Utbrändhet
2014-01-04 @ 11:52:00
Jag har fått en hel del frågor gällande min utbrändhet efter att jag skrev om min ångestattack/panikattack som jag hade här för någon vecka sedan. Så istället för att skriva svar på alla kommentarer om just detta så tänkte jag skriva allt i ett inlägg, eftersom utbrändhet tyvärr inte är något som många vågar prata om att de haft eftersom det lätt tolkas/känns som ett misslyckande! Eller om man öppet pratar om det uppfattas man lätt som att man vill slippa lättare undan och folk som inte varit utbrända har svårt att förstå paniken, ångesten och hur det att bli handlingsförlamadVILKET DET INTE ÄR!!
Som ni redan antagligen noterat har hästarna alltid varit min räddning när jag varit ledsen, men under värsta perioden av utbrändheten (strax innan jag blev sjukskriven) hjälpte inte ens hästarna och stallet för att ge mig ork. Jag orkade inte ens ta mig till stallet alla gånger!
Denna häst, Eila <3, var stödet då jag ännu orkade till stallet innan väggen kom emot hösten 2010
Jag har redan skrivit om mina första år i detta liv, hur jag ordagrant stack ut (då jag var så lång) fick byta klass, skola och allt om det där (om ni inte vet vad jag pratar om nu, så kan ni läsa inlägget om det här), Allt det där låg i grunden för allt som hände mig sedan. Mitt självförtroende idag är bäst vad det varit även om jag ännu idag tvivlar för mycket på mig själv (antar alla har det mer eller mindre). Men att ha mobbningen som grund när jag började högstadiet var allt annat än en dans på rosor, då oron och paniken i sociala situationen ständigt flåsade mig i nacken eftersom det hände sig nu som då att nya människor hade fått höra lögner om mig och elakheter så de hade en negativ uppfattning om mig innan de helst hade träffat mig personligen. Så i samma väva som de sociala situationerna kändes skrämmande, blev kraven på mina studier destu viktigare, även om jag har lindrig dyslexi så att min läsning och stavning var och ännu är svår och jobbig. Jag ganska bra betyg i högstadiet och alla skolor jag sökte till efter högstadiet slapp jag in till. MEN det jag gjorde fel i högstadiet var att det inte var för min egen skull jag ville få bra betyg utan för att känna mig duktig för mina föräldrar.
Min ena syster har i mina ögon alltid varit en mönsterelev och så driven och duktig och haft toppbetyg, och min andra syster var min stora idol i många år eftersom hon lyckades med allt hon tog sig an i mina ögon. Så kraven jag hade på mig var stora för att jag inte skulle vara sämre än mina duktiga systrar inför mina föräldrar. Så när jag gått första året i gymnasiet så kände jag krafterna började redan vara slut eftersom det tagit enormt mycket energi och kraft för att klara sig igenom det jag tvingats ta mig igenom tidigare eftersom man blivit så nerbryten och blivit tvungen att bygga upp allt som heter självkänsla och självförtorende i den period av ens liv när hormoner och känslor är överväldigade och allt känns svart och vitt i åldern 13-16 år.. Samtidigt som jag började gymnasiet kände jag bara mer och mer att jag inte hittade riktigt någon som var lik mig i skolan. Ingen var elak med mig, de var super härliga tjejer, men jag hade svårt att hitta gemensamma nämnare med dem. Det i sin tur ledde till att jag tog mera avstånd och jag kände mig ganska så ensam i slutet av gymnasiet i skolan, eftersom mina närmsta vänner fanns utanför skolan, och orken var i botten.
Sista året på gymnasiet, hösten 2009 deltog jag i ett projekt i historia från skolan var vi skulle åka iväg på en skolresa till Polen, Krakow, för att se förintelselägren från andra världskriget på riktigt och ta del av historien där. Jag som gillar historia hade sett fram emot denna resa länge, men den började och slutade på det värsta sätt som en resa kan börja och sluta. Min klasskompis dog! Hon hade fått en allergisk reakion av något hon ätit och dog där i receptionen på hotellet medan vi andra satt i bussen utanför hotellet helt ovetande. Vi som deltog på resan satt i närmare 2 timmar i bussen innan vi kallades in till konferansrummet och vi fick det hemska beskedet om att vår klasskamrat inte fanns bland oss längre..
Även om jag inte var denna tjejs närmaste vän påverkade hennes död mig ganska kraftigt. Här igen drog någon mattan under fötterna ifrån mig och jag bara föll. Bara någon månad senare blev jag ordentligt sjuk i mononucleos och blev inlagd på sjukhuset några dagar och trots att jag friskförklarats från själva mononucleosen var allt som hette immunförsvar bortblåst och hela vintern och våren 2010 var jag mer eller mindre konstant sjuk. Att jag dessutom fick veta något knäckande kring nyåret 2009-2010 tog också enormt på krafterna. När vårterminen började igen 2010, kämpa jag och min mamma med att få förståelse från skolan om mitt tillstånd och trötthet som läkaren varnat mig för efter mononucleosen och visade upp läkarintyg.. Men allt kändes lönlöst. Mina betyg dalade och allt kändes meningslöst. Sista studentskrivningarna hade börjat och jag var i princip döv på ena örat som "följdsjukdom" av mononucleosen, så min stressnivå var ganska så hög när det kom till hörförståelsen i finska och engelska, och paniken ifall jag inte får studenten samtidigt som alla andra var olidlig eftersom jag ville få den, men jag var så fruktansvärt slut i knopp och kropp.
Men jag fick studenten med helt bra resultat, men jag var helt och hållet slutkörd! Jag hade dessutom på dessa 5 månader efter sjukhusvistelsen gått upp över 10 kg då jag börjat tröstäta p.g.a. nedstämdheten av allt som hänt. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra efter gymnasiet, helst skulle jag ha velat ha ett mellanår och landa lite och samla krafter igen, men där blev jag pushad på hemifrån istället att fortsätta studera vilket jag gjorde. Jag började Tradenomutbildningen vid VAMKEN men hann inte gå många månader innan jag kollapsade och fick diagnosen utbrändhet och blev sjukskriven och fick lägga studierna på hyllan för ett tag så jag skulle kunna återhämta mig.. Jag mådde inte alls bra i min kropp p.g.a. den vikt jag hade lagt på mig eftersom jag alltid varit riktigt slank och när man dessutom var mentalt slutkörd kändes de här 10 kg extra så otroligt hemskt när jag inte kände igen kroppen min i spegeln.
Det finns inte många bilder från tiden då jag var 10 kg tyngre och 68cm bredare, men här ser ni två bilder
Samma höst, hösten 2010 skedde andra förändringar som påverkade mig negativt. Min pojkvän flyttade i till Tammerfors för att studera och kom endast hem till helgen, ibland inte ens det. Min bästa vän flyttade till Sverige för att jobba, en annan god vän flyttade till Helsingfors för att studera, och jag hade precis flyttat till egen lägenhet i stan och började en helt nya skola med helt nya människor och jag kände mig som ensammast i världen dag in och dag ut. Jag såg på Facebook hur alla festade och hade kul, medan jag låg hemma i sängen ensam, ensammast i världen och kunde inte fokusera på de bra sakerna som fanns i mitt liv, utan tänkte bara "hur bra alla andra hade".
Första månaden i nya skolan gick helt okej, men sedan hände något. Jag blev allt mer nere, ville inget, sov bara, skolkade och sade jag var sjuk eftersom ångesten av att bara ta mig till skolan var för stor att övervinna. Jag vågde först inte berätta för min pojkvän om situationen, men han märkte efter någon vecka att något var på tok när han väl kom hem till helgen och märkte hur trött jag var och nere, sp jag blev tvungen att berätta. Han tvingade mig sedan efter en tid att berätta för mina föräldrar eftersom han insåg att detta inte blev bättre. Men just det att "komma krypandes" tillbaka hem när jag just flyttat hemifrån och skulle klara mig själv kändes förnedrande, även om jag alltid kunnat prata om allt med mina föräldrar, jag förstod inte ännu här att jag var utbränd. Jag var rädd att alla som jag skulle berätta om mitt mående till skulle tro jag var lat och bara inte ides ta mig till skolan osv. Men min mamma förstod allvaret utan att jag behövde förklara mig destu mera och fixade snabbt en läkartid och psykologtid, vilket resulterade i att jag blev sjukskriven för utbrändhet och fick lägga studierna på paus det som återstod av hösten 2010 och hela våren 2011.
Under denna period när jag var deprimerad och kände mig som den mest ensamma människan på jorden så klarade jag inte ens av att åka till stallet. Jag tappade kontakte tillfälligt till en av mina bästa vänner och det blev en höna av en fjäder. Men som tur har vi hittat tillbaka till varandra igen och jag vill aldrig släppa taget om denna fina tjej igen! Så det blev mycket lite tid spenderat i stallet, eftersom jag var så slut och grät för ingenting och klarade inte av att planera saker och ting (vilket är ovanligt eftersom jag älskar att planera). Men som tur började jag gå till den underbara psykologen Christina Wik. Hon hjälpte mig något otroligt och vi gick igenom hela mitt liv från att jag föddes i princip, och vi redde ut saker och ting tillsammans, och så hjälpte hon mig bearbeta det jag fått gå igenom från barnsben till nu.
Det känns nu i efterhand som att jag förlorade två år av den viktigaste tiden i ens liv, eftersom det var början på något nytt då man flyttar hemifrån. Man blir vuxen. Man testar sina gränser. Men jag kanske har tvingats mogna tidigare än mina jämnåriga vänner p.g.a. vad jag fått uppleva. Under de 7 månader jag aktivt besökte min psykolog fick hon mig ändå realtivt bra upp på fötterna igen, och när Matti kom in i bilder så tog allt fart mot det bättre. Min psykolog peppade mig även att söka in till en ny skola, vilket jag aldrig skulle ha vågat redan då om det inte vore för henne, och nu har jag bara knappa året kvar av mina studier.
Det jobbigaste med att fortfarande jobba med ångesten och klumpen i magen som orsakats av stress är hur andra ser på en då det ändå är 3 år sedan jag var sjukskriven för min utbrändhet. Det är tydigen så svårt att förstå för andra att jag ännu idag kämpar med ångest och panik för många grejer, betydligt fler saker stressar än jag vill ge till känna, eftersom jag många gånger får blickar och kommentarer som visar människan i fråga inte förstår eller tror att man försöker slippa enklare undan med saker och ting, ochd et sårar lika mycket varje gång de blickarna eller kommentarerna kommer eftersom det är verkligen inte så det fungerar! Kanske jag lyckats lägga upp en starkare fasad än vad sanningen egentligen är, eller så är det bara så svårt att förstå hur lite som behövs för att bägaren ska rinna över? Många har mycket mera stressande livsstil än många utbrända, men, MEN stressnivåer är så individuella och hur man hanterar stress är så olika! Det är så mycket vad människor har med sig i bagaget som påverkar också hur situationer hanteras och vilka stituationer som tär mera än andra. Så om ni känner någon som varit utbränd, döm inte, försök förstå och visa stöd istället, för det är en lång kamp att få tillbaka orken efter att väggen kommit emot!! En låång väg!
Klart jag fortfarande kämpar med att hålla mig positiv, självsäker och känna efter vad jag behöver, men det är inte alltid så lätt. Jag kommer antagligen alltid kämpa med min ångest, men det kan bara bil bättre. Det jag bara önskar att någon sa till mig när jag just fått diagnosen utbrändhet/depresion var att "det är okej, du är inte enda!". För det var just DET som jag kände, att jag var enda och ensam. Ingen pratade öppet om att unga var utbrända, det var bara dessa högt presterade människorna som stressade mellan ett krävande jobb och vardagen hemma med barn som skulle föras hit och dit. DÄRFÖR har jag valt i efterhand att vara öppen angående mina prövningar i livet och min utbrändhet eftersom jag inte vill någon annan ska känna så som jag kände! I efterhand har mina föräldrar sagt de har dåligt samvete att de pushade mig att fortsätta studera genast efter gymnasiet, MEN det är inte deras fel, jag var myndig och fick göra valet själv. Och vem vet, kanske jag skulle ha blivit utbränd i alla fall, för jag skulle ju högst antagligen jobbat då istället för att studera och jag tror inte mina krafter skulle ha räckt till det heller. Jag gick in i väggen med en smäll, och jag har varit nära att göra det igen 1 gång efter året 2010, men jag försöker lyssna på varningssignalerna och kämpar vidare i egen takt.
Bara för att jag är öppen med vad jag fått gå igenom söker jag ingen medömkan, nej, jag vill bara dela min story så de kanske kan hjälpa någon som går igenom samma sak. Jag förstå inte varför man idag aldrig får visa sig svag? Ingen är någon superwoman eller superman. En stark människa är den som kan visa sig svag!
Idag mår jag bättre än 2010, men såklart hamnar jag med jämna mellanrum att jobba med ångesten. Den senaste veckan har bland annat varit vecka då jag haft hög stressnivå då jag varit tvungen att rusa mellan 8 hs jobb + stallet + umgså med syster + familj i Smedsby + hinna spendera tid med katterna så de inte bara är ensammahemma + hinna ha kvalitetstid med pojkvännen. Från måndag till fredag var detta takten och programmet varje dag.
Det går i perioder, men jag skulle aboslut inte orka om jag inte hade Matti som jag får hitta på en massa roliga grejer med helatiden! Han är min styrka och klippa gällande mycket!!
Kommentarer
Postat av: Johanna
Vad finns det att säga, lider med dig. och kämpa på, du är stark!
Svar:
Annu Åkers
Postat av: Neapocalypse - ･ﾟ♥ ✞ - alternativ blogg & hästblogg ♥
Shit.. ♥ Visste inte att det var så illa du hade det! Bra att du har hamnat på fötterna igen iallafall ♥
Svar:
Annu Åkers
Postat av: Anonym
Fick tårar i ögonen då jag läste dethär. Blev själv utfryst i högstadiet, blev deprimerad och hade några riktigt tuffa år. Nu idag känner jag att jag borde vara glad jämt för mitt liv är ju så bra nu, men jag har en inre stress som aldrig riktigt släpper och jag har känt mig svagare igen senaste tiden och skäms när jag kommer hem till mamma och gråter, jag ska ju vara vuxen nu. Jag kände enorm press inför inträdesprov till nya skolan både från mig själv men också från min omgivning, grät av chock och lättnad när jag slapp in för jag vågade aldrig tro det skulle gå vägen. Nu jobbar jag vid sidan om men har annars inte mycket på schemat, ändå känner jag mig stressad, har lätt till gråten, hittar inte motivation till studierna, ja inte riktigt till någonting, har mycket huvudvärk och sömnproblem. Nu är jag rädd att jag ska hamna i träsket igen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att hållas på vägen.. Men det ordnar sig nog! Oj, det vart en hel saga, antar jag behövde skriva av mig lite, tack för en fin blogg!
Svar:
Annu Åkers
