Ingen får någonsin tro jag inte skulle tycka om Matti eller inte ha lust att vara med honom, men nu när det är så fruktansvärt mycket i skolan så känns det inte lika hejsan alla gånger att starta bilen och köra iväg och ta hand om det där förbaskade såret. Innan han skadade sig hade jag 1-2 dagar i veckan helt ledigt från stallet för att jag skulle hinna med sådana saker som man annars inte har tid med, men nu finns inte den möjligheten eftersom jag måste ut varenda jäkla dag för att ta av benskydden för att kunna sköta om såret, kyla benet en bra stund och hinna rida osv.

 

För stunden känns det mera som ett måste att åka ut till stallet än ett andrum i vardagen som man vill till... Jag antar det beror på att vi har haft sådan otur nu i flera månader med sår och sadelproblem! Klart  jag myser och mår bra när jag väl står och pynjar och på med min favorit, men före och efter visiten känner man en extrem stress och ångest över högen med skolarbete, disken som står på bänken, ekonomin som är i botten, sitt osociala liv och hur dålig flickvän man är som inte har tid eller ork att var en 10 poängare till flickvän... Stressen blir som inte mindre precis!! Inatt tror jag att jag till sist fick sömn p.g.a. de tidigare 3 sömnlösa nätterna

 

Nu skall jag i allafall fixa middag och sedan åka iväg till stallet, så KANSKE jag hinner göra skolarbete när jag kommer hem.. Förlåt nu för mitt klag-inlägg, men just nu  känner jag mig lika uppåt som en sur citron.. Hoppas ni mår bättre!! ;)