SVAR: Jag älskar att se tillbaka i tiden, för man lär sig av allt man utsätts för och det finns så många fina stunder jag fått ha med mina medryttarhästar, så jag går gärna tillbaka i tiden och delar med mig av dem till er! De hästar som presenteras här är hästar jag utöver ridskolehästar fått rida aktivt och regelbundet, för skulle jag räkna upp ridskolehästarna jag ridit extra på sidan av ridlektionerna skulle detta inlägg bli flera kilometer långt.. Men här kommer mina fina gossar och fröknar som jag fått äran att spendera tid med..

 

 

 

Min första älskade medryttarhäst kallades Wäinö. Han var en mycket speciell herreman som jag tyckte så otroligt massor om och jag minns så fantastiskt bra. Hans sträviga man. Hans lekfulla blick. Hans mule man skulle akta sig för så man inte fick ett nyp.. Jaa-a han vr så speciell den där Wäinö. Jag minns inte exakt hur gammal jag var när jag var medryttare på Wäinö, men jag gissar på mellan 11-12 år någonting.

 

Tyvärr hade Wäinö något med ena benet så det var inte många månader jag var medryttare på honom eftersom man ett tag inte vågade göra mera än skritta honom och de ägarna som tillät mig vara medryttare på honom returnerade honom till föregående ägare p.g.a. benet.. Han var en av de få hästar som min mamma desutom var förtjust i, och vi var faktiskt nära på att ta på foder i en väva något år senare..

 

Jag minns när Wäinös ursprungliga ägare tog kontakt till mig något år senare och frågade om jag skulle vara intresserad av att ta honom på foder så åkte jag och mamma bara för att hälsa på Wäinö och diskutera lite mera om honom, och jag minns så bra när jag ropade på honom i hagen så kom han luffsandes emot mig i hagen med sin lilla små tjuriga blick och jag började gråta av glädje över att få se honom igen. Wäinö var sig så lik, precis som tidigare nöp en i baken och hade sig, men just i den stunden då tyckte jag bara om att han nöp och bet på mig, eftersom jag hade saknat honom så! Jag fick rida en bit i terrängen med honom den gången, men jag noterade ganska fort att han inte gick helt rent, och därför blev det aldrig någon seriös diskussion om att ta denna gosse på foder, eftersom jag trots min ringa ålder förstod att ja inte kunde göra mycket med en häst som gick orent. Det var sista gången jag såg Wäinö..

 

 

 

Min följande medryttarhäst var finnhäststoet Vici. Vici kom jag i kontakt med när jag var 15 år gammal och red henne mer eller mindre aktivt tills jag var 18 år.  Varför jag började rida Vici var för att hennes ägaren behövde hjälp att motionera hennes hästar, men kanske framför allt att rida ut i terräng då ägaren blivit lite skraj av att rida henne bland trafik (som inte gick att undvika där var hon var uppstallad). Orädd som jag var på den tiden antog jag utmaningen och det var väl just det att jag inte var rädd som gjorde att det aldrig var några problem i terrängen, även om vi mötte trafik. Enda gången hon blev rädd var när en lastbil kom upp jämsides med oss på en lite smalare väg, och då blev det för trångt i Vicis ögon så hon hoppade upp på en mur som låg jämsides med oss och tyckte det var säkrare att springa på den? Haha, efter det började jag och Vicis ägare kalla henne bergsgeten när vi skojade om henne. Sen så råkade det sig så fint att vicis ägare Ansu och jag blev mycket goda vänner och fick en stark vänskap..

 

Vici red jag 95% av alla ridturer i terräng, och kanske 4 gånger under de ca 4 åren jag hjälpte till med Vici red vi lite hoppning eller dressyr på någon åker. Vici var ett sto med åsikter men otroligt härlig tjej. Nu är Vici pensionerad mer eller mindre från ridningen och lever pensionärslivet istället.

 

 

 

Min följande medryttarhäst fick jag när jag var 17 år. Maybe hette han men kallades Midas och var en ståtlig halvblods valack. Denna herreman som jag fick sköta om och rida var nog den mest kunniga hästen jag fått vara medryttare på, och jag skulle gärna ha fortsatt att hjälpa till med honom, men eftersom jag inte hade råd att betala för de gånger jag red så blev jag tvungen att sluta då jag inte fick föräldrarna då övertalade att hjälpa till att betala för ridningen.

 

Men de månader under hösten/vintern jag hade möjligheten att rida och hjälpa till med Midas njöt jag för fulla muggar. Det var så roligt att känna hur en känslig häst skulle arbeta, eftersom jag inte ridit många känsliga hästar. Så även om det handlade om någon månad så var det givande och lärorigt att få rida en stor häst och en känslig och mysig sådan. Midas var en sådan otroligt trevlig kille som hade mycket trevliga gångarter och lynne.

 

 

 

 

Följande häst att komma in i mitt liv mera regelbundet var ett annat finnhäststo vid namn Eila. Eila var en personlighet som passade mig som handen i handsken. Jag älskade hennes temperament och att den enda dagen inte var den andra lik. Med denna dam fick jag äntligen lära mig hur du saktar in en häst med sitsen, eftersom Eila var så känslig i munnen, så när du tog i för mycket med tygeln, så gick hon emot bettet och bet fast.

 

Eila minns jag inte riktigt hur jag började rida och bli medryttare på, för det blev lite mera vart efter som. Jag red någon lektion på henne när hon stod uppstallad i Vörå, och när hon flyttade till Helsingby blev det mera regelbundet, och i samma väva som jag blev närmare vän med hennes ägare Lena blev bandet mellan mig och Eila också starkare. Så i princip kan man väl säga jag var mer eller mindre medryttare på denna dam från att jag var 17-20 år, med mera betoning på min ålder vid 19-20?

 

Eila kan man väl också på ett sätt säga var den häst som gjorde mig intresserad av natural horsemanship eftersom hon hade sina funderingar, och att försöka förstå sig på henne och nå henne vissa dagar var inte lika lätt som andra dagar. En sådan basic sak som att leda henne kunde ibland vara en utmaning, och gud förbjude då hon var brunstig, då var hon ett helt kapitel för sig. Denna dam tog en mycket stor bit av mitt hjärta och jag har så många roliga minnen med denna tjej, och jag är så glad att jag fick den tid jag fick med henne för när jag tänker tillbaka får jag bara ett stort brett leende. I augusti 2012 fick hennes ägare ta det tuffa valet och låta henne galoppera iväg till de evigt gröna ängarna då benen inte höll mera.. Jag kan ännu fälla någon tår när jag tänker på denna fantastiska dam!

 

 

 

Sista hästen som jag hann vara medryttare på innan Matti kom in i bilden var den då 5-åriga new forest/engeslkt fullblod-blandingen Ramell. Nu var jag 20 år och hade för första gången lagt ut en annons att jag sökte medryttarhäst, och till min stora förvåning kom det många svar och jag fick möjigheten att välja mellan flera olika hästar denna gång. Men denna killen var så otroligt mysig och charmade mig på direkten. Det var tack vare Ramell som mina föräldrar förstod att jag inte kommer sluta med ridning och tack vare Ramell som bollen sattes i rullning med att en dag stå som hästägare.

 

Ramell hade då svårigheter med galoppen och jag fick möjlighet av hans dåvarande ägare (han är tydligen såld nu) att ta ridlektioner i både hoppning och dressyr och jag började känna allt mer att vi började hitta varandra, och jag lärde mig så otroligt massor på denna unga kille..

 

Jag var lite i längsta laget för denna ponny/häst,  men jag var helt såld och jag fick hålla på med Ramell 1-2 ggr i veckan. Men när hans dåvarande ägare började prata om möjligheter att ge ut honom på halvfoder, eller helfoder så började man seriöst överväga möjlgheterna. Men eftersom jag var i längsta laget för honom så fick jag bara inse att om jag skulle ta en häst på foder och satsa faktiskt stora summor, borde hästen kanske vara i passlig storlek.. Ägaren ville ha ut honom på halvfoder/helfoder och jag hade inte riktigt möjligt så det blev en övergång från Ramell till Matti eftersom Matti då råkat passligt dyka upp, och jaa resten av storyn vet ni redan och följer här på bloggen... :)