Så var det över! Att hålla tal var bland det värsta men samtidigt bästa jag gjort. Värsta för att jag var så fruktansvärt nervös, snubblade på orden och kände mig gråtfärdig när jag gick upp och skulle börja prata. Det bästa med upplevelsen var att jag trotsade min skräck att prata inför publik, och gjorde det tycker jag med råge då det var närmare 300 personer på plats!! Men visst hjälpte det massor att jag fick prata om det jag brinner för. Jag vet inte om jag vågar göra något sådant här igen, men jag är glad att jag gjorde det då jag har sådan scenskräck, men där fick jag ta tjuren i hornen så att säga!

 

Den bästa feedbacken man kunde få var i alla fall när en finsk tidning (Pohjalainen) kom och frågade om de fick ta mitt tal och skriva om det, så jag ska i alla fall köpa morgondagens nummer av pohjalainen och se om de tagit med någon del av mitt tal? Fast det behöver ju inte vara något bra att de ville ha talet heller, nu när jag tänker efter?! HJÄLP! Men nåjoo, nu är det gjort, och tack super mycket ni snälla vänner som sa snällt saker och peppade mig, speciellt Soffi som kom extra tidigt till torget med mig och peppade och lugnade mina nerver! Jag har tydligen en tendens att inte visa hur nervös jag är, så tror ingen förstår hur panik och hjärtklappningar jag hade innan jag stod där uppe. Det blir så personligt och känsligt att få feedback på talet när det är mina personliga åsikter jag framförde inför en stor publik och media. Så tack alla snälla ni som sa så snälla saker efteråt!

 

Vi får hoppas nu att vi hästmänniskor gjort oss hörda hos politikerna gällande att hästsporten faktiskt finns och vi är många som utövar den här i nejden! På plats under demonstrationen var 10 helt fantastiskt duktiga hästar som stod exemplariskt på torget med sina ägare och lyssnade på den timme som demonstrationen höll på! Och alla plakat! Om inget ges åt vårt sport nu blir jag politiker själv för att få något att hända ;)

 

Här kommer lite bilder från kvällen! Det blev lite mörkt senare under kvällen men kanske det inte gör något att bilderna är lite grynigare från slutet av demonstrationen?

 

 

Ikväll blev jag uppringd om jag kunde hålla ett tal i morgon på torget då hästintresserade skall protestera eftersom pengar som lovats hästsporten skall gå till en annan sport. Jag har velat fram och tillbaka om jag ska våga ställa upp eller inte, men nu kl 23 ikväll blev ett tal klart och jag hoppas det är bra och tilltalar många.. FY VAD NERVÖS JAG ÄR!!!

 

Jag väljer att prata på svenska, eftersom jag tror många har sina tal på finska.. Men då är jag så rädd att det resulterar i att publiken börjar prata sinsemellan massor eller typ somna efter mitt 7 min långa tal (herregud är 7 min för långt för ett tal?), men de måste väl få göra det då? Här på bloggen och på FB har mina åsikter gällande ämnet fått fin feeback, och mycket av det jag skrivit i talet har kommit upp redan här på bloggen. Så jag hoppas mitt tal jag skrivit ikväll med hjälp av pappa får samma snälla feedback i morgon, efter att jag skakigt framfört det. Hjälp!! Jag har aldrig hållit tal förut, men kanske det är dags att övervinna scenskräcken? Jo, nej.. Jag är illa tvungen nu när jag sagt mina åsikter här, så då borde jag väl stå för dem också och våga yttra dem inför publik och media??!!

 

 

De senaste dagarna har det varit mycket åsikter på nätet gällande staten och kommunernas satsningar på hästsporten här i Vasa/Korsholm. Har ni missar det kan ni läsa snabbt dessa korta artiklar för att veta vad jag pratar om. Artikel 1, Artikel 2.

 

Hur många gånger har jag inte skrivit på denna blogg om hur efter vi är gällande utvecklingen med hästsporten här i Österbotten?! Det finns så mycket potential, men ingen kommun eller stat som ännu förstått detta!! Jag blir så förbannad om pengarna som utlovats till hästsporten skulle dras tillbaka, och satsas om på en annan sport! NÄR ska denna konstant växande sport få några betydande bidrag? Priserna på ridlektioner vid ridskolor rusar iväg för att föreningar och privatpersoner helst ska kunna täcka utgifterna för stallhyror, el, foder, hästar, utrustning osv.. De flesta stall blir dessutom privatägda eftersom föreningar ytterst sällan får något kommunalt eller statligt stöd. Ta till exempel vår förening Vasa Hubertus, vi får bekosta vår nya fina manegen påegen hand!! Det är vi som är inhyrda i stallet som betalar den manegen och nu bygger den på egen hand!!! Vilket hockeylag bygger deras arena på egen hand? Eller vilket fotbollslag bygger sin fotbollsplan eller idrottshall på egen bekostnad? INGEN!! Hur sjukt är inte det, när hockey, fotboll och andra pojk/mans-dominerade sporter får sponsorering utan några större diskussioner, medan vi inom hästsporten fortfarande får kämpa och försöka få ekonomin gå ihop, och många föreningar och ridskolor får sluta med sin verksamhet för att det inte finns finansiering..

 

 

Att vi hästflickor lätt förlöjligas och får växa upp med kommentarer som "hästar passar bäst på brödet",  "ska du åka havremopeden" eller "ridning är ingen sport" bidrar till att ingen tar sporten på allvar om man inte själv utövar den, för det är först DÅ man förstår charmen och hur svår denna sport är! Men Få politiker inser behovet av denna sport, både som rehabilitering, terrapi och träning samt tävlingssammanhang. Det är en sådan mångsidig sport som utövas av gammal som ung! Jag skulle gärna vilja höra någon nämna någon annan sport var barn och vuxna är ute i friska luften, lär sig respektera olika typer av människor, ta ansvar, behärska sig själv, koordinera kroppen, få mod, beslutsamhet, vi-anda, tålamod, visa vänlighet, sammarbeta i små och stora grupper och samtidigt som allt detta handskas med ett 600 kg djur som har sin egen vilja och instinkter. Som grädden på moset, vem offrar flera tidiga mornar för att fodra hästar, rida en träning, eller åka land och rike runt för tävlingar och eftertraktade träningar eftersom utbudet på dessa är begränsat här i nejden då ingen satsar på sporten..

 

Jag läste en insändare i VBL har för någon dag sedan var skribenten nämnt att det är en sport som utövas av med mest flickor, medan hockey intresserar även äldre målgrupper.. HALO, har skribenten gått in i ett stall någon gång?? Bara i vårt stall vid Vasa Hubertus är majoriteten av hästägarna över 35 år! Räknas man inte då som vuxen? Det bästa med denna sport är att alla blir jämnlika, ingen är bättre eller sämre p.g.a. åldern. Visst finns det hierarki, men den är olika tydlig beroende på vilket typ av stall det är frågan om, Ridskola, privatägt stall, föreningsdrivet stall osv. Men på de felsta ställen är alla jämnlika, något man inte ser ofta idag. Gammal som ung har lika mycket att bidra med och sitter i samma båt. Kanske det är just för att vi inom hästsporten alltid fått göra allting själv, eftersom vi är så sammansvetsade, har denna fantastiska vi-anda, drivarglöd och beslutsamhet som kommer på köpet när man börjar utöva denna sport. För vi har på sidan av våra andra jobb och studier fått kämpa för att på gratis arbetskraft få stallet att gå runt och leka Byggare-Bob otaliga gånger för att det inte funnits pengar att anställa kunnigare folk till detta!!

 

Jag tycker det är skamligt att kommun och stat inte satsar på ridsporten då vi dessutom råkar ha så många duktiga satsande ryttare här i nejden som verkligen kämpar för att ta sig framåt, och allt finansieras ur egen ficka!! Vi skulle dessutom ha så många fler duktiga ryttare här omkring om bara det skulle satsas lite mera på ridsporten genom att bygga säkra ridhus i full storlek, stödja föreningar som upprätthåller ridskolor och arrangerar träningar och tävlingar, och göra det möjligt att arrangera tävlingar i större utsträckning!

 

Varför ridsporten inte får bidrag tror jag helt enklet baserar sig på att detta är en kvinnodominerad sport, man kan gå till en så vardaglig situation som klassrummet för att se vilket kön som får svara mera och ha mera ljud för sig, och kanske fram för allt föra fram sina åsikter utan att bli nertystad i klassen.. Går det så långt ner i åldern att detta accepteras är det svårt att förvänta sig något annat i vuxen ålder, MEN tack vare beslutsamheten och kämparglöden som kommer med denna sport är vi hästmänniskor inte lätta att få nertystade.. Men tyvärr är det så här ännu idag 2014 när det kommer till jämnställdheten i Finland, MEN jag tror många inom hästsporten nu fått en kämparglöd som heter duga när artikeln om att ge "våra" pengar till någon annan sport. Jag förstår bara inte hur det kan vara så otroligt svårt för politiker att inse hur mycket som kan utvecklas i nejden inom ridsporten och faktiskt i långa loppet dra in pengar och vara lönsamt efter att man satsat på någon till ridanläggning och stöda de få föreningar som ännu klarat av att hålla fortet uppe! Tänk bara vilken terapi hästar är för många, det är bra mycket billigare att spendera tid i stallet än hos psykologen!! Och jag vet jag inte är enda som fått bästa terapin i stallet när man haft sina tuffa motgångar!

 

 

Som ni redan antagligen noterat har hästarna alltid varit min räddning när jag varit ledsen, men under värsta perioden av utbrändheten (strax innan jag blev sjukskriven) hjälpte inte ens hästarna och stallet för att ge mig ork. Jag orkade inte ens ta mig till stallet alla gånger!

 

 

Jag har redan skrivit om mina första år i detta liv, hur jag ordagrant stack ut (då jag var så lång) fick byta klass, skola och allt om det där (om ni inte vet vad jag pratar om nu, så kan ni läsa inlägget om det här), Allt det där låg i grunden för allt som hände mig sedan. Mitt självförtroende idag är bäst vad det varit även om jag ännu idag tvivlar för mycket på mig själv (antar alla har det mer eller mindre). Men att ha mobbningen som grund när jag började högstadiet var allt annat än en dans på rosor, då oron och paniken i sociala situationen ständigt flåsade mig i nacken eftersom det hände sig nu som då att nya människor hade fått höra lögner om mig och elakheter så de hade en negativ uppfattning om mig innan de helst hade träffat mig personligen. Så i samma väva som de sociala situationerna kändes skrämmande, blev kraven på mina studier destu viktigare, även om jag har lindrig dyslexi så att min läsning och stavning var och ännu är svår och jobbig. Jag ganska bra betyg i högstadiet och alla skolor jag sökte till efter högstadiet slapp jag in till. MEN det jag gjorde fel i högstadiet var att det inte var för min egen skull jag ville få bra betyg utan för att känna mig duktig för mina föräldrar. 

 

Min ena syster har i mina ögon alltid varit en mönsterelev och så driven och duktig och haft toppbetyg, och min andra syster var min stora idol i många år eftersom hon lyckades med allt hon tog sig an i mina ögon. Så kraven jag hade på mig var stora för att jag inte skulle vara sämre än mina duktiga systrar inför mina föräldrar. Så när jag gått första året i gymnasiet så kände jag krafterna började redan vara slut eftersom det tagit enormt mycket energi och kraft för att klara sig igenom det jag tvingats ta mig igenom tidigare eftersom man blivit så nerbryten och blivit tvungen att bygga upp allt som heter självkänsla och självförtorende i den period av ens liv när hormoner och känslor är överväldigade och allt känns svart och vitt i åldern 13-16 år.. Samtidigt som jag började gymnasiet kände jag bara mer och mer att jag inte hittade riktigt någon som var lik mig i skolan. Ingen var elak med mig, de var super härliga tjejer, men jag hade svårt att hitta gemensamma nämnare med dem. Det i sin tur ledde till att jag tog mera avstånd och jag kände mig ganska så ensam i slutet av gymnasiet i skolan, eftersom mina närmsta vänner fanns utanför skolan, och orken var i botten.

 

Sista året på gymnasiet, hösten 2009 deltog jag i ett projekt i historia från skolan var vi skulle åka iväg på en skolresa till Polen, Krakow, för att se förintelselägren från andra världskriget på riktigt och ta del av historien där. Jag som gillar historia hade sett fram emot denna resa länge, men den började och slutade på det värsta sätt som en resa kan börja och sluta. Min klasskompis dog! Hon hade fått en allergisk reakion av något hon ätit och dog där i receptionen på hotellet medan vi andra satt i bussen utanför hotellet helt ovetande. Vi som deltog på resan satt i närmare 2 timmar i bussen innan vi kallades in till konferansrummet och vi fick det hemska beskedet om att vår klasskamrat inte fanns bland oss längre..

 

 

 

Även om jag inte var denna tjejs närmaste vän påverkade hennes död mig ganska kraftigt. Här igen drog någon mattan under fötterna ifrån mig och jag bara föll. Bara någon månad senare blev jag ordentligt sjuk i mononucleos och blev inlagd på sjukhuset några dagar och trots att jag friskförklarats från själva mononucleosen var allt som hette immunförsvar bortblåst och hela vintern och våren 2010 var jag mer eller mindre konstant sjuk. Att jag dessutom fick veta något knäckande kring nyåret 2009-2010 tog också enormt på krafterna. När vårterminen började igen 2010, kämpa jag och min mamma med att få förståelse från skolan om mitt tillstånd och trötthet som läkaren varnat mig för efter mononucleosen och visade upp läkarintyg.. Men allt kändes lönlöst. Mina betyg dalade och allt kändes meningslöst. Sista studentskrivningarna hade börjat och jag var i princip döv på ena örat som "följdsjukdom" av mononucleosen, så min stressnivå var ganska så hög när det kom till hörförståelsen i finska och engelska, och paniken ifall jag inte får studenten samtidigt som alla andra var olidlig eftersom jag ville få den, men jag var så fruktansvärt slut i knopp och kropp.

Men jag fick studenten med helt bra resultat, men jag var helt och hållet slutkörd! Jag hade dessutom på dessa 5 månader efter sjukhusvistelsen gått upp över 10 kg då jag börjat tröstäta p.g.a. nedstämdheten av allt som hänt. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra efter gymnasiet, helst skulle jag ha velat ha ett mellanår och landa lite och samla krafter igen, men där blev jag pushad på hemifrån istället att fortsätta studera vilket jag gjorde. Jag började Tradenomutbildningen vid VAMKEN men hann inte gå många månader innan jag kollapsade och fick diagnosen utbrändhet och blev sjukskriven och fick lägga studierna på hyllan för ett tag så jag skulle kunna återhämta mig.. Jag mådde inte alls bra i min kropp p.g.a. den vikt jag hade lagt på mig eftersom jag alltid varit riktigt slank och när man dessutom var mentalt slutkörd kändes de här 10 kg extra så otroligt hemskt när jag inte kände igen kroppen min i spegeln.

 

 

Samma höst, hösten 2010 skedde andra förändringar som påverkade mig negativt. Min pojkvän flyttade i till Tammerfors för att studera och kom endast hem till helgen, ibland inte ens det. Min bästa vän flyttade till Sverige för att jobba, en annan god vän flyttade till Helsingfors för att studera, och jag hade precis flyttat till egen lägenhet i stan och började en helt nya skola med helt nya människor och jag kände mig som ensammast i världen dag in och dag ut. Jag såg på Facebook hur alla festade och hade kul, medan jag låg hemma i sängen ensam, ensammast i världen och kunde inte fokusera på de bra sakerna som fanns i mitt liv, utan tänkte bara "hur bra alla andra hade".

 

Första månaden i nya skolan gick helt okej, men sedan hände något. Jag blev allt mer nere, ville inget, sov bara, skolkade och sade jag var sjuk eftersom ångesten av att bara ta mig till skolan var för stor att övervinna. Jag vågde först inte berätta för min pojkvän om situationen, men han märkte efter någon vecka att något var på tok när han väl kom hem till helgen och märkte hur trött jag var och nere, sp jag blev tvungen att berätta. Han tvingade mig sedan efter en tid att berätta för mina föräldrar eftersom han insåg att detta inte blev bättre. Men just det att "komma krypandes" tillbaka hem när jag just flyttat hemifrån och skulle klara mig själv kändes förnedrande, även om jag alltid kunnat prata om allt med mina föräldrar,  jag förstod inte ännu här att jag var utbränd. Jag var rädd att alla som jag skulle berätta om mitt mående till skulle tro jag var lat och bara inte ides ta mig till skolan osv. Men min mamma förstod allvaret utan att jag behövde förklara mig destu mera och fixade snabbt en läkartid och psykologtid, vilket resulterade i att jag blev sjukskriven för utbrändhet och fick lägga studierna på paus det som återstod av hösten 2010 och hela våren 2011.

 

Under denna period när jag var deprimerad och kände mig som den mest ensamma människan på jorden så klarade jag inte ens av att åka till stallet. Jag tappade kontakte tillfälligt till en av mina bästa vänner och det blev en höna av en fjäder. Men som tur har vi hittat tillbaka till varandra igen och jag vill aldrig släppa taget om denna fina tjej igen! Så det blev mycket lite tid spenderat i stallet, eftersom jag var så slut och grät för ingenting och klarade inte av att planera saker och ting (vilket är ovanligt eftersom jag älskar att planera). Men som tur började jag gå till den underbara psykologen Christina Wik. Hon hjälpte mig något otroligt och vi gick igenom hela mitt liv från att jag föddes i princip, och vi redde ut saker och ting tillsammans, och så hjälpte hon mig bearbeta det jag fått gå igenom från barnsben till nu.

 

Det känns nu i efterhand som att jag förlorade två år av den viktigaste tiden i ens liv, eftersom det var början på något nytt då man flyttar hemifrån. Man blir vuxen. Man testar sina gränser. Men jag kanske har tvingats mogna tidigare än mina jämnåriga vänner p.g.a. vad jag fått uppleva. Under de 7 månader jag aktivt besökte min psykolog fick hon mig ändå realtivt bra upp på fötterna igen, och när Matti kom in i bilder så tog allt fart mot det bättre. Min psykolog peppade mig även att söka in till en ny skola, vilket jag aldrig skulle ha vågat redan då om det inte vore för henne, och nu har jag bara knappa året kvar av mina studier.

 

 

 

Det jobbigaste med att fortfarande jobba med ångesten och klumpen i magen som orsakats av stress är hur andra ser på en då det ändå är 3 år sedan jag var sjukskriven för min utbrändhet. Det är tydigen så svårt att förstå för andra att jag ännu idag kämpar med ångest och panik för många grejer, betydligt fler saker stressar än jag vill ge till känna, eftersom jag många gånger får blickar och kommentarer som visar människan i fråga inte förstår eller tror att man försöker slippa enklare undan med saker och ting, ochd et sårar lika mycket varje gång de blickarna eller kommentarerna kommer eftersom det är verkligen inte så det fungerar! Kanske jag lyckats lägga upp en starkare fasad än vad sanningen egentligen är, eller så är det bara så svårt att förstå hur lite som behövs för att bägaren ska rinna över?  Många har mycket mera stressande livsstil än många utbrända, men, MEN stressnivåer är så individuella och hur man hanterar stress är så olika! Det är så mycket vad människor har med sig i bagaget som påverkar också hur situationer hanteras och vilka stituationer som tär mera än andra. Så om ni känner någon som varit utbränd, döm inte, försök förstå och visa stöd istället, för det är en lång kamp att få tillbaka orken efter att väggen kommit emot!! En låång väg!

 

Klart jag fortfarande kämpar med att hålla mig positiv, självsäker och känna efter vad jag behöver, men det är inte alltid så lätt. Jag kommer antagligen alltid kämpa med min ångest, men det kan bara bil bättre. Det jag bara önskar att någon sa till mig när jag just fått diagnosen utbrändhet/depresion var att "det är okej, du är inte enda!". För det var just DET som jag kände, att jag var enda och ensam. Ingen pratade öppet om att unga var utbrända, det var bara dessa högt presterade människorna som stressade mellan ett krävande jobb och vardagen hemma med barn som skulle föras hit och dit. DÄRFÖR har jag valt i efterhand att vara öppen angående mina prövningar i livet och min utbrändhet eftersom jag inte vill någon annan ska känna så som jag kände! I efterhand har mina föräldrar sagt de har dåligt samvete att de pushade mig att fortsätta studera genast efter gymnasiet, MEN det är inte deras fel, jag var myndig och fick göra valet själv. Och vem vet, kanske jag skulle ha blivit utbränd i alla fall, för jag skulle ju högst antagligen jobbat då istället för att studera och jag tror inte mina krafter skulle ha räckt till det heller. Jag gick in i väggen med en smäll, och jag har varit nära att göra det igen 1 gång efter året 2010, men jag försöker lyssna på varningssignalerna och kämpar vidare i egen takt.

 

Bara för att jag är öppen med vad jag fått gå igenom söker jag ingen medömkan, nej, jag vill bara dela min story så de kanske kan hjälpa någon som går igenom samma sak. Jag förstå inte varför man idag aldrig får visa sig svag? Ingen är någon superwoman eller superman. En stark människa är den som kan visa sig svag!

 

 

Jag hade sett fram emot att få tjäna lite pengar, men så går jag och blir sjuk och blir sjukskriven 2 dagar.. Great! Men jag hade lite tid att surfa runt då istället här på nätet och hittade ett intressant inlägg. Varför jag fastnade för inlägget var delvis för att jag hade reagerat på samma sak som skribenten Elvira skrev om, men det var kanske framför allt en kommentar till detta inlägg som fick mig att fastna eftersom jag tror den här tanken inte alls är så ovanlig om man inte är insatta i vad "NH-tänket" riktigt handlar om. Men det jag kan ockås känna min provocerad över är att man kan höra, "har du något NH-trix som kan fixa det här åroblemet" när NH är så basic saker som att läsa av och tyda hästar och prata deras språk, för dem kan vi inte lära prata svenska även om vi kan lära dem ycket annat, med NH tillämpar vi hästens naturliga instinkter och arbetar med hsäten efter det och gör det på ett "hästigt" sätt.. Här under kommer kommentaren..

 

 

Men ja, jag ska nog ändra mig helt, börja rida på bettlöst och utan nosgrimma. Bettlöst trots att han kan vara väldigt starkt vilket medför att jag får en hårdare hand och på så sätt istället förstör nosryggen på honom. Jag ska ta bort sadeln och börja rida barbacka, låta han falla ur i muskler eftersom jag inte kommer att kunna rida honom ordentligt då han kan bli ganska stark. Enbart hoppa låga hinder med honom för han kan ju helt omöjligt tycka att det är roligt att hoppa. Sen helt enkelt bara leka med honom i hagen. 

Men nä, det vill jag inte. Tro mig, min häst är lycklig. Annars skulle han inte utvecklas, skulle han inte trivas skulle han ju knappast vara blank och fin i pälsen. Han skulle inte utveckla muskler och han skulle inte gnägga såfort han såg mig. Det går att skaffa ett starkt band med hästarna trots att jag inte håller på med NH eller annat flumm. Hade jag köpt min häst för att rida runt i repgrimma och långkjol hade det varit en annan sak. Men sluta vinkla det som om att alla elithästar har det sjukt hemskt. Jag har tidigare jobbat i ett av världens kändaste galoppstall. Hästarna står förvisso inne dygnet runt men de tas väl om hand. De tränas ca 1 timme per dag, sedan får de dusch, de står i spa, de går i skrittmaskin, borstas noga och varje person har max 3 hästar var för att kunna ge dem så mycket kärlek som det bara går. 

 

Jag kan tänka mig att ganska många som inte är införstådda i NH har lika mycket taggarna utåt som skribenten som skrev kommentaren här ovanför. Men oftast beror sådant på okunskap när det uppstår sådana reaktioner, eller att man låser sig och inte faktiskt läser eller ser ordentligt det som skrivits eller händer. Jag vill en dag kunna utan träns och sadel göra samma skolor som jag kan med sadel och träns, men för att uppnå det måste jag få ännu mera kunskap och förståelse i hästen och hitta stabiliteten i mig för att uppnå harmoni med hästen från bådas perspektiv, inte enbart människans. Men den bit jag faktiskt INTE förstår, är varför det skulle vara mindre fint eller häftigt att rida i ett rep runt hästens hals och hoppa över stock och sten med det än att hoppa hinder med åtsnörpt mun på hästen och massa hårda hjälpmedel för att ha "hästen under kontroll" när man faktiskt kan kontrollera en häst utan dessa hjälpmedel? Skillnaden är bara att utan dessa hårda hjälpmedel så behöver man lägga ner mer tid eftersom det är DU som ryttare som måste lära dig mera,medan med alla hårda hjälpmedel så tar du "snabbare" vägen fram. Märker ni att man kan lätt svänga alla ridstilar till något negativt? Så som jag gjorde lite nyss? Så sluta smutskasta varandras ridstilar och tillämpa det man själv tycker känns rätt? Allt är inte svart på vitt..

 

Personligen lever jag inte helt 100% efter NH-tänket, jag har mycket kvar att lära, men jag tillämpar det jag tycker passar mig och Matti från alla möjliga stilar, NH, klassisk ridning, traiditionell ridning, akademiskridning osv. för alla vill på någon nivå uppnå harmoni, men alla på helt olika sätt emellanåt, och jag tycker alla får göra som de vill med sina hästar så länge de kan med gott samvete gå och sova om kvällarna, MEN jag tycker alla kunde vara öppna för förslag och vara villiga att lära sig nya saker och se hästhållningen från andra perspektiv så allt inte blir så militäriserat eller som i någon massproduktiv fabrik. Det är djur vi har att göras med och de har olika dagar precis som oss. Visst hästar är inte gjort av proslin, men de är inte helelr gjorda av sten och vissa hästar (som ex. min Matti) är mera känsliga än andra, förstör du förtroendet eller tilliten så har du ett problem!

 

Jag är medveten om att det fnissas åt mig och mina funderingar, men de får göra det, jag blir inte ledsen över det, för jag har mina principer med hanteringen av Matti och omvårdnad om honom som baserar sig på fakta om hästen, dess beteende osv. Inom ridningen har jag massor kvar att lära mig ännu, men jag har accepterat att den biten kommer att ta längst och därför är jag noga med hanteringen av Matti och försöker istället ge honom de bästa förutsättningarna så att han ska få vara så mycket häst han bara kan! Jag beundrar därför bloggaren Elvira som gjort en helomvändning i sin hästhantering och verkar kunna mycket och vara villig att lära sig mera. När jag jämför hur jag trodde saker ocht ing fungerade för några år tillbaka så mår jag illa idag, och om något år kommer jag säkert tänka samma sak om tiden jag lever nu, MEN jag vill bara få snällare och bättre och naturligare hästhållning och ridning. Vägen är lång, men jag har inte bråttom, för JAG måste ställa om mig från något jag hållit på med i 17 år, så det går inte på någon vecka med ridningen!

Ständiga debatter om korrekt form på hästen, i den här filmen tycker jag det kommer fram svart på vitt!! Jag blev själv nyligen rekommenderad att se den efter en diskussion som uppståd då vi diskuterade hur fel syn ryttare idag har på hästens form inom rindingen!!

 

 

Blev inspirerad av att göra detta personlighetstest på Matti efter att jag kikat in på Paulinas blogg. Jag tycker om att göra personlighetstester på mig själv och nu då Matti, man hamnar att tänka till lite och fokusera ordentligt på hur man är som person och hanterar olika situationer.

 

 

- Milt Mat fokuserad (Matti älskar mat och vid inlärning har detta varit en bra belöningsmetod eftersom han bättre kan släppa andra faktorer som sker runtomkring honom och fokuserar på vad jag ber honom om)

 

 

Av det andra testet kunde jag konstatera det jag redan från tidigare konstaterat att Matti är en mycket fin allround häst. Han kan prestera och man kan lita på honom. Egenskaper som gjort honom till en fin allroundhäst är bl.a.

- Lär sig snabbt

- Smart

- Lekfull

- Pålitlig

- Förlåtande

- Bounding (kommer inte på det svenska ordet)

- Underkastar sig lätt (mig i alla fall)

- Lydig

 

- Atletisk

- Energisk

Egentligen som alla vet är hästens mun inte gjord för att ha ett bett i munnen. Jag läste en Australiensk studie (ni kan läsa den här) nu på morgonen var de hade 6 tvååringar av olika raser med i studien. Dessa unghästar delades upp i två grupper, var den ena gruppen reds in och skolades med tränsbett, och den andra gruppen reds in och skolades med bettlösa träns. Det man kunde  se av studien var att flera hästar protesterade, skakade på huvudet, slog med benen, stegrade sig osv. i den gruppen som hade bett, än i den bettlösa unghästgruppen. Båda grupperna presterade i slutändan lika bra och de bettlösa hästarna kunde göra samma skolor och lyssnade lika fint som de inridna med bett.

 

 

Jag tycker alltid det här är en så svår grej att greppa. Jag vill rida Matti så snäll som jag bara kan, även om jag har lång väg kvar för att uppnå full harmoni i ridningen. Men när jag läste studien började jag igen tänka på varför vi rider hästarna med bett? På dressyrtävlingar måste man ha bett i hästens mun  (om jag nu inte har förstått helt fel) och det tycker jag är så bakfram. I dressyr vill man ju all kommunikation mellan ryttare och häst ska gå så lätt och vara ett magiskt samspel, men då finns det regler som säger att du ska lägga in en extra stång, kandar,  när du kommer upp till en viss nivå och du måste ha sporrar. Nu är inte sporrar något fel eftersom du minimerar dina hjälper, men då finns det ju så många som inte klarar av att rida på rätt rätt med sporrar, och de som precis som mig inte klarar av att hålla underskänkeln så stilla som den borde hållas, och då är inte resultatet av at använda sporrar så snällt och fint längre! Men då igen, kan man göra hästen så känslig att det inte behövs dem heller, tycker jag då igen lite..

 

 

En annan sak som många debaterar om är det vanliga tränsbettet, hur tjockleken kan inverka. Den gamla läran som jag blev lärd då jag började rida var, ju tjockare bett = destu snällare, medan idag säger läran tvärt om, eftersom det tjocka bettet tar så mycket plas i hästens lilla mun som inte helst är gjord för att ha ett bett i sig. När jag googlade om tjockleken kom följande upp:

 

" Tidigare har man ansett att ju tunnare bettet desto skarpare inverkan på hästen. Numera anser man att ett tjockt bett är värre än ett tunt bett. Hästens mun är inte skapt för att ha ett bett inne i munnen, varför egentligen inga bett får plats i hästens mun, men tjocka bett tar definitivt upp mer plats smala bett varför smala bett är att föredra. Det som i slutändan avgör hur skarpt ett bett är, är ryttarens hand. Oerfarna ryttare ska tidigt lära sig att rida med en mjuk och följsam hand."

 

 

Jag själv är på både gott och ont en mycket ärlig människa, jag säger mina åsikter och vill gärna att andra också ska vara lika ärlig mot mig som jag är mot dem. Jag ser nämligen att både positiv och negativ feedback som möjligheter till  att utveckla och att förändra sig själv eller något till det bättre, både då det gäller egen personlighet och projekt osv. Ärligheten ska såklart inte såra någon på djupet, men det behövs mera ärlighet i denna ytliga värld tycker jag!

 

Finns ingen finare egenskap än ödmjukhet hos människor. Min pappa är min stora förebild gällande detta. Jag tror fakiskt jag aldrig hört honom prata illa om någon, och han lyfter alltid fram alla andras positiva egenskaper och peppar. Han ser alltid möjligheter i saker och ting, och om han gör något otroligt bra skryter han inte som en tok om det, även om jag många gånger tycker han är värd allt skryt som finns i världen, men ni förstår min poäng? :)

 

Nu låter jag kanske mesig som hänvisar till mina föräldrar hela tiden, men det är ändå de som uppfostrat mig och tycker jag gett mig en ganska bra bild hur man ska bete sig mot sina medmänniskor. Min mamma och pappa är några av dem med det varmaste hjärtat jag känner. Mamma till exempel har alltid lagt sina barns behov framför sina egna. Hon stället alltid upp och man har genom åren många gånger fått sett hur hon fått ställa upp som stöd till sina väninnor och släkt och aldrig backat tillbaka då någon behöver stöd eller hjälp. Min mamma har alltid haft ett så varmt hjärta och alltid varit lätt att vända sig till när man mår dåligt, så den egenskapen har jag konstaterat att det inte finns i många människor, men de vänner jag har som jag hittat den egenskapen hos håller jag hårt i. Vem lägger andra behov framför sina egna nu förtiden? Det är inte många! 

 

Jag tycker om att omge mig av människor som ger mig positiv energi. Vem vill spendera tid med någon som bara klagar och är pesimistisk? Jag kommer på mig själv att jag ibland kan vara lite väl negativ och då försöker jag skaka av mig det. En vän som jag sällan hör klaga, det är min nyfunna vän Johanna, jag tror jag kan räkna på en hand de gånger hon klagat på något, hon är alltid positiv och den energin smittar av sig! Men är man överdriver positiv och påstår livet är en dans på rosor, då blir jag bara provocerad och det blir på något sätt så överdrivet, så samtidigt som jag uppskattar positiva människor föredrara jag positiva relalister, för det finns gränser med allt! :)

 

Jag själv har otroligt torr humor, men det finns inget bättre än människor man kan dra skämt med som blir interna och man skrattar ihjäl sig för minsta lilla. Jag älskar att skratta och vill gärna umgås med människor som har nära till skratt, för jag tror verkligen att ett skratt förlänger livet! Det finns så mycket i denna värld man kan skratta åt och när det kommer till hästar till exempel finns det ju så fantastiskt många fina stunder som får en att dra på läpparna!

 

 

 

 

Jag värdesätter hästar som försöker sitt bästa och är snälla by heart. Har hästarna det rätta lynnet innerst inne får de nästan hitta på vilket bus de vill när jag sitter på ryggen eller hanterar dessa stora djur, men då igen har jag lite det tankesättet också att det inte finns några elaka hästar, bara missförstådda och ouppfostrade hästar! Så igenligen så är alla hästar ödmjuka, man måste bara lära sig läsa av den enskilda hästen!

 

Både i hantering och ridning värdesätter jag känslighet. Alla hästar är känsliga från början, men sedan är det vi människor som kommer dit med vårt oförstånd och gör hästarna mera avtrubbade. Sorligt men sant. Matti har alltid varit en oslipad diamant i mina ögon! I hantering är han otroligt känslig och läser av människor ganska snabbt, och hur du för dig runt honom påverkar honom GENAST! I ridningen är han också känslig, det gäller bara för mig att hitta gemensamma språket, för so far är det jag som är för otydlig och min fina känsliga häst missförstår ming vissa gånger, och det jag tidigare tolkat som att han är trög och okänslig för ex. skänkeln är SÅ FEL!

 

Jag vill att hästar ska ha en glad blick, jag vill att hästar ska må bra. Visst ser man många hästar som inte har glada och tillfredsställda ögon och det avspeglar dess tillvaro, men jag blir så otroligt hjärteglad när jag ser glada hästar, vare sig det är min eller någon annans häst. Matti är i de felsta tillfällen glad och lycklig, och det värdesäter jag något otroligt, eftersom då betyder det att jag kan ge min ögonsten Matti det som gör honom i sin tur lycklig. Win-Win-situation.

 

Jag tycker det är så fantastiskt med hästar med hög arbetsmoral som kämpar så otroligt för sin ryttare för att var till lags! Matti är en sådan. Även om hans utbildningsnivå fortfarande ligger någonstans mellan Lätt B och Lätt A  eftersom mina kunskaper också ligger på den nivån, så är hans arbetsmoral så otroligt fin! Han säger ifrån då det blir svårt men han försöker verkligen sitt yttersta, och är så otroligt förlåtande när jag gör fel! Han blir inte upprörd och låser sig helt som en del hästar kan göra, men så är det ju med oss människor också, alla är vi olika och hanterar situationer olika!

 

Jag har nästan alltid lagt för mycket energi på vad andra tycker och tänker om mig. Jag har alltid velat bli omtyckt av alla, men då igen är jag en kvinna fylld av åsikter som gör att alla kanske inte alla gånger har så enkelt att tycka om mig, hehe, det kan jag då så bra förstå... Jag skrev för någon vecka sedan om hur hästar och ridning fått mig att prestera bättre i skolan, men hästar har hjälpt mig med så mycket viktigare saker än enbart förbättrad skolgång.. Hästarna har fått mig att vilja leva. Det här kanske blir ett långt och ganska djupt inlägg, kanske för djupt för en hästblogg, men jag skäms inte längre för min bakgrund och är idag glad över att jag fått gå igenom allt jag fått gå igenom, eftersom det format mig till den person som jag är idag!

 

När jag började lågstadiet var jag en livlig (och redan då) lång första årets elev, och jag trivdes riktigt bra i skolan. Jag hade en underbar lärare som hette Karin och hon hjälpte alla i klassen då vi hade problem med något. I de första klasserna av lågstadiet märktes ganska fort att jag hade läs och skrivsvårigheter och jag fick börja gå till en speciallärare som förbättrade min stavning och läsning. I denna ålder (6-9 år) hade jag ganska just börjat med att rida och red ungefär en gång i veckan på ridskola och intresset bara växte, men samtidigt på den här tiden hade jag också flera andra hobbyn förutom ridningen. Jag idrottade och simmade flitigt och aktivt, och utöver de sporterna så spelade jag även piano 1 gång i veckan, så det var ett evigt skjutsande från en aktivitet till en annan för mina föräldrar kan ni tro!

 

 

När jag började i årskurs 4 i lågstadiet så böt vi lärare till en som vara helt nya i skolan och kände inte någon av oss i klassen, så det var svårt för henne att veta vilken elev som hade vilken roll i klassen. I det här skedet började jag blev utfryst. Så i början av årskurs 4 började några i klassen bete sig mindre snällt mot mig, ni vet sådär som småbarn gör, "nej DU får inte sitta här", "nej DU får inte se min teckning" medan alla andra fick se den osv. Ingen lärare tycktes se hur jag blev utfryst.. En gång fick jag till och med en teckning smälld i ansiktet av en klasskompis, varför minns jag faktiskt inte mera. Även trots att mina föräldrar ringde skolan och berättade vad som skedde under timmarna och rasterna hände inget. Men en dag på syslöjden tänkte en tjej inte på att läraren var på plats antar jag, för då flickorna i klassen satt och diskuterade ett pool-party som de skulle ha som jag frågade om jag också fick komma fick jag ett högt och ljudligt var "nej det får du inte för du är för lång".. Efter den kommentaren kom det mera fram hur jag blev utfryst  och det faktiskt varit sant det mina föräldrar ringt om och jag fick välja om jag ville byta klass.. Redan i denna ålder (ca 10-11 år) så var stallet min fristad. I stallet var ingen elak mot mig, och där gjorde det inget att jag var huvudet längre än alla andra flickor i samma ålder, jag fick ju bara börja rida stor häst fortare än de andra och det var ju super häftigt i den åldern! Jag fick dessutom ha min första sköthäst Cheri och pyssla om henne alla veckoslut och må gott i stallet var jag fick hjälpa till på nybörjarlektioner och  tjäna ihop 10 kryss (1kryss per 30 min ledd ridlektion) för att få en gratis ridlektion.

 

 

 

Sedan när jag började i årskur 6 var jag osäker som tusan. Flickorna hade börjat ha sina första pojkvänner och stod och pussades med dem på rasterna. Själv var jag fortfarande längre än alla, till och med längre än någon lärare så ni kan ju tänka er hur det tog på självförtroendet i den åldern. Jag hade dessutom fått finnar och det i sig gjorde ju att man bara ville gömma sig och självförtroende och självkänsla fanns inte över huvudtaget i vardagen.. Jag märkte ganska fort att ingen av pojkarna var intresserade av mig och jag ville ju också få känna mig omtyckt som de populära och "snygga" flickorna i klassen. I stallet var det självklart helt annat, där mådde jag fortfarande bra och ingen brydde sig i hur jag såg ut. Jag började hyra en häst vid namn Santtu vid varje lov vi hade från skolan och vi hade så roligt med stallkompisarna.. Vi red ut mycket och hade galopp-race över åkrarna och i skogen. Idag kan man tänka vi var galna som inte tänkte på säkerheten, men jag antar det hör till ålder, fullt ös medvetslös.. ;) Men det var så rolig tid. Vi fick börja hjälpa till med nybörjarlektioner och jobba i stallet på helgerna för att få gratis ridlektioner, och i ur och skur var vi där varje helg och mockade dynga.

 

 

En dag i 6:an när jag och en klasskompis satt och diskuterade dagen innans ridlektion kom en av de populära flickorna och frågade vem vi pratade om, eftersom hon hade enbart hört namnet Santtu. Då fnissade jag och den andra klasskompisen bara och vi började beskriva "honom", att han var en kille på 14 år som hade brunt hår, bruna ögon och var ganska muskulös och super snäll och söt. Mitt i allt märkte jag hur jag mitt i allt fick uppmärksamhet, mitt i all blev de andra nyfikna på mig!! Jag som var huvudet längre än alla pojkar, finnig och klumpig och inte det minsta attraktiv! Jag kände mig för första gången sedd av de tjejer som verkligen var populära och hade inflytande på folk. Så jag som då var i 12-års åldern började ju såklart tänka på det här  när jag skulle gå och sova, och där låg jag och fundera hur jag skulle få bevarat den där popularitets-känslan, men jag kom inte på något just då.. Några dagar senare hade jag hittat på att den här Santtu var min nya pojkvän, eftersom jag fått flera frågor om honom dagarna efter första beskrivningen av honom.. På den vägen gick det och sedan märkte jag efter ett litet tag att intresset av honom svalnade eftersom han bara fanns i fantasin, jag behövde göra honom mer verklig. Så jag gjorde "honom" medlem på den siten på nätet som vi barn på den tiden hängde på, och då tog allt fart och jag satte mig djupare fast i klistret samtidigt som jag fick mer och mer bekräftelse och info om vad tjejerna och killarna igentligen tyckte och tänkte om mig. Mitt i allt kände jag mig mera sedd och jag fick börja hänga med på flera diskon under den korta tid som det här "bedrageriet" fungerade och jag var för en kort, kort tid inte det tredje hjulet utan fick faktiskt hänga med i gänget. Men som med alla lögner kommer ALLTID sanningen fram, men resultatet av denna lögn blev helt galet.

 

När sanningen kom fram och klasskompisarna förstått att Santtu var ett påhitt, så blev de såklart arga på mig och besvikna eftersom de skrivit till den här "santtu" saker de inte ville jag skulle veta (vissa gånger elaka saker om mig, och andra gånger om något helt annat).  Trots att jag bett om ursäkt och sagt otaliga gånger förlåt så slutade allt inte efter några dagar av irritation från de som jag ljugit för. Utan allt spårade ur och jag vågade inte ens fara till skolan en vårdag i 6an. Eftersom stallet var min trygga punkt cyklade jag iväg dit istället för skolan och kom snyftandes in i stallet. Jag tog tag i grepen och började mocka Santtus box. Efter en stund kom stallägaren in och undrade vad jag gjorde där, och jag började gråta. Jag skämdes så mycket över mina fula lögner att jag inte vågade berätta orsaken till att jag var där istället för skolan, så jag sa jag bara blir retad i skolan och inte ville dit.. Stallägaren var så snäll mot mig och sa jag fick rida ut och rensa tankarna på min älskade Santtu, vilket jag gjorde. Jag hoppade upp barbacka och red iväg i terräng på hästen som förstod mig bäst och fick mig att må så bra i allt elände. Under tiden jag var i terräng hade stallägaren ring min mamma och meddelat att jag var i stallet, och mamma i sin tur hade varit så orolig eftersom de ringt från skolan och sagt jag inte kommit dit, och mamma visste såklart inte var jag var. I detta skede hade jag ännu inte berättat vad som skedde i skolan eller om mitt påhittade pojkvän åt mina föräldrar ännu, men efter denna dag blev jag tvungen att berätta ALLT.

 

Jag fick mindre trevliga mejl, mess och samtal om hur livet skulle bli surt för mig och ALLA skulle få veta om min lögn osv. och just den biten att ALLA skulle få veta var den som kändes hemskast. För jag visste ju att jag gjort fel och hur stort inflytande dessa tjejer hade och kunde verkligen göra de närmsta åren sura för mig eftersom vi snart skulle börja högstadiet.! Till sist blev det så hemska mess och allt så ångestladdat så jag och mamma böt nummer. Trots, åter igen en gång, flera samtal från mina föräldrar till skolan om vad som försegick så fick jag inget stöd därifrån, eftersom skolans svar på det hela var "Vi kan inget göra då det sker på barnens fritid". Men det var ju det som var grejen, mobbningen som tog fart då skedde dygnet runt. Efter att jag och mamma bytt nummer (att jag bytt nummer visste inte klasskompisarna) fick mamma ett meddelande som jag ännu inte vet vad som stod i, men något tydligen så grovt att hon bestämde sig för att ta ett snack med mina klasskamrater och be dem sluta vara så grymma mot mig eftersom jag bett om ursäkt osv. Så sommaren efter att jag gått ut 6an levde jag i skräck. Jag vågade inte visstas i områdena var vi bodde ensam. Jag spenderade hela sommaren med mina föräldrar på villan och i stallet. Hur som helst blev resultatet av alla hotelser och all ångest att jag böt skola. Jag behövde en helt ny start bort från allt som hade med lågstadiet att göra. Så mina föräldrar ringde Vasa Övnignsskolas högstadium och berättade om vad som hänt och de välkomnade mig med öppna armar och det blev den start jag behövde. Här fick jag de bästa möjligheterna jag kunde ha fått både med inlärning och kompisar och jag är evigt tacksamma till rektorn vid Vasa Övningsskolas högstadium över hur hon hanterade situationen och välkomnade mig.

 

Så under högstadietiden kunde jag sakta men säkert bygga upp mitt självförtroende och framför allt självkänsla tillbaka, och det tog ända till mitten av gymnasiet innan jag vågade vistas ensam i områden runt vårt hus. Så rädd var jag för dem som varit mindre snälla mot mig. Ingen hade varit fysiskt elak mot mig, men min skräck var att om de såg mig skulle de typ hoppa på mig, även om jag innerst inne kanske nog visste det aldrig skulle ske, men den rädslan hade jag i många år! Jag skämdes så otroligt över vad jag hittat på så att träffa nya människor var ångestladdat för mig eftersom jag var så rädd att någon skulle ha hittat på eller sagt elaka saker om mig till dem så de skulle ha haft förutfattade meningar om mig. Så med andra ord fick stallet mera tid och jag slutade med mina andra hobbyn, och ju äldre jag blev destu duktigare blev jag såklart också att rida och skaffade mig mina första medryttarhästar. Mina föräldrar började dessutom inse att det här med hästar inte var något övergående och de insåg även hurudan bra terapi det var för mig att få vistas med dessa kloka djur, och vilken glädje jag hade när jag kom från stallet, så även om ingen annan i familjen är intresserad av hästar har jag alltid fått utöva min älskade hobby.

 

Min favorit arab Aleto som jag hyrde några veckor sommaren 2006 

 

Det är ganska hemskt när jag läser i min dagbok från den tiden då jag mådde som värst. Jag var bara 12-år och ville inte leva längre. Ja, jag har skrivit exakt de orden i dagboken. Jag hade också skrivit att "vem kommer sörja mig om jag dör?? andra än mamma och pappa alltså?". Usch, tänk att ett barn kan må så dåligt. Jag minns inte att jag mådde så dåligt eftersom det är över 10 år sedan, men jag börjar nästan gråta när jag tänker på det för hela familjen mådde så otroligt dåligt till följd av vad som skedde, allt blev så överdrivet. Det är så hemskt hur oskyldiga barn kan vara så elaka med varandra och förstöra någon människa  till grunden så ordentligt. Jag vet inte hur jag skulle vara idag, eller helt ärligt om jag skulle finnas här idag om jag inte haft hästarna. För just den åldern när man är ca 12-år är allt så svart och vitt och man tänker inte följderna av ageranden alla gånger..

 

Idag har vi alla vuxit upp som var inblandade. Jag är inte arga på dem och har förlåtit dem för länge sedan och hoppas de även förlåtit mig, jag menar vi var alla barn som inte förstod bättre och föll lätt för grupptryck. Idag är jag ändå som sagt glad att jag fått gå igenom det jag fått gå igenom, trots att det var rent ut sagt ett helvete då och många besök hos psykologer efter det, men det har format mig till den jag är idag, och idag kan jag känna mig stolt över mig själv och nöjd över vad jag presterar och hur jag beter mig mot mina medmänniskor. Det tog många år innan jag vågade prata och erkänna vad som hänt, men idag är jag inte över huvudtaget rädd för att berätta min story. Jag har blivit tack vare det jag fått gå igenom ofta den som mina vänner vänder sig till när de mår dåligt, och den rollen tar jag gladeligen, för jag vill ALDRIG någon jag älskar ska behöva må så dåligt som jag gjorde när jag var 12 år! För det jag lärt mig är att Du duger då så bra precis så som du är! Och de som verkar vara så perfekta har något under deras yta som inte alls är så bra som de ser ut.

Igår när jag satt och diskuterade min skolgång med mina föräldrar konstaterade jag gång på gång att det är tack vare Matti som mina betyg höjts och att jag klarar mig bättre i skolan! Jag lider av lindrig dyslexi och har haft sedan jag var liten svårt med stavning (även lässvårigheter när jag var liten). Ni som läst bloggen ett tag har säkert märkt när det kommit några stavfel här som där, eller särskrivningar som inte varit korrekta osv.

 

Hästar har ju funnits i mitt liv mer eller mindre i 17 år, men det är först när Matti kom in i bilden som min skolgång effektiverats och jag presterat bättre. Visst hade jag helt bra betyg i lågstadiet och högstadiet, men svårighetsgraden var inte så hög i jämförelse med hur den är nu när man läser på högskola. Men utöver att jag fått bättre betyg tack vare hästar så har hästar alltid funnits som terapi och min trygga punkt när jag varit ledsen. Men mer om det i ett annat inlägg.

 

Gymnasiet var en jobbig tid för mig, då sjönk vitsorden i betygen sakta men säkert och jag mådde ganska dålig igenom hela gymnasiet p.g.a. olika orsaker. Ett halft år efter gymnasiet blev jag utbränd som följd av allt jag fått uppleva genom mitt liv och alla extrema händelser som skedde i gymnasiet, och jag blev sjukskriven någon månad, och efter att ha gått i terapi ca 6 månader hos en fantastisk terapeut/psykolog kom jag lite bättre upp på fötter och seda kom finaste Matti in i bilden och då tog mitt "tillfrisknande" lite mera fart. Jag orkade börja bli mera social (sakta men säkert) och jag blev tvungen att prioritera min tid och satsa på det som gjorde mig glad istället för att endast försöka göra andra glada.

 

Första halvåret i högskolan var tufft, och jag led fortfarande av ångesten och paniken efter utbrändheten, och det resulterade i att jag hade problem i vissa kurser att få dem godkända när deadlines gjorde mig handlingsförlamad. Men i slutet på första året började det gå bättre och jag fick bättre struktur på allt och jag måste nog säga det är tack vare att jag regelbundet fick vara i stallet med Matti, för dit skulle jag varje dag och sköta om Matti.

 

Andra året i högskolan kändes det genast bättre med ångesten och mina betyg började sakta men säkert bli bättre och jag spenderade allt mer tid i stallet och mindre på festandet, jag blev helt enkelt tvungen att prioritera om, för nu ägde jag en helt egen häst och allt ansvar låg hos mig. Detta år, detta sista år av mina högskolestudier har gått helt fantastiskt bra, jag trivs med det yrke jag valt (sjukskötare) och betygen fortsätter gå upp och det känns att jag inte behöver lägga lika mycket tid på skolan eftersom jag nu effektiverat mina studier eftersom jag vet att jag varje dag är i stallet och då lämnar det inte mycket extra tid åt studierna. Jag har med andra ord börjat förstå innebörden i ordet "plugghäst" eftersom vi som har hästar måste planera vår tid nästan minutvis. Så när vi "plugghästar" väl pluggar så pluggar vi ordentligt och fokuserat eftersom vi inte har hur mycket tid som helst eftersom våra älskade hästar tar sin "lilla" tid!

 

 

Det är ganska kul hur olika åsikter det finns om det här med att skaffa lilla-E. Antingen är man radikalt för eller radikalt "emot" (med emot menar jag att man förespråkar att man bra kan köra utan lilla-E-kort). Visst kan man köra utan lilla-E (sk. BE-kort), MEN, man tar detta körkort av en orsak, och det krävs lite kunskap om max-vikter och backning osv. Visst det kan man ju kunna sådant redan utan kortet, men varför inte bara köra upp då och ta kortet så är det laglig körning oberoende vikt på lasten?

 

Jag har kört en gång med transport utan att ha lilla-E-kortet, den gången blev jag tvungen att köra eftersom min chaufför fick förhinder och jag och Matti hade en tid hos sadelprovaren. Den gången var det ett litet släp och en farmar-bil som jag körde med, och vi klarade oss under den max-gränsen vad man fick dra med släp utan lilla-E. Det många som inte har lilla-E-kortet kontrar med lilla-E-kortet kommer på tal, är just "jag har kört många gånger utan kort", "så länge man håller sig under max-vikten på släp + häst" eller, "polisen kontrollerar ändå aldrig, om de gör har du extrem otur!". Visst kan de ha en poäng i vissa saker, MEN, om något skulle hända, ex. trailern far i diket eller något liknande, så då kan det bli svårt att få försäkring att täcka om du inte har lilla-E och kör lagligt, detta är ren fakta inget jag hittar på. Du kan till och med bli av med ditt körkort!!

 

 

 

Jag tror inte många vet om att lagen gällande lilla-E-kortet ändrades så sent som 19.1.2013. Så i princip kör många som är utan lilla-E-kort olagligt, eftersom max-gränsen vad bil + släp + häst får väga överskrids lätt. Enligt lagen får du idag UTAN lilla-E köra en bil som MAX väger 3500 kg och dra ett släp + häst som INTE överskrider 750 kg tillsammans. Så det ska vara ett riktigt lätt släp om detta ska funka och  häst. "Vanliga" släp väger ca 750 kg och uppåt, och en häst väger ju ca 400-600 kg. Så med andra ord överskrids max.vikten till och med utan häst i vissa fall (beroende på släp), och lätt då hästen kommer in i transporten.

 

MED lilla-E-kortet då igen får du köra med en bil på max.vikt 3500 kg och dra ett släp som väger över 750 kg, MEN totalmassan får inte överskrida 3500 kg totalt. Alltså släp + häst(ar) får inte överskrida 3500 kg. Så med andra ord kommer man ganska långt med lilla-E-kortet utan problem och lagligt!! Visste ni detta här om lagändringen eller informerade jag er om något nytt nu? Ibland är det bra att ha kontakter som lätt kan kolla upp sådant här. :)

 

Så varför väljer jag att ta lilla-E? Jo jag vill köra lagligt, jag vill känna att jag kan köra, har kunskapen och är berättigad. Jag menar jag skulle inte vilja köra min ögonsten till häst utan att veta att jag är berättigad till det och faktiskt kan och gör det lagligt. Så om du kan köra med släp och gjort det tidigare utan lilla-E, varför tar du inte bara kortet? Du betalar ju bara en engångssumma för uppkörningen och teoridelen (+ tillståndet av polisen) och sedan är det bara att tuta och köra bäst du vill lagligt och behöver inte bli nervös när du möter polisen i trafiken..

 

 

Jag brukar kika på en hel del hästvideon på youtube, och när jag ser på dessa har jag länge stört mig på att det bara är ur ryttarens perspektiv. Där tas det fram hur modig ryttaren är som vågar hoppa alla de där stora hindrena, hur ryttaren riskerar sitt liv osv. Ni har säkert alla sett "so you play football, that's cute"..

 

 

 

Visst kommer det i någon enstaka film en kort frekvens var de säger eller det står att vi jobbar tillsammans med ett stort djur, men då kommer det också snabbt efter hur mycket det väger och kan döda oss med en spark (typ), där igen = vinklat ur människans synvinkel så att ryttaren ska lysa, och det ska framhävas att vi vågar sitta där och riskera våra liv. Inte många lägger fram hur allt upplevs ur hästens perspektiv, hur HÄSTEN lägger sitt liv åt VÅRA (=ryttarens) nöjen och mål, och hur den får stå ut med hur ryttaren gör fel och behandlar den illa, och hur detta fantastiska djur med stort hjärta gång på gång förlåter oss och kämpar för oss! Några av er tycker säkert jag är dramatisk nu, men så här känner jag och det här är MINA åsikter..

 

Jag har skrivit förut och erkännt att jag kan ibland ha svårt att förstå vissa hästmänniskor som inte verkar ha några känslor med i denna sport och byter hästar som sockor och inte tar hand om dessa hjälplösa djur. I mina ögon är hästen människans bästa vän och ett väldigt känsligt djur som behöver vår kärlek och omsorg. Klart det är lätt för mig att säga här och nu att jag aldrig kommer att sälja Matti, jag vet inte vad framtiden för med sig, men går det som jag planerat så kommer jag aldrig sälja Matti, han kommer att få vara hos mig tills han lämnar detta liv här på jorden, skulle jag inte ha haft detta i åtanke från början skulle jag inte köpt honom, och så ser jag på alla djur jag tar mig an, häst, katt, hund, köper jag ett djur ska jag ge det ett värdigt liv till livets slut och ta det ansvar som kommer med att ha djur.

 

 

 

Jag sökte frenetiskt på youtube för att hitta youtube-klipp som hyllar ridsporten ur en vinkel var relationen och kommunikationen mellan häst och ryttare framhävs, och framför allt HUR MYCKET HÄSTEN GÖR FÖR OSS och våra egoistiska önskningar, men det fanns inte många sådana. Jag vill se en fin välgjord film var fokus ligger på vad hästen gör för oss och den ömsesidiga respekten, för det är just den ömsesidiga respekten jag saknar inom hästvärlden. Efter att jag lär mig allt mer om hur hästar fungerar och beter sig så ser jag allt mer hästar som blir så missförstådda, och det är allt för få hästmänniskor idag som lägger ner tid på att hitta och förbättra kommunikationen med sin häst. Mest fokus ligger tyvärr idag nästan enbart på ridningen. Jag har läst på nätet någonstans en bra quote gällande tävlandet inom ridsporten som framhäver vem som gör vad för vem. Jag tycker den var ganska bra.

 

Många säger att deras hästar älskar att tävla, och visst finns det hästar som tycker om det, men det finns också allt för många hästar som man ser på tävlingar som inte alls tycker det är roligt när ryttaren inte alls kan kommunicera så hästen förstår, och ifrågasätter hästen ryttarens handlingar eller säger ifrån så straffas hästen i vilket fall som helst, för att den "dummar sig bara" eller "testar" (vilket det självklart ibland kan vara, men då igen är det bristfällig kommunikation från början till slut). Jag är själv ingen guru eller perfekt, jag kan också ibland bli frustrerad på Matti när jag rider, men det är alltid mitt eget fel till hans "dummande" eftersom jag inte gör korrekt så att han förstår. Men kommuniaktionen är något man jobbar på varje dag, och min syn på ridning och hästar är helt annan än för 3 år sedan, och det är jag glad för.

 

Som ni säkert redan noterat av detta inlägg har jag svårt att förstå vissa hästmänniskor på samma sätt som dem har svårt att förstå mitt tankesätt, och så kommer det alltid att vara. Jag har bara så svårt att förstå hur allt fokus för vissa enbart ligger på prestige och tävlingar. Antagligen är det så eftersom jag själv inte är så duktig inom varken hoppning eller dressyr, och i vår familj har vi en tendens att fästa oss nästan FÖR mycket vid djur, och allt vårt fokus ligger på kärleken och förståelsen, och inte på att vinna. Eller på ett sätt är jag också ute för att vinna, men jag strävar inte efter att vinna alla förstaplaceringar, utan jag vill vinna mina djurs förtroende och kärlek, sedan om vi tillsammans någon gång vinner något pris är det bara en bonus, men det är inte mitt största fokus!!

 

Som jag skrivit på sistone är jag så glad att jag hittat Natural Horsemanship och vill utvecklas allt vad jag bara kan inom det, för jag vet att jag och Matti aldrig når eliten inom varken dressyr eller hoppning, men det är inte vårt mål heller (även om vi tävlar nu som då) utan vi vill ha så roligt vi bara kan tillsammans och jag vill ha en lycklig och trygg häst som skulle gå igenom eld för mig för att den älskar mig så mycket, inte för att jag tvingar honon igenom elden.

 

Vad är DIN åsikt gällande denna ego-centrerade sport?? Om ni har annan åsikt än mig så dela mer än gärna den. Jag anser inget är mer rätt eller fel, men jag vill bara förstå andra som inte tänker som mig. Ni får vara anonyma om ni inte vill ange ert namn om ni delar annan åsikt än mig.

 

Något jag konstaterat är att det är så viktigt att man har rätt sorts människor runt sig i sin omgivning, alltså att det är människor som ger dig energi och inte tar energi ifrån dig. Jag har hunnit spendera tid i flera stall och fått både med positiva och negativa erfarenheten konstatera hur mycket det här med att ha rätt sorters människor runt sig påverkar din egen motivation med ridningen. Visst är det hästen som gör att du åker till stallet, men det är människorna där som är en stor orsak till hur länge du stannar i stallet.

 

Idag när jag var och tränade på gymmet träffade jag min dressyrtränare Lena Lahti och fick lite pepp-talk av henne. Peppet var precis vad jag behövde, och som bonus fick jag höra trevliga saker som någon annan duktig ryttare sagt åt henne om mig (bara en liten kommentar men ändå) som gjorde mig mera än glad!! Jag har så lätt att nervärdera mina kunskaper inom ridningen, och vi är så dåliga på att berömma varandra här i Finland, men efter det lilla berömmet jag fick idag och pepp-talket ska jag åter en gång försöka bli bättre på att berömma andra också, för it made my day today, och jag blev mera motiverad att rida seriöst igen, och kvällens pass gick faktiskt helt okej i slutet fast början var nästan katastrof, heh.

 

 

Jag tycker det här med rätt foder till hästen är ganska svårt. Jag skulle vilja utöka lite Mattis foderstat och göra den mera jämn och ge honom allt han behöver, men då jag inte kan allt inom foder-buissnessen så är jag tveksam om hans foderstat just nu ger honom allt han behöver??

 

Förutom hö 4 ggr /dag, så äter han 1 liter havre på morgonen, och till kvällen 0,5 liter pellava + 3 dl soja + 05,dl biopromin (= mineraler och vitaminer). Varför han har så mycket till kvällen är då de ska läggas i blöt, och det blir dåligt till morgonn om jag lägger något i blöt redan på eftermiddagen/kvällen.

 

Jag funderade om han skulle börja få krosad havre till eftermiddagen, men eftersom jag valt att låta Matti stå längre ute blir det svårt att ge honom det, eftersom de hästar som kommer in kl 15 får sin kraftfoder ranson då, men då står Matti ute i hagen med Tepa ännu så det funkar ju inte riktigt då.

 

Jag skulle vilja ge honom något på morgonen eftersom då är det endast havren, men jag vet inte vad. Jag gav ju honom i en månads tid förra året mussli (buildermix eller något liknande hette det), men där var det allt för mycket socker så det steg upp i huvudet på Matti och han var som en tickande bomb och stegrade sig tyligen och höll på i morognhanteringen, och i ridningen fick man inte riktigt kontakt för allt var så "farligt", så slutade ganska fort med det och Matti återgick till sitt normala betende.

 

 

 

Jag trivs loppan vid Vasa Hubertus och känner mig som en i familjen där, vilket känns helt fantastiskt med tanke på hur många vi faktiskt är där i stallet och alla kommer överens och har verkligen en "vi"-anda och hjälps åt! 

 

 

Efter olika diskussioner med helt fantastiska och duktiga människor i stallet blir jag så förvånad när jag får höra hur de blivit behandlade, och hur avudnsjukan då någon annan ryttare lyckats, i sin tur förvandlats till skitprat bakom rygg osv. Min fråga är VARFÖR? Vi alla har olika förutsättningar, olika ekonomiska möjligheter, olika styrkor och svagheter, VARFÖR ska det hackas ner på någon som redan ligger, eller trycka ner någon som lyckats och prata skit om dem? Den biten har jag aldrig förstått. Jag har personligen sluppit ganska lidrigt undan och inte blivit baktalad (så jag hört det i alla fall), inte heller har jag blivit allt för orättvist behandlad i några större utsträckningar, men jag är ju medveten ändå om hur hårt klimat det kan vara i hästvärlden!

 

"Jag tycker att du är alldeles för självkritisk i dina ridinlägg, du är mycket duktigare än du får det att låta. Jag hoppas verkligen att du inte får elaka inlägg i stil med "men hur rider du egentligen? och att det är därför som du uttrycker dig som du gör."

 

Men det har blivit till att jag skriver på detta sätt som jag gör för att jag känner jag är långt ifrån fullärd, och när jag läser bland andra bloggares kommentarer blir jag så ledsen när jag läser hur elaka vissa kommentarer kan vara! Skriver ryttaren på ett sätt var det framgår mera framgång och att ryttaren tror på sig själv/sin häst, så då blir kommentarsfälten bombaderade med negativa kommentarer. Jag har också sett många bloggare ursäkta sig i stil med "snälla inga elaka kommentarer, jag vet jag int är så duktig" eller liknande (jag har också själv gjort det någon gång). Det är så fel, VARFÖR skulle vi inte få tro på oss själva, VARFÖR får vi inte vara glada över våra resultat och framgångar osv. 

 

 

Som sagt har jag inte råkat ut för några hemska elakheter, och här på bloggen tycker jag faktiskt att vi har en ganska bra och positiv anda, och jag blir alltid så glad när jag läser era fina kommentarer! MEN jag förstår inte varför inte alla hästmänniskor kan vara som er och kommenterar snällt och konstruktivt här på bloggen. En vän berättade att hon hade hört ryktesvägen att det gick hemska rykten om henne och hennes häst, och såkart var ryktena helt falska, men eftersom de som team skördade framgång efter framgång så stack de i konkurenternas ögon och de ville "trycka" ner denna tjej. SÅ HEMSKT!

 

Jag är inte bäst på att berömma andra heller, men jag försöker göra det så ofta jag kan, för vi alla håller på med denna fantastiska sport tillsammans för att vi alla älskar det vi gör. Varför ska vi då låta avundsjuka komma ivägen och förstöra denna fina sport? Som sagt, alla har olika förutsättningar, ekonomi och talang, men vi kan alla bli bättre och göra det bästa av situationen vi har. Klart jag skulle vilja rida lika fint som Sophia Backlund i stallet och kunna ha som mål att sikta på OS. Jag menar det vore en dröm att klara av att skola Matti lika bra som hon skolat sina hästar, men jag har inte haft samma förutsättningar som henne, och jag besitter inte samma talang och känsla för ridningen. Jag har ridit i många år endast 1ggr/Vecka på ridskola och då utvecklas man inte särskilt snabbt. Det är först då jag var 17/18 år som jag fick möjligheten att börja rida flera gånger i veckan på medryttarhästar och började utvecklas som ryttare, och först nu äger jag en egen häst. Bara för att jag också skulle vilja besitta samma talang och haft samma förutsättningar som Sophia, jaa-a inte går jag och pratar illa bakom ryggen på henne för det? Vad vinner jag på det, istället beundrar jag hennes ridning och känsla. Så nu är vi där igen, vi alla har olika förutsättningar och talanger. Beundrar istället alla duktiga ryttare och lär er av dem. Nu menar jag inte heller att det pratas illa om Sophia, eller att hon får många elaka kommentarer, utan jag tog henne bara som exempel eftersom jag tycker hon är sjukt duktig! :)

 

 

Jag försöker inte att ha fördomar, och bara för att man är en duktig ryttare eller klär sig snyggt betyder det inte att man är en stropp och tror sig vara bättre än alla andra, och bara för man klär sig som man känner för och inte har dyraste utrustningen betyder inte att man är någon sämre ryttare än någon annan. Vi alla är bra på det vi gör, men vi ska komma ihåg att vi alla kan utvecklas och bil bättre. Så jag skulle önska att nästa gång ni känner för att säga något illa om någon anna ryttare eller häst, fundera först VARFÖR ska ni säga det? Vad vinner ni på det? Baserar era åsikter på avundsjuka? Tänk i såfall, HUR ska du göra för att nå dit som ryttaren du är påväg att prata illa om är. Det finns bara möjligheter inom ridningen och hästhållningen om vi bara ser det från den sidan. 

 

Jag hör saker om olika människor ständigt, men oftast är de baserat på okunskap eller felaktig information. Det finns så otroligt många fantastika människor i stallet som är sjukt duktiga på vad de gör, och INGEN av dem är någon hemsk person, alla är lika ödmjuka, snälla, omtänksamma och peppande, och jag tror inte det är någon större skillnad på andra duktiga ryttare i andra stall. Så slopa fördomar och fokusera istället på dig och din häst. Beundra och inspireras av varandra istället för att försöka trycka ner varandra. Det är en sådan fin sport vi håller på med, så varför fokusera på strunt när vi kan lägga ner vår energi på dessa fantastiska djur istället?