Bästa youtube-klipp
2014-04-06 @ 12:45:00
Jag tycker den här videon är så rolig på Pasa och Matti, för de två dras som magneter till varandra och börjar genast klia på varandra, och så springer Matti bort emellan då Pasa tar i för hårt och sedan fortsätter de. De är så roliga de där snubbarna våra!
Någon jag vill träffa
2014-04-05 @ 12:45:00
Någon jag vill träffa eller gå på hans clinic är Buck Brannaman. Jag är inte det minsta insatt i westernridning, men sättet han hanterar hästar är inspirerande och jag skulle så gärna se det i verkligheten. Hur han på några få minuter får en livrädd häst till att visa tillit och en oinriden häst att acceptera på en och samma dag att han sitter på ryggen och göra detta genom att få tillit från hästen, och inte under tvång. Visste ni föresten att filmen "mannen som kunde tala med hästar" baserar sig till viss del på just Buck Brannaman, och "hästviskaren" är grundad från jsut Buck Brannaman.
Buck säger i filmen att han hjälper hästar med människorproblem, inte människor med hästproblem. Bara det tänket gör att han fångade min uppmärksamhet och jag vill veta mera om det han sysslar med. Nu har jag inte behövt hantera med unghäst än Matti som var 6 år då jag kom in i bilden, men jag skulle gärna lära mig mera om hans metoder så nästa häst man tar, som säkert är en unghäst så får jag med detta "nytänk" ta mig an utmaningen att få tilliten av den lilla krabaten.
Om du inte vet vem Buck Brannaman är och är helst lite intresserad i hästhantering och vill se nya möjligheter eller ett trevligt "nytänk" från det traditionella tänket så rekommenderar jag verkligen att ni ser denna video. Har sett den två gånger och den är verkligen givande! Om ni klicka här så har jag länkat så ni kan se den gratis online. Den är något på 80 min lång, men den är värt det, För där är ryttare också med som vunnit priser och visat upp hästar på det traditionella sättet och inte ifrågasatt vad de sysslar med före de var på en clinic av Buck. Jag ifrågasätter alltid min ridning efter att jag sett videon, och borde se snuttar av den oftare för att få en tankeställare och inte falla in i den "traditionella" normen hur ridning ska se ut och gå till.
Jag gillar som ni vet nytänk när det kommer till att främja hästens välmående, och handlar det om att få hästens tillit och inte "nerbryten" så har man redan fått mitt intresse.
5 saker du inte visste om Matti
2014-04-04 @ 12:44:00
5 saker du inte visste om Matti
- Matti har virvlar lite över allt i pälsen, i pannan flera, vid baken, bogen osv.
- När man galopperar barbacka får han ofta fnatt och börjar ta glädjeskutt här som där så det gäller att hålla sig kvar ;)
- Med andra hästar är han alltid låg i rang och kommer överens med de flesta hästar tack vare sitt snälla hästsätt?
- Matti var rädd för longeringspöet när vi började vår gemensamma resa, nu kan jag smälla det i marken bredvid honom utan att han skyggar
- Är det för lite strö i boxen håller Matti sig heldre. För 2 år sedan var det en gång för lite i boxen o han var så kissnödig så han skvättade lite för att han inte kunde hålla sig, men när jag lade in mera då jag också tyckte det var lite i boxen så bara forsade kisset ut. Känslig krabat den där Matti! ;)
Första sommaren med Matti. <3
Hästar får mig att må så bra
2014-03-30 @ 17:53:00
Det är ganska häftigt egentligen tycker jag hur bra hästar får en att må. Jag menar hur terapeutiska är de inte. Hästarna ser en alltid för den man är och inte något annat. Ger du kärlek så får du dubbelt tillbaka, och jag tror det är just därför hästar alltid fått mig att må så bra!
Hur trött man än är, eller hur dålig dag man än haft är den alltid bättre när man kommer från stallet. Idag när vi var ute och gick med pojkvännen och Matti så kommenterade min pojkvän hur bra jag mått när jag varit i stallet, även om han samtidigt erkände det kan ibland vara störande om han är med mig till stallet då det tar så länge innan jag kommer mig ifrån stallet då jag gärna spenderar tid där med hästarna och människorna. Så det är på gott och ont att trivas bra! ;)
Sedan, tänk vilken fin motionsgren det är också när man får vara ute i naturen och samtidigt träna upp bålen som det är så otroligt viktigt att man håller stark, speciellt idag med allt datasittande!
Min fina häst och älskade pojkvän idag på 50min promenaden i skogen!
Saker jag gör vardagligen i stallet
2014-03-29 @ 12:43:00
Saker jag gör vardaglien i stallet oberoende om jag rider eller inte är att ta in Matti och Calle från hagen, borsta Matti och känner igenom Matti för att se om han har nå sår, alla skorna på, fått några fler bölder osv.
Sen går jag ut och gå eller rider beroende på hur humöret är på oss båda. Efter ritten borstar jag av Matti igen och sedan går jag och blandar jag hans mat, och ställer den sedan färdigt utanför hans box. Sedan blir det dags att putsning av bölderna och insmörjning av dem innan jag matar i honom lite morötter innan jag åker hem.
Vad har ni för rutiner i stallet?
Min högsta dröm just nu
2014-03-28 @ 12:42:00
Min högsta dröm vore att vinna på lotto eller hitta ett stall med passlig stallhyra som ger samma möjligheter som Hubertus med samma härliga gäng i som vid Vasa Hubertus. Varför? Jo för som jag skrivit i andra inlägg börjar jag snart vara färdig studerad och jag ska äntligen få tillsammans med min pojkvän börja på riktigt planera vårt framtida hus, och om ett år har vi hoppeligen börjat på allvar med det och då har jag inte råd att ha Matti på ett så super stall som Vasa Hubertus då huslånet ska betalas av på. Självklart förstår jag att man hamnar att prioritera om i olika skeden i livet MEN, det känns så skit då jag trivs så otroligt bra vid Hubertus med alla härliga kvinnor och hjälpsamma typer.
MEN det är ännu ett år kvar tills den dagen, så den dagen den den sorgen! ;) Jag har destu större orsak till att njuta så mycket som möjligt av den tid som är kvar nu då bara! Det är så viktigt att man hittar ett stall man trivs på, för man spenderar så otroligt mycket tid i stallet och med sin häst, så om man inte trivs i sällskapet eller stallet påverkar det din energi och humör. Tiden flyger bara iväg när jag är i stallet och den känslan ska det ge när man är i stallet för då trivs man och mår bra! :)
Motivation och drivarglöd
2014-03-27 @ 12:42:00
Något vi alla behöver, oberoende om vi är hobbyryttare eller tävlingsryttare, så är motivation och drivaglöd för att utvecklas och orka med denna krävande sport.
Alla har vi våra svackor, och nu just när vi är utan manege och varit det hela vintern då snön kommit och gått, så har motivationen trytit då träningsmöjligheterna varit varierande. Så jag bestämde mig för att googla inspiration och kom över denna peppande video. Efter att jag såg den så kände jag genast att NU måste jag lägga upp mål för mig och Matti, mål som jag ska nå något varje månad! Så nu är det bara att fundera vad rimliga mål som man kan uppnå på några veckor kan vara, och något större mål som vi siktar på att nå om en tid.
Kolla in videon och peppas!
En låt som påminner om Matti
2014-03-26 @ 12:42:00
En låt som påminner om mig och Matti.. Vi är kanske inte som alla andra alla gånger. :) Skämt o sido
5 saker du inte visste
2014-03-25 @ 12:42:00
5 saker du inte visste om mig
- Jag har mycket dåligt morgonhumör
- Jag har mycket dåligt morgonhumör
- Jag har svårt att hålla ordning och reda hemma, medan mina och Mattis saker i stallet är fint och prydligt
- Jag är en riktiig datanörd. Älskar att redigera bilder och videon.
- Jag drömmer om att ha verksamhet med häst. Terapiridning eller någon liknande verksamhet
- Jag älska betydande och bra quotes
Någon jag kunde byta liv med
2014-03-24 @ 12:41:00
Skulle jag byta liv med någon för en dag skulle det lätt vara Tobbe Larsson. Jag skulle vilja besitta den kunskapen han har gällande frihetsdressyr och ridning. Allt ser så lätt och harmonsikt ut! Eftersom jag är så imponerad av Tobbe så är det en stor besvikelse för min del att inte Tobbe har mera tränigsnpass med barnen i ponnyakuten. Jag många gånger blivit upprörd över de utomstående tränarnas metoder många gånger, medan de gånger Tobbe tränat hästar har jag hållit med om tillvägagångssätten.
Vem skulle ni byta liv med för en dag om ni fick?
Min största rädsla inom ridsporten
2014-03-23 @ 12:41:00
Min största rädsla inom ridsporten är att misslyckas. Många av er trodde säkert jag skulle skriva hoppning, och det är delvis sant, men där känner jag mera misslyckande när jag inte vågar hoppa små ynkliga hinder, och det ger känslan av att misslyckas. Jag behöver inte vara bäst, det är inte det som rädlsan för att misslyckas handlar om, men jag har inte kommit på riktigt vad rädslan för att misslyckas bottnar sig i..
Jag tror att även jag påverkas av pressen som finns bland unga att lyckas och bli så otroligt duktiga så väldigt fort. Jag är idag 23 år och det känns som att jag lärde mig rida på riktigt först för kanske 5 år sedan då jag började rida aktivare och träna med mina medryttarhästar för tränare. Idag upplever jag att det är vanligare med att barn och juniorer får sina första hästar och ges möjligheten att satsa på ridningen, ingen ur mitt kompisgäng hade häst i alla fall, och inte kände jag nästan någon som ägde en ägen häst före de närmade sig 16-17 år.
Jag menar inte att jag är missnöjd med de möjligheter jag haft, absolut inte, jag menar bar att mina förutsättningar att utvecklas som ryttare inte varit så häftiga. Därför har jag valt att satsa mycket av mina pengar på ridlektioner med Matti eftersom jag vill lära mig och jag det är först nu som jag har möjligheten att satsa lite mera. Jag prioriterar annorlunda än många jämnåriga, det är jag medveten om. De flesta som inte förstår min passion för hästar och ridning har mycket svårt att förstår hur jag aldrig har råd att komma med ut och festa, men det är just för att jag valt att lägga de pengarna på ridlektioner, transportkostnader och manegehyror för att ge mig möjligheten att bli bättre.
Jag vill tävla, jag vill faktiskt det, men det är rädslan för att misslyckas som bromsar mig hela tiden, och eftersom jag inte vill känna den känslan blir jag så fruktansvärt nervös och lägger käppar i hjulen för mig själv.
Alla hästar i stallet
2014-03-21 @ 12:40:00
Just nu finns det 26 hästar i stallet om jag räknat rätt i huvudet nu, vilket känns som en passlig mängd för detta stall. När det var var fullt alltså 32 hästar kändes det kaotiskt mycket.
Jag har varit ganska skeptisk till stora stall, eftersom jag haft fördomar att det inte finns någon lugn och ro för hästarna, men där hade jag då så fel. Jag trodde också Matti skulle reagera negativt med allt ståhej, men det har inte heller gjort. Vi har bott över 1 år nu vid Vasa Hubertus och i stora helahar jag varit super nöjd! Det som dragit ner på humöret är ju självklart då vi varit utan manege, men omständigheterna runt den har varit sådana man inte kunnat rå för eller påverka alla gånger så då är det bara att försöka hålla humöret uppe! Nu är det bara 2 veckor kvar så får vi rida där, vilket känns fantastiskt!
Jag har varit ganska skeptisk till stora stall, eftersom jag haft fördomar att det inte finns någon lugn och ro för hästarna, men där hade jag då så fel. Jag trodde också Matti skulle reagera negativt med allt ståhej, men det har inte heller gjort. Vi har bott över 1 år nu vid Vasa Hubertus och i stora helahar jag varit super nöjd! Det som dragit ner på humöret är ju självklart då vi varit utan manege, men omständigheterna runt den har varit sådana man inte kunnat rå för eller påverka alla gånger så då är det bara att försöka hålla humöret uppe! Nu är det bara 2 veckor kvar så får vi rida där, vilket känns fantastiskt!
Många har kommenterat när det hälsat på oss till Hubertus hur alla är så trevliga och hälsar fast de inte känner den som besöker, och hur lugnt det faktsikt är. Så även de fick sina fördomar bortblåsta ganska fort. Skönt tycker jag! :)
Favoritbilder jag tagit
2014-03-20 @ 12:40:00
Alla bilder är kanske inte rent fototekniskt de finaste, men dessa är favoritbilder för att de fångat någon känsla, som bus, lycka eller liknande känslor. Eller så är jag bara nöjd med den fototekniskt, som ex den nedersta.
Det här är jag bra på!
2014-03-19 @ 12:40:00
Har ni tänkt på hur man sällan säger vad man är bra på högt både inom hästvärlden och inom "vanliga" världen. Jag förstår helt enkelt inte varör det ska vara så här? Alla är vi duktig på något, och alla har vi olika förutsättningar osv.
Så utan att bry mig nu om att verka vara dryg eller besservisser eller vad man nu blir kallas om man säger vad man är bra på, så tänker jag skriva upp en lista här vad jag tycker jag är bra på gällande hästar.
Jag är bra på att:
- ta ansvar
- läsa av hästens beteende
- vara lugn i hästhantering
- rida snällt och rättvist
- vilja att lära mig mera
- vara orädd i de felsta situationer, men ej dumdristig
- försöka hålla mig positiv gällande det mesta
- matcha utrustning (haha kanske inte en fantastiskt egenskap men..)
- ge hästen kärlek och tid
- ge hästen kärlek och tid
- våga utmana mina rädslor
Vad är ni bra på? Vågar ni skriva det som kommentar, eller är ni också rädd för vad andra ska tycka och tänka gällande vad ni själva anser ni är bra på?
Jag vill alltid ge hästen den tid den behöver. Jag vill få responsen att den känner den kärlek jag hyser för den. Jag vill kunna se in i den hästs ögon jag tycker om och kunna se ömsesidig kärlek
Jag utmanar mina rädslor En stor rädsla som jag har är att hålla tal inför stor publik. Den rädslan utmanade jag 14.2.2014 när jag höll ett tal för hästsportens fördel inför en publik på över 300 personer.
Behöver träna mera på
2014-03-18 @ 12:39:00
Det finns alltid saker man kan förbättra inom ridningen, och ju mera man lär sig ju mera tycker jag man konstaterar hur grymt lite man faktiskt kan inom ridningen, inge egoboozt här precis, haha!
Men det mest akuta för min ridning är kroppskontrollen. Matti reagerar inte framåt p.g.a. min ridning då jag inte klarar av att separera kroppsdelarna och vara följsam och störa så lite som möjligt i traven i min ridning. Så det är bara att öva öva öva!! Det har blivit bättre med korttraven det senaste året, men det ären lång bit kvar att få bort skänkeln från Mattis sidor. Men jag är medveten om detta problem och tänker på det varje gång jag rider, men något som är så grymt intränat fel är svårt att bryta på en gång!
Vet man om sina svagheter har man kommit långt och det gällar bara att jobba bort dem efter bästa förmåga
När & varför jag började rida
2014-03-17 @ 12:01:00
Jag älskar att gå tillbaka i tiden och se hur roligt man haft och vad man lärt sig genom åren. Klart jag hade det varit fantastiskt att jag kunde mera om hästar och ridning idag när jag är 23 år, då jag ändå började med ridning och hästar när jag var 5 år, men jag har inte haft de bästa förutsättningarna när man ridit största delen av sitt liv endast 1 gång i veckan på ridskola, men jag är nöjd ändå!
Ingen i familjen red eller var intresserade av hästar, men jag hade sett på Pippi Långstrump och ville också rida. Så mamma tog med mig till Kullagården i Sundom en dag och på den vägen bar det av.Jag fick bästa starten med hästar i alla fall! Jag började nämligen rida på världens härligaste shettis i Sundom. Ann-Maj, eller Ami som hon kallades var en underbart söt tjej. Oj så jag tyckte om henne. Hennes ägare var så rara och perfekta med barn, Lina och Anna hette de, och de turades om att lära mig om hur man borstade, kratsade hovar och de riktigt grundläggande grejerna inom ridning. Det är lite roligt för min mamma kommer bäst ihåg från den här tiden den absolut första gången jag träffade Ami, och tjejerna höll fram olika saker för mig (borstar etc.) och frågade vad jag trodde det var för något. Så när de tog fram hovkratsen och frågade så var spontana gissning när jag såg på formen av föremålet att det var en tandpetare. Och det svaret får jag höra om ännu idag av min kära mor, haha! Efter att jag blivit för stor för Ami så fick jag börja på en riktig ridskola och jag red där flera år innan jag böt och testade på olika ridskolor här i trakten.
Ungefär 10 år senare när jag red i Gamla Vasa möttes min och Amis väg igen när hon såldes till det stallet. Ni kan ju tänka er min reaktion när jag såg den samma shettis som jag började min resa med, som nu dessutom blivit en gammal tant, men med samma bus i blicken och härliga personlighet. Jag minns jag blev så glad när jag såg henne första gången vid Gamla Vasa att jag började gråta. Hon var en så speciell personlighet den där Ami. Det fanns bara en Ami.
Oj vad jag ler när jag tänker tillbaka på Ami. Tack Lina och Anna för allt vad ni lärde mig!
Bilder med favorithästen
2014-03-16 @ 10:40:37
Högsta jag vågat hoppa med Matti och så överlycklig jag var då. Man riktigt ser hur nöjda båda var!
Veterinärgranskningen inför köpet av min prins. Lyckligaste dagen i mitt liv so far!
Det var så ljuvlig sommardag. Matti och jag var utan sadel, men det hindrade inte oss. Galopp på ängen
Världens bästa <3
Baby-bo
Världens finaste Matti
Sommar och mysiga terrängturer. Finns inte mycket som kan slå det!
Visst kan han tycka saker är obehagliga, men han litar på en och ger oftast saker och ting en chans
Western-day
He has my heart <3
Betti and Maestros story
2014-02-24 @ 18:35:00
One winter, a friend of mine, told me about a small private zoo with horses, which was just 6 km from where I lived. So the same day I asked my father to take us there. When I stepped out of the car, I Immediately saw the horses and quickly went closer to see them. There were 2 foals playing together in the snow, and one of them was just stunning, he was so full of energy and happy to be outside. And he was completely black (I have always had a thing with black and gray horses). I think we were there watching and taking pictures of them the rest of the day. We also talked to the owner, who really liked the idea, that we wanted to go there every day, to ride the horses and just brush the foals and walk/play with them. By that time I had already been riding for about 6 years I think. So from that day on, me and my sister went there every day.
A few months later, a woman wanted to buy the horse my sister really liked. We went home and she was just crushed. She cried all night and so the next day my father decided to buy the horses. Our parents gave us a long lecture that we have to take care of them every day and that it is a big responsibility etc. But we were just thrilled. So our father came with us to the stables and told the owner that we would like to buy both horses. This was probably the happiest day of my life. Maestro was just 1 year old at that time. We stayed at that stable for about 1,5 years. We trained the other horses at the stable, and taught little Shetland ponys to ride. Every day I went for a walk with Maestro and just brushed him and played with him because he was just so young. At that stable was the first time for him to have his shoes done. I still have a little piece of his hind white hoof in a box at home from the first time. (You probably think I’m nuts, who would keep something like that :D)
From the right, Maestro with his mother Hame
from the left Maestros halfsister Missandra (same father), mother Hame and little Maestro
After 1,5 years we left because we had some troubles with the owners husband. We walked with the horses by our side to the next stable, which was just 1 km from there. We were there for a week and searched a new stable for us. Then we found one 15 km from our home. We borrowed a trailer from the new stable and went to load the horses. There were no problem with loading my sisters horse, but Maestro was a bit afraid of the trailer. We tried and tried and tried to get him on the trailer, but he just wouldn’t go. I tried with carrots and all treats but he still wouldn’t get in, although he was crazy about treats. Then an accident happened and the cut his face really badly so we had to call the vet. The vet came and stitched the wound and we had to postpone the transport. Next day the owner of the new stable came to help us load Maestro and finally he got him on the trailer. But after that cut he was really scared of loading. But at the new stable we practiced loading every day, so eventually we got through it.
At the new stable we had a really nice trainer. At first I stared lunging Maestro (he’s really good with voice commands) and after a while I introduced him with saddle. Then I started to accustom him with my weight and after that my trainer started to train him. He rode him for about ten times and then we started riding together. He developed very quickly and he was so easy to ride. Then we were just having fun for some time, he was still quite young and I didn’t want to ask much from him. I wanted him to enjoy his childhood. Then at some point our trainer went to another stable and we were alone for a little while. Then I accidently found a new trainer for us, Birgit Nurmik, who trains under James Caudry. I met her at a dressage competition which was held in our stable. So from that day we started training harder. She really liked Maestro and we got along so well. She taught me how to ride properly and how everything is actually so simple and easy. In her trainings, and with her tips Maestro was just amazing, not that he hadn’t been before, but everything went even better.
My trainer. First time in saddle
Betti and Maestro
Then it was time for our first competition. I was so nervous, I don’t know, I can’t describe it, and that’s probably the reason why it didn’t go so well. We didn’t finish that competition because I think Maestro felt that I was nervous, so he was scared and nervous too. He was just so scared of the judges, that we couldn’t ride pass them. But the next competition went better and we came fourth. After that, the other competitions went well.
Everything was so perfect with him and I couldn’t imagine my life without him in it. He was my everything. But then it went busy at school, and I also played tennis 5 times a week and I lost my way. I had no time at all (think this is my fault, just looking for excuses), and I don’t know what I was thinking, but at some point I decided that he deserves better, he deserves someone that goes to the stable every day, even if things are crazy outside the stable. I just thought that the best thing for him is to find him a new owner, someone who loves him as much as I do (I am literally crying right now, that I write that). So, one day, the owner of the stable, Paul, told me, that he had found someone who would like to buy him. And then it hit me, that I’m going to lose him, I was so sad but I kept telling myself that this was the best thing to do. So January 25, 2011 I had my last training with him. I bought him a load on carrots and everything and promised that I would send him away the next day. I talked with Paul, and told him that he have to call me, when he was going away next day, and he promised to call me. In the next morning I was eating and then Paul called me, and asked where I was, because Sanna Lahdensuo (who had bought him) was already there, loading Maestro and they were ready to go, but they needed his passport. So I quickly put on my clothes and started driving to meet them halfway to the port. I gave her his passport and I could only see Maestro from the camera, but I didn’t have the chance to say goodbye. So time passed and I was trying to find him, how was he doing and etc. But I couldn’t find anything. But luckily one day my mother came to me and said that she found a blog about Maestro. And since then I’ve been reading it regularly to see how he is doing.
Wooww, long story, I hope I didn’t miss something, but it is so hard to put it in words. Okay, I’ll try say something about him in general. When he was little, he was really playful, like all the foals are, but At the same time, he knew when he had to behave He really liked hugging and just being around people. He also has a very big and loving heart. He is just so kind and he forgives you everything. When in training, he always tried his best, and really worked hard to please you. Of course there were some ups and downs, but it happens. Sometimes he was naughty and played tricks, and he also stole carrots. All in all, it is really hard to say what he was like, he was just a big big friend who was always there if I needed him. A big heart is what characterizes him the best.
THE QUESTIONS YOU READERS WANTED ASWERS TO. Some of them are answered in the story.
What does Betti think about following Maestros life through the blog?
I think that it is great to read about him on the blog, because I can see and read how he does, and what’s happening in his life. I think I couldn’t bare the fact that I don’t know anything about him. Of course, sometimes it makes me sad, because start to regret that I sold him, but the fact that he is doing great makes everything better.
What made you sell Maestro to Finland?
Now I regret it, but at the time, I thought that’s the best thing for him. And I wanted to sell to Finland because I knew that horses have a better life there than here in Estonia. At least I think so.
His parents etc.
His mothers name was Hame, an Old Tori, which is a heavy warmblood horse. She was mostly just a breeding horse. She also pulled the sleigh and rode in the saddle a little. But she was really numb in the front and had a light back, so she was always trying to get rid of you. She was in the same stable with us, when we bought our horses. His father is Mahhib, from who he got his color and his temper when he’s scared. His father was bought to the stable with Maestros grandmother Musi (trans: Kiss), but I didn’t have the opportunity to meet him. When he was two a Russian bought him as a decoration on the pasture. She just liked him, but she wasn’t a rider or something. After some time he was sold to Finland, but they had some trouble saddling him, no one couldn’t hold on hard enough, and now no one knows where he is .
Was Maestro a stallion when you bought him?
No, he was already a gelding. When I asked the owner, why he wasn’t a stallion anymore, she told me that he was crazy. That he had jumped through the horse box door. Doesn’t sound like him, but that I was told.
Are you still riding, and do I have a new horse?
I’m not riding regularly any more, but I still ride from time to time. I don’t have a new horse, but my younger sister, who rides in Germany right now, bought herself a new one about half a year ago. I just cut him a month ago, and that remembered me the first time when I cut Maestro. Fur all over me
Am I going to visit him?
I hope to visit him in the beginning of March, when I come to Finland. And of course I hope he would remember me, but I try not to get my hopes up. It’s been three years already, but some people keep saying me that he will remember. I’ll keep my fingers crossed.
What was I hoping for when I sold him?
Most of all, I wished that he would get a great owner. That wish has come true now, And I would like to see him competing in dressage.
Do I regret selling him?
YES!!!
A walk down memorylane
2014-02-23 @ 16:44:00
Betti gick gladeligen med på att skriva ett inlägg om hennes och Mattis tid tillsammans. Så passa på nu att fråga något ni vill veta av henne och om Matti från tiden i Estland. Ni har kvällen på er. Några frågor har redan kommit, så passa på nu när ni har chansen! :)
Bild från idag.. Flera bilder kommer senare ikväll eller i morgon. :)
Bettis berättelse om Matti
2014-02-23 @ 08:23:32
Skulle ni vara intresserade av att jag skulle fråga Mattis ägare i Estland om hon skulle vilja skriva ett inlägg hit till bloggen om Mattis tid hos henne och hur de hade det tillsammans? Inlägget skulle bli på engelska, eller så översätter jag det till svenska och innehålla härliga bilder från deras tid tillsammans.
Har ni i så fall några frågor ni skulle vilja ha besvarade? Skriv dem hit i så fall! :) Jag har ännu inte frågat henne om hon helst vill ställa upp, men jag kom på idén igår efter att jag chattat med henne på Facebook om Matti. Jag tror faktiskt hon skulle ställa upp i alla fall. Jag tycker själv det skulle vara roligt med en berättelse från hennes sida. Håller ni inte med?
Men nu ska jag åka iväg till stallet då det blir dags för en liten föreläsning om Aloe Vera produkter..
Här är två bilder som jag lånade från Bettis FB från sista månaden Matti ännu ägdes av Betti
