Ni kommer väl ihåg frågestunden som avslutas nu på söndag? :) Ni hittar till inlägget var ni kan ställa frågor här..

 

Jag har lite brist på idéer vad jag ska skriva om för roligt här på bloggen just nu, så jag tänkte vi kör en frågestund. Så bring it! Ni har på er till söndag att kläcka ur er en fråga eller två! :)

 

Det har gått framåt med min stressfraktur i foten och jag fick igår beskedet att jag ska få prata med en ortoped på centralsjukhuset angående eventuell operation av foten, så ni kan ju gissa om jag blev glad! Men samtidigt som jag belv glad att det äntligen KANSKE ska göras något åt foten så slog tanken mig om motionering och skötsel av Matti. Jag kommer vara 1-2 veckor sjukskriven, och vem vet hur länge det kommer ta innan såret är bra och jag kan rida normalt igen?

 

Nu är ingenting säkert om det över huvudtaget blir operation, men OM det blir så hoppas jag det blir nu i vår, för på sommaren har jag jobb som jag måste kunna gå och belasta foten (+ att jag vill hinna tävla lite), så att vara sjukskriven då är helt uteslutet och ekonomiskt omöjligt då jag lever på sommarlönen länge, och på hösten gör jag mina sista 10 veckors praktik och kan jag inte närvara då så flyttas mina studier fram, så det är inte heller något alternativ. Så med andra ord är det nu i vår eller nästa jul som det gäller om foten ska opereras!

 

Så om operationen blir nu i vår kommer jag behöva hjälp att motionera och ta hand om vardagliga grejer med Matti när jag hoppar fram på kryckor en kort period (det är ingen stor operation, så jag är ju inte direkt handikappad en lång tid) men eftersom Matti är min ögonsten så kommer jag ju inte kunna hålla mig borta från stallet, men jag måste bara inse  redan nu att jag kommer behöva hjälp. Så jag har redan funderat ut vem jag ska fråga om hjälp av  både vid motionering och skötsel av Matti, eftersom ni vet från tidigare att jag värdesätter kärleken och bemötandet gent emot hästen oerhört högt.

Känns riktigt som att man skulle ha frossa i kroppen!! Som tur tar Matti inte skada av att av att vara ledig en dag extra, för jag är så sjukt trött så ikväll blir det bara en lätt promenad i skogen då hela jag känns så slut och trött.

 

Helt otroligt hur man kan vara trött en fredag, men skönt med sovmorgon i morgon! I  morgon tar vi nya tag!! :)

 

 

Tidigare har jag kanske inte haft några specifika mål. Förra året hade vi som mål att starta en regional dressyrtävling med Matti, men det gick ju helt åt skogen så efter det tävladet så tävlande vi inte mer den säsongen eftersom jag skämdes så efter den starten. Men jag klarade i alla fall målet att starta..

 

I år har jag faktiskt tänk lägga upp flera mål som jag ska försöka nå och hinna med, och alla är faktiskt realistiska. Här kommer de.

 

 

 

1. Tävla LB i dressyr bara om jag tycker det är roligt, och får vi flyt så kanske någon LA (fast jag jobbar mycket helger så kan bli svårt att slippa och tävla)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår var det då andra dagens träning för Nan. Det var lugnare tempo och mera sidvärtes och lite check att dagen innans träning slagit rot i våra hjärnor och blivit bearbetade under natten, och visst hade det gjort det för både Matti och mig.

 

Det var riktigt roligt att rida och se hur han snappat upp saker och ting sedan måndagen, och det var färre missförstånd och hela Matti var mjukare i sidorna och vi fick pusha gränsen lite till med vad som är bekvämt och vad som är jobbigt för både han och mig.

 

Svårast har för mig har varit att rida varje steg och sedan njuta av färden och bara sitta i rätt stunder, men det kommer, min sits har i alla fall blivit bättre i traven så det känns skönt, och att få pepp o beröm känns alltid lika roligt. 

 

Vi jobbade en del båda dagarna med skritten eftersom den lätt blir passtaktig med Matti eftersom han har så kort kropp men tar så stora skrittsteg, så där gäller det verkligen att rida ihop honom, och då jag har svårt med det så gjorde vi mycket öppnor och förvrängda öppnor och slutor i skritten och i övergångarna. Jag kan inte annat säga än att jag var super nöjd med min häst. I höst har han verkligen tagit ett steg framåt igen i rätt riktning.

 

Linn red efter mig så hon fotade några foton när vi värmde upp lite, men kameran var inte så bra inställd så det är lite suddiga bilder

 

 

Jag har fått en fråga gällande hur det går med min fraktur i foten, och passligt nog så var jag i måndags och röntgade foten på nytt. Nya läsare visste kanske inte jag har en stressfraktur i foten, konstaterad sedan maj 2013, men troligen uppkom den redan kring nyåret 2012-2013. Jag blev tvungen att rida utan stigbyglar några månader för att vila foten så mycket som möjligt eftersom frakturen ligger är under stortån i ett ben som heter sesamben och stigbyglen som ni vet kommer exakt på detta ställe.

 

Nu var jag i förrgår hur som helst och tog nya röntgebilder av foten för att se hur frakturen läkt eftersom det fortfarande tar ont vid beröring och vissa rörelser och belastningar.. Till min förskräckelse så ser benet ut att vara helt av och "klotet" som benet har form av delat sig på mitten helt och hållet. Man gör inget åt dessa ben eftersom frakturen i sig inte nödvändigtvis borde helst kännas av (vilket den av någon undelrig orsak görs hos mig), och alla människor har inte ens dessa ben, men jag har, och i mitt har jag en fraktur som gör ont..

 

En röntgenläkare skulle ännu kika på bilderna nu i veckan så kanske det kommer något bättre utlåtande ännu, MEN för mig kändes det ungefär som att jag bara kan vinka hejdå till att springa och träna på gymmet och de mera fartfyllda passen där.. Men jag hoppas ändå smärtan försvinner och jag är symtomfri om 1 år, eftersom läkaren i maj sade han nästan kan garantera jag är symtomfri om 2 år, alltså endast 1 år kvar då.. Peppar peppar.

 

 

Så jag hade verkligen tur att jag hade Nans träningar måndag och tisdag eftersom jag kände mig lite uppgiven efter röntgen på måndagen och fick uppleva en hemsk undersökning på tisdagen som gjorde mig helt upp och ner.. Annars skulle det nog blivit för jobbigt. Åter en gång, tänk så bra inverkan de har på oss människor de här härliga hästarna! <3

 

 

 

Och i vanlig ordning har jag kortat ihop en 15 min lång film till4 min, och alla kommentarer hörs i klippet :)

Noterade ni att jag både invigde det nya täcket och nya jakan igår på träningen? Jag kände mig super proffsig i dem. Hehe, lilla jag och Matti såg ju lite fab ut ;) hehe. Jag är så glad över dessa presenter, de prickade så otroligt rätt! <3

 

 

Jag har ju helt glömt att skriva att idag och i morgon är det Nans träningar på G. Ikväll red jag 19:15-20:15 i Solf och det gick till min förvåning helt bra!

 

Som jag tidigare skrivit är en bra lektion en där jag känner skillnad från då det går sämre till att det går bättre, och idag fick bättre känsla i traven hur jag skulle påverka baken och bogen utan att tappa Mattis balans i alla gångarter. Jag fick dessutom visa upp det momentet som gör mig osäker och jag fick "godkännande" att jag är på rätt väg och Matti bara är så svag i sin bakdel ännu.

 

Jag är just nu i ett stadie då jag behöver mycket beröm och pepp för att våga utmana mig och Matti, för just nu känner jag mig så okunnig och osäker om jag gör rätt gällande mycket inom ridninge. Jag känner mig emellanåt inte rättvis alls mot Matti då jag har så fruktansvärt mycket att lära mig samtidigt som jag ska ta Matti vidare. Då jag älskar den där hästen så otroligt känner jag mig så hemskt då jag "provar" mig fram på honom, eftersom Matti har det största hjärtat jag fått uppleva hos en häst, och det känns så hemskt att han då ska få "lida" för min okontrollerade kropp.

 

Men i morgon kl 18-19 blir det följande lektion i Solf och till det efterlyser jag någon som kan komma med och fota/filma. Idag hade jag turen att ha med min goda vän Ansu, men i morgon tror jag inte någon hinner filma eller fota destu mera?

 

 

Det har varit ett enda stressande från torsdag till igår. Varför? Jo, för jag hade planerat in Födelsedagsfirande med stort F. Så jag har sprungit i butiker och fixat inför kvällen och så där emellan är jag på praktik från 8-16 och ska hinna träna och motionera Matti. Men resultatet blev helt super bra enligt mig, så jag hoppas gästerna tyckte det samma!

 

Jag tycker så om om alla mina vänner, älskar dem alla, men tanken har många gånger slagit mig, att tänk om jag inte hade bytt stall till Hubertus, då skulle jag ha gått miste om att träffa alla de här härliga människorna. De är ett så blandat härligt gäng och man mår så bra att umgås med dem! Jag känner mig så lyckligt lottad som fått lära känna dessa tjejer när jag tänker på att det skulle lika bra inte ha behövt hända. 

 

Men eftersom firandet belv ordentligt med mitt kalas/förfest med lite lekar och program + att jag väntade en överraskning på krogen sedan då Tina hade fixat ett privat bås åt oss och fixat champagne åt oss att skåla i ännu en gång, så då kan ni ju tänka er att man verkligen ville fira ordentligt när man ändå var på gång, och vilken härlig fest det blev! Jag tror många hästar i stallet får en vilodag idag, hehe. Matti också, för jag är så mega trött idag då man inte är van att vara ute och festa och stressat så mycket de senaste dagarna!

 

MEN denna födelsedag har faktiskt gått lite i hästens tecken i alla fall när det kommer till de fantastiska presenterna jag fått! För 80% av alla presenter har haft med häst att göra. Så tänkte passa på att visa de fina presenterna som kommer användas ordenligt!! Jag har fått många andra fina presenter också men då detta är en hästblogg fokuserar jag alltid på hästiga saker. ;)

 

Idag var det min tur att bli ett år äldre. Idag är det 23 år sedan jag kom till världen. Det roliga är att jämnåriga säger "fy vad jag blir gammal", men jag tycker jag känner mig så liten när jag säger att jag är 23 år..  Så egentligen säger jag helst inte hur ung jag är, haha! 

 

Födelsedagen blev lite annorlunda detta år eftersom pojkvännen var borta och jobbade och familjen är på olika håll, så jag vaknade för första gången upp på min födelsedag av egen väckarklockan och inte av sång eller paket. Men så är det att bli äldre, tydligen. Men när jag varit vaken ca 30 min kom första samtalet och jag fick fina sånger av syste roch pojkvännen och på praktiken fick jag fina tuplaner av de som jobbar där, så det värmde ju hjärtat massor! Tack!! Men bästa med dagen var nog programmet för kvällen då det bar av till solf manegen med Sophia. 

 

Jag blev verkligen så glad när jag fick messet om jag ville hänga på, man är så grymt beroende av andra när man inte äger eget släp, så att inte behöva "tränga" sig på alla gånger känns ganska skönt, för ingen vill ju vara till besvä!! Det måste ha varit en av de roligaste färderna so far till Solf manegen, för skrattmusklerna fick man verkligen tränade på både dit och tillbakavägen, och själva ridningen gick helt okej!

 

Jag red inte alls länge, kanske 35 min? Ville bara köra igenom gångarterna och mjuka upp gubben lite eftersom han inte blivit ordentligt genomriden på kanske 5-7 dagar (minns inte när vi var till manegen senast)? Matti lyssnade helt bra, men jag fick inte honom så mjuk som jag velat, men jag nöjde mig ändå med 35 min för att vara rättvis mot Matti också som inte gjort något mera krävande på flera dagar.

 

Sophia hade skaffat nytt objektiv också till sin kamera så vi fastnade lite på bild i framskrittningen och de första travstegen. :) Tack Soffi för bilderna!! 

 

 

Skulle inte vara helt fel att bo här!! Måste kosta skjortan att köpa anläggningen, men verkligen en dröm! Så otroligt fint.

 

Tänk om Finland skulle kunna ta efter lite mer av Sverige med hästanläggningar och utvecklande av hästsproten överlag. Helt otroligt att vårt grannland Sverige ligger så mycket före oss finländare inom hästsporten trots att vi är grannar.. ;)

 

 

Jag kanske inte håller med om allting som bloggaren Elvira skriver om eftersom jag inte ännu är så påläst ännu i hästars beteende, biomekanik osv. men många inlägg Elvira skriver så slår hon pricken över i-et med många gånger! Hennes senaste inlägg tycker jag hon är så modig som vågar ifrågasätt sin tidigare ridstil och hästtänk, eftersom idag tänker de flesta på just det sättet gällande ridning och hästhantering, vissa punkter av dem har jag själv ännu inte klarat av att gå ifrån.

 

 

Sättet hon ifrågasätter eller poängterer hästens uttryck är så fint, och definitivt läsvärt oberoende om du är itnresserad av NH eller ej! Jag tycker inte hon varit en hemsk människa mot sin häst, eftersom vi alla gör det bästa av den kunskap vi har, ingen hoppas jag medvetet ignorerar hästens signaler av missnöje till dig.

 

Varje dag ser man missnöje hos hästar som ignoreras av att ryttaren oftast helt enkelt inte vet vad de ska se efter eller reagera på hos hästen. Hästar är tysta när de ger sina små vinkar åt oss om att något är på tok, det är först när hästen börjar bita, sparka, stegra sig och håller på och "dummar sig" som det gått för lång och vi som hästmänniskor/ryttare inte har lyssnat i tid. Det gör mig mycket ledsen!!

 

Läs inlägget och framför allt beskåda bilderna (klicka här), det är varje dag man tyvärr ser detta som avspegls i bilderna. Jag är långt ifrån perfekt och klarar ännu inte av att leva ut NH-tänkte till fullo eftersom kunskap saknas på flera områden, men jag strävar efter att lyssna så bra som möjligt på Matti och det han försöker säga mig. Jag försöker förstå honom så gott som jag bara kan, och lär mig mera och mera varje dag eftersom hästar är så fruktansvärt ärliga djur och om vi bara är lyhörda så säger hästarna oss så mycker mer än vi tror!

 

Red ut i snöfallet idag i sällskap av Ansu och Tepa. Både Matti och Tepa var lite mer på tårna nu då första ordentliga kylan kom på en gång, och Tepa passade på att ta något extra skutt när han fick chansen. 

 

Jag tycker om vintern, så jag tycker det är härligt nu när snön kommit, men nu har jag då istället ett nytt dilemma gällande klippningen av Matti. Jag hade tänkt klippa Matti helt och hållet nu innan ordentlig kyla kom,  men nu kom ordentlig kyla och jag vet inte om jag ska klippa Matti helt som jag först tänkte eller eller bara "sport"-modellen? Varför jag funderar fram och tillbaka är följande..

 

+ Matti torkar fortare om han svettas (vi har dessutom snart manege på gården och rider hårt 5 dagar i veckan)

+ Matti slipper "bölderna" han brukar få under vintern då han har tjockare päls och det är svårare att hålla huden ren 

- jag är rädd han ska bli stel om ländryggen OM han får kallt

- jag är ovan att täcka en helklippt häst

- jag är rädd han ska få "skavsår" av täcke eller sadelgjord som kommer hårdare mot huden när pälsen är klippt

 

SPORTMODELLEN (hals och under mage):

+ värmer ryggen bättre

+ behöver inte ha lika tjocka täcken på

- svettas mera och behöver byta täcken oftare

- svårare att hålla päls och hud ren vid ryggen och Matti får lättare sina bölder trots byte av schabrak och täcke

- pälsen kliar mera på Matti

 

 

 

 

Senaste dagarna har varit ganska jobbiga. Men vad som hänt känns för privat för att ta upp här, men varför jag ändå skriver A men inte B är för att jag vet att många vänner läser här och detta är ett enklare och mera smärtfritt sätt att informera att jag går igenom något jobbigt just nu och kanske inte är mig själv, och hoppas alla har överseende med detta, ifall jag inte orkar vara glad eller så engagerad i olika saker just nu. Det är mycket som går runt i skallen på mig nu och familjen, min pojkvän och Matti har varit min klippa de senaste dagarna då chocken varit som störst.

 

 

 

 

De senaste dagarna har vi ändå tagit det lugnt och ridit ut i terräng, myst i stallet och minskat på alla måsten, jag har bl.a. haft med mig min mamma och familjens hundar på någon terrängrunda och fått rensa tankarna lite. Klart allt blir bättre, det blir det oftast, men trots att man säger man blir starkare av alla prövningar man utsätts för, så är man ju inte stark när prövningarna väl kommer, för de kommer aldrig med bra tajming..

 

Många tårar har fallit de här senaste dagarna och när jag väl är bland folk försöker jag verkligen vara stark och vara glad, för inget blir bättre av att bara gå o deppa, men det har går med blandade resultat. Jobbigast har ändå varit att ha praktik nu samtidigt eftersom jag annars är en som vill lära migallt och är mycket frågvis, men nu har det inte funnits energi till att vara en bra praktikant eftersom sömn inte är något som det blivit mycket av de senaste nätterna..

 

Matti har i alla fall varit bäst vad han varit. Han är bara bästa terapin man kan ha. Han känner på sig när han ska strunta i höet och stå stilla som ett ljus för att jag ska få gråta lite i hans man.. Jag är lyckligt lottad som har den familj och pojkvän jag har, och har haft en sådan enorm tur att Matti kom in i mitt liv.

 

Nu ska jag inte skriva mera negativa inlägg här, för det känns dumt då jag ändå inte skriver orsaken till varför jag är som jag är just nu, men jag kände jag behövde få visa mig lite ledsen här igen för att jag inte måste dra berättelsen gång på gång till alla jag känner att något jobbigt är på gång för mig och att jag inte är den mest muntraste eller mest engagerade i saker och ting..

 

En egenskap jag värdesätter högt hos Matti är hans pålitlighet. Självklart hoppar Matti också till och kan bli skraj, jag menar han är ju bara 8 år och inte helt "död" för intryck, men jag litar på honom till 110% och även om han väl blir skraj eller rädd är han hanterbar.

 

Ikväll red vi ut i "terräng" och vi red i byn och bland trafiken eftersom det hade hunnit bli mörkt ute och vi var beroende av vägbelysning. Matti han gick bara snällt och även om bilarna stänkte vatten och lät om sig lite extra så brydde han sig inte. Han lunkade lugnt och fint på med helt lång tygel och såg sig omkring medan han skrittade. Känslan är så befriande att man kan släppa allt och bara vara, inte behöva tänka "nu kommer han reager på det där, och det där" utan bara låta han lunka och se sig omkring vilket han är nöjdast med! Just denna egenskapen är en av många som gör mig till en stolt hästägare!

 

 

I lördags då det var meningen jag skulle rida lektion så hade ju Matti tappat en sko så lektionen blev att avbokas. Men istället för att inte göra något hängde jag med Johanna till manegen och fotade henne och hennes häst Pasa. Soffi var också där och red så jag fotade lite dem också.

 

Men ush så ledsen jag blir på min kamera dåd en tar så dåliga bilder inomhus, men den har ju snart 8 år på nacken så man kan väl inte vara allt för krävande då heller. Men nya är så dyra så denna gmaling får nog hänga med ett tag till! :)

 

Alla grejerna var packade in i transporten och transporten färdigt att bli lastad med hästarna, men så hade Matti gått och tappat en sko så det blev ingen resa till mangen för honom idag. Bittert minsann!! Blev att avboka ridlektionen och föra alla saker tillbaka till stallet. Matti har dessutom fått sådan amge nu när jag inte kunnat motionera honom ordentligt så jag får verkligen lägga honom i hårdträning nu när vi får manegen upp här vid stallet, för den mage han fått nu ser inte sportig ut, hehe. Jag hade ingen lust att inte göra något idag, så jag passade på att åka med Johanna till manegen och fota henne lite.

 

Som tur hann jag vara till manegen igår och rida, men red inte allt för hårt eftersom jag ville spara på Matti till idag då vi skulle ha haft lektion. Men jag tränade ändå igår på framåtbjudningen och att få bankbenet in under sig och det gick hyfsat! Framåtbjudningen funkade bra och man kände verkligen massagen gjort sitt med mjukheten. I det stora hela gick det betydligt bättre denna gång, så blir nog att ge Matti massage någolunda regelbundet! Så nu snart ska Matti masseras igen så massören får arbeta med hans muskler innan det blir som att börja om från noll igen. :)

 

Oj, jaa, jag fick dessutom en så fin överraskning när jag kom till stallet igår. Linn hade tagit med sig en liten present till mig från Helsingfors, det här fina schabraket här under, prickade hon inte ganska rätt på vad jag och Matti gärna klär oss i, att jag dessutom kikat på detta vid Hööks gjorde ju saken bara helt fantastisk!

 

 

 

Som ni redan antagligen noterat har hästarna alltid varit min räddning när jag varit ledsen, men under värsta perioden av utbrändheten (strax innan jag blev sjukskriven) hjälpte inte ens hästarna och stallet för att ge mig ork. Jag orkade inte ens ta mig till stallet alla gånger!

 

 

Jag har redan skrivit om mina första år i detta liv, hur jag ordagrant stack ut (då jag var så lång) fick byta klass, skola och allt om det där (om ni inte vet vad jag pratar om nu, så kan ni läsa inlägget om det här), Allt det där låg i grunden för allt som hände mig sedan. Mitt självförtroende idag är bäst vad det varit även om jag ännu idag tvivlar för mycket på mig själv (antar alla har det mer eller mindre). Men att ha mobbningen som grund när jag började högstadiet var allt annat än en dans på rosor, då oron och paniken i sociala situationen ständigt flåsade mig i nacken eftersom det hände sig nu som då att nya människor hade fått höra lögner om mig och elakheter så de hade en negativ uppfattning om mig innan de helst hade träffat mig personligen. Så i samma väva som de sociala situationerna kändes skrämmande, blev kraven på mina studier destu viktigare, även om jag har lindrig dyslexi så att min läsning och stavning var och ännu är svår och jobbig. Jag ganska bra betyg i högstadiet och alla skolor jag sökte till efter högstadiet slapp jag in till. MEN det jag gjorde fel i högstadiet var att det inte var för min egen skull jag ville få bra betyg utan för att känna mig duktig för mina föräldrar. 

 

Min ena syster har i mina ögon alltid varit en mönsterelev och så driven och duktig och haft toppbetyg, och min andra syster var min stora idol i många år eftersom hon lyckades med allt hon tog sig an i mina ögon. Så kraven jag hade på mig var stora för att jag inte skulle vara sämre än mina duktiga systrar inför mina föräldrar. Så när jag gått första året i gymnasiet så kände jag krafterna började redan vara slut eftersom det tagit enormt mycket energi och kraft för att klara sig igenom det jag tvingats ta mig igenom tidigare eftersom man blivit så nerbryten och blivit tvungen att bygga upp allt som heter självkänsla och självförtorende i den period av ens liv när hormoner och känslor är överväldigade och allt känns svart och vitt i åldern 13-16 år.. Samtidigt som jag började gymnasiet kände jag bara mer och mer att jag inte hittade riktigt någon som var lik mig i skolan. Ingen var elak med mig, de var super härliga tjejer, men jag hade svårt att hitta gemensamma nämnare med dem. Det i sin tur ledde till att jag tog mera avstånd och jag kände mig ganska så ensam i slutet av gymnasiet i skolan, eftersom mina närmsta vänner fanns utanför skolan, och orken var i botten.

 

Sista året på gymnasiet, hösten 2009 deltog jag i ett projekt i historia från skolan var vi skulle åka iväg på en skolresa till Polen, Krakow, för att se förintelselägren från andra världskriget på riktigt och ta del av historien där. Jag som gillar historia hade sett fram emot denna resa länge, men den började och slutade på det värsta sätt som en resa kan börja och sluta. Min klasskompis dog! Hon hade fått en allergisk reakion av något hon ätit och dog där i receptionen på hotellet medan vi andra satt i bussen utanför hotellet helt ovetande. Vi som deltog på resan satt i närmare 2 timmar i bussen innan vi kallades in till konferansrummet och vi fick det hemska beskedet om att vår klasskamrat inte fanns bland oss längre..

 

 

 

Även om jag inte var denna tjejs närmaste vän påverkade hennes död mig ganska kraftigt. Här igen drog någon mattan under fötterna ifrån mig och jag bara föll. Bara någon månad senare blev jag ordentligt sjuk i mononucleos och blev inlagd på sjukhuset några dagar och trots att jag friskförklarats från själva mononucleosen var allt som hette immunförsvar bortblåst och hela vintern och våren 2010 var jag mer eller mindre konstant sjuk. Att jag dessutom fick veta något knäckande kring nyåret 2009-2010 tog också enormt på krafterna. När vårterminen började igen 2010, kämpa jag och min mamma med att få förståelse från skolan om mitt tillstånd och trötthet som läkaren varnat mig för efter mononucleosen och visade upp läkarintyg.. Men allt kändes lönlöst. Mina betyg dalade och allt kändes meningslöst. Sista studentskrivningarna hade börjat och jag var i princip döv på ena örat som "följdsjukdom" av mononucleosen, så min stressnivå var ganska så hög när det kom till hörförståelsen i finska och engelska, och paniken ifall jag inte får studenten samtidigt som alla andra var olidlig eftersom jag ville få den, men jag var så fruktansvärt slut i knopp och kropp.

Men jag fick studenten med helt bra resultat, men jag var helt och hållet slutkörd! Jag hade dessutom på dessa 5 månader efter sjukhusvistelsen gått upp över 10 kg då jag börjat tröstäta p.g.a. nedstämdheten av allt som hänt. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra efter gymnasiet, helst skulle jag ha velat ha ett mellanår och landa lite och samla krafter igen, men där blev jag pushad på hemifrån istället att fortsätta studera vilket jag gjorde. Jag började Tradenomutbildningen vid VAMKEN men hann inte gå många månader innan jag kollapsade och fick diagnosen utbrändhet och blev sjukskriven och fick lägga studierna på hyllan för ett tag så jag skulle kunna återhämta mig.. Jag mådde inte alls bra i min kropp p.g.a. den vikt jag hade lagt på mig eftersom jag alltid varit riktigt slank och när man dessutom var mentalt slutkörd kändes de här 10 kg extra så otroligt hemskt när jag inte kände igen kroppen min i spegeln.

 

 

Samma höst, hösten 2010 skedde andra förändringar som påverkade mig negativt. Min pojkvän flyttade i till Tammerfors för att studera och kom endast hem till helgen, ibland inte ens det. Min bästa vän flyttade till Sverige för att jobba, en annan god vän flyttade till Helsingfors för att studera, och jag hade precis flyttat till egen lägenhet i stan och började en helt nya skola med helt nya människor och jag kände mig som ensammast i världen dag in och dag ut. Jag såg på Facebook hur alla festade och hade kul, medan jag låg hemma i sängen ensam, ensammast i världen och kunde inte fokusera på de bra sakerna som fanns i mitt liv, utan tänkte bara "hur bra alla andra hade".

 

Första månaden i nya skolan gick helt okej, men sedan hände något. Jag blev allt mer nere, ville inget, sov bara, skolkade och sade jag var sjuk eftersom ångesten av att bara ta mig till skolan var för stor att övervinna. Jag vågde först inte berätta för min pojkvän om situationen, men han märkte efter någon vecka att något var på tok när han väl kom hem till helgen och märkte hur trött jag var och nere, sp jag blev tvungen att berätta. Han tvingade mig sedan efter en tid att berätta för mina föräldrar eftersom han insåg att detta inte blev bättre. Men just det att "komma krypandes" tillbaka hem när jag just flyttat hemifrån och skulle klara mig själv kändes förnedrande, även om jag alltid kunnat prata om allt med mina föräldrar,  jag förstod inte ännu här att jag var utbränd. Jag var rädd att alla som jag skulle berätta om mitt mående till skulle tro jag var lat och bara inte ides ta mig till skolan osv. Men min mamma förstod allvaret utan att jag behövde förklara mig destu mera och fixade snabbt en läkartid och psykologtid, vilket resulterade i att jag blev sjukskriven för utbrändhet och fick lägga studierna på paus det som återstod av hösten 2010 och hela våren 2011.

 

Under denna period när jag var deprimerad och kände mig som den mest ensamma människan på jorden så klarade jag inte ens av att åka till stallet. Jag tappade kontakte tillfälligt till en av mina bästa vänner och det blev en höna av en fjäder. Men som tur har vi hittat tillbaka till varandra igen och jag vill aldrig släppa taget om denna fina tjej igen! Så det blev mycket lite tid spenderat i stallet, eftersom jag var så slut och grät för ingenting och klarade inte av att planera saker och ting (vilket är ovanligt eftersom jag älskar att planera). Men som tur började jag gå till den underbara psykologen Christina Wik. Hon hjälpte mig något otroligt och vi gick igenom hela mitt liv från att jag föddes i princip, och vi redde ut saker och ting tillsammans, och så hjälpte hon mig bearbeta det jag fått gå igenom från barnsben till nu.

 

Det känns nu i efterhand som att jag förlorade två år av den viktigaste tiden i ens liv, eftersom det var början på något nytt då man flyttar hemifrån. Man blir vuxen. Man testar sina gränser. Men jag kanske har tvingats mogna tidigare än mina jämnåriga vänner p.g.a. vad jag fått uppleva. Under de 7 månader jag aktivt besökte min psykolog fick hon mig ändå realtivt bra upp på fötterna igen, och när Matti kom in i bilder så tog allt fart mot det bättre. Min psykolog peppade mig även att söka in till en ny skola, vilket jag aldrig skulle ha vågat redan då om det inte vore för henne, och nu har jag bara knappa året kvar av mina studier.

 

 

 

Det jobbigaste med att fortfarande jobba med ångesten och klumpen i magen som orsakats av stress är hur andra ser på en då det ändå är 3 år sedan jag var sjukskriven för min utbrändhet. Det är tydigen så svårt att förstå för andra att jag ännu idag kämpar med ångest och panik för många grejer, betydligt fler saker stressar än jag vill ge till känna, eftersom jag många gånger får blickar och kommentarer som visar människan i fråga inte förstår eller tror att man försöker slippa enklare undan med saker och ting, ochd et sårar lika mycket varje gång de blickarna eller kommentarerna kommer eftersom det är verkligen inte så det fungerar! Kanske jag lyckats lägga upp en starkare fasad än vad sanningen egentligen är, eller så är det bara så svårt att förstå hur lite som behövs för att bägaren ska rinna över?  Många har mycket mera stressande livsstil än många utbrända, men, MEN stressnivåer är så individuella och hur man hanterar stress är så olika! Det är så mycket vad människor har med sig i bagaget som påverkar också hur situationer hanteras och vilka stituationer som tär mera än andra. Så om ni känner någon som varit utbränd, döm inte, försök förstå och visa stöd istället, för det är en lång kamp att få tillbaka orken efter att väggen kommit emot!! En låång väg!

 

Klart jag fortfarande kämpar med att hålla mig positiv, självsäker och känna efter vad jag behöver, men det är inte alltid så lätt. Jag kommer antagligen alltid kämpa med min ångest, men det kan bara bil bättre. Det jag bara önskar att någon sa till mig när jag just fått diagnosen utbrändhet/depresion var att "det är okej, du är inte enda!". För det var just DET som jag kände, att jag var enda och ensam. Ingen pratade öppet om att unga var utbrända, det var bara dessa högt presterade människorna som stressade mellan ett krävande jobb och vardagen hemma med barn som skulle föras hit och dit. DÄRFÖR har jag valt i efterhand att vara öppen angående mina prövningar i livet och min utbrändhet eftersom jag inte vill någon annan ska känna så som jag kände! I efterhand har mina föräldrar sagt de har dåligt samvete att de pushade mig att fortsätta studera genast efter gymnasiet, MEN det är inte deras fel, jag var myndig och fick göra valet själv. Och vem vet, kanske jag skulle ha blivit utbränd i alla fall, för jag skulle ju högst antagligen jobbat då istället för att studera och jag tror inte mina krafter skulle ha räckt till det heller. Jag gick in i väggen med en smäll, och jag har varit nära att göra det igen 1 gång efter året 2010, men jag försöker lyssna på varningssignalerna och kämpar vidare i egen takt.

 

Bara för att jag är öppen med vad jag fått gå igenom söker jag ingen medömkan, nej, jag vill bara dela min story så de kanske kan hjälpa någon som går igenom samma sak. Jag förstå inte varför man idag aldrig får visa sig svag? Ingen är någon superwoman eller superman. En stark människa är den som kan visa sig svag!

 

 

Sorry för tystnaden, men min syster är hemma från sverige och jag har inte hunnit sitta på datorn före nu sedan jag bloggade senast.

 

Matti blev masserad igår och det upptäcktes en liten värmepunkt på ryggen och så var han stel/styv vid halsen och höger bakben men som tur snabbt mjuknade upp. Men den lilla värmen på en punkt vid ryggen ska jag kika på idag om den ännu är där. Som tur ömmade han inget trots att det togs i under massage, nej Matti tyckte bara det var skönt och tryckte lite mot massören han med så det skulle tas i hårdare, haha, så stod han nästan hela tiden och gäspade så det var ju ett gott tecken!! Matti hade också så där passligt tappat en sko igår, så nu blir det att försöka få tag i hovslagaren att få den påslagen innan vi kan rida! :)

 

Jag ska stretcha Mattis bakben nu varje dag eftersom de musklerna där var lite stelare och så ska han masseras igen. Om han då ännu visar samma "problem" med höger bakben och den lille värmepunkten på ryggen så blir det högst antagligen att åka och visa upp honom för att säkerställa att det inte är något farligt. Jag har nämligen kännt han inte varit riktigt 100% som jag skrivit här på bloggen då det inte gått bra, för Matti bockar inte normalt, så att han lite lyfter på ena bakbenet i vänstergalopp har hållit mig fundersam länge, så när han var klart stelare i bakmusklerna och massören menade också jag skulle kunna fara och visa upp honom om detta inte försvinner för att vara på den säkra sidan och IFALL det skulle vara något att man kan behandla i tid eftersom jag vill ha en hållbar frisk häst!

 

Hoppas stretchningen jag kommer göra ger resultat och han bara varit trött och lite mera tränad tyngre nu på sistone så han är lite trött i musklerna, man vet ju själv hur det kan vara då man tränat ordentligt.