Jag skriver och tjatar om det, men oj vad jag är glad att min och Mattis väg korsades för 4 år sedan. Tänk så mycket han gett mig och ännu ger!! Jag skulle inte kunna ha någon annan häst som passar mig bättre!

 

Idag kom jag till stallet och visste inte riktigt vad vi skulle hitta på. Jag ville nämligen i terräng men då jag har princip att jag intee rider ut ensam p.g.a säkerhetsskäl, så det blev ridplanen, till en början. Först tänkte jag att jag bara skulle rida Matti lång och låg, men när jag började rida så kunde jag bara inte hålla mig.

 

Först var Matti aningen trög för hjälperna och inte helt igenom till vänster, medan han till höger ville slänga ut ytterbogen helatiden och överböja sig. Men efter uppvärmningen i galopp lossnade det och Matti blev så rolig att rida. Känsligare för hjälperna och när jag övade några gånger att lyfta från samlad skritt till ordentlig stor galopp och ordentligt FRAM från början, så tog Matti det här fram lite fel och tog några super konstiga bocksprång då han blev så taggad, haha! Det var verkligen inga stor skutt, om man helst kan kalla det bockningar, men för att vara Matti så kan man väl kalla det bocksprång? Jag kunde inte annat än garva, han är så härlig den där hästen!

 

Jag red väl ca 35-40 min på ridplan och så tänkte jag att jag skrittar av i terräng. Men väl i terrängen kände jag bara äsch, jag vill rida ut med min bästa vän, så vi tog en runda i skritt och trav på 35 min. Han är så härlig Matti då man utan problem kan rida ut i grupp eller ensam bland skog, trafik o bebyggelse. Vi red i skogen och bland bebyggelsen i myste för oss själva.

 

Många, många gånger under ritten tänkte jag hur lyckligt lottad jag är som har så här klok häst, så snäll, så terräng och trafiksäker och alldeles, alldeles underbar! Jag pratar alltid med Matti högt, och bryr mig inte särskilt mycket i att folk fnissar vid gårdarna då vi rider förbi och jag sitter där och förklarar min kärlek till hästen min, haha, människorna vi red förbi idag måste ju tro jag har någon skruv lös, haha, för idag kände jag de var extra viktigt att Matti fick veta hur fina och bäst han är i mina ögon! Men det är bara hur min och Mattis relation är, många kramar, pussar och godsaker..

 

 

När något inte fungerar med hästar är det viktigt att fundera på grundproblemet och ta ett steg tillbaka och starta pånytt därifrån. Jag är så tacksam jag har Matilda som hjälper med Matti då hon från början varit helt ärlig med både positiva och negativa saker som sker emd Matti. Som exempel var det inga problem för henne att erkänna att hon kände sig frustrerad när hon inte fick Matti från hagen och bad mig om hjälp. Så efter 60 min lite snabbkurs i hur jag hanterar Matti och tränar honom från marken gjorde att problemet blev snabbt löst och följade gång hon hämtade Matti från hagen var det inga som helst problem och Matti lyssnade på ett helt annat sätt på henne och man såg hur nöjd och trygg han kände sig med henne. Jag har en video också från då hon löslongerar honom och man ser hur bra han lyssnar på henne och är uppmärksam trots att han är lös och skulle kunna springa vart han vill, men han gör det inte för han vill vara med Matilda.

 

Så igår hade Matilda ridit och hanterat Matti utan att jag var där och det hade gått galant! Det värmer mitt hjärta så mycket och känns skönt att jag kan lita så mycket på den som tar hand om mitt lilla "barn", det gör mig så mycket lugnare då jag får veta allt som händer fast jag inte är där, jag behöver inte känna att jag måste vara den där spindeln på väggen som lyssnar och ska se allt. Så tack Matilda!!

 

 

Idag hade vi planerat in löshoppning av Matti på schemat och det gick super bra! Vi började med att låta Matilda hämta in Matti frö att se om problemen i kommunikaiton är lösta, och visst var de det! I uppvärmningen klarade Matilda hur lätt och fint som helst att longera Matti löst på volt runt henne, så jag stod bara och log. Jag älskar frihetsdressyr <3

 

Gubben Matti hoppade i slutet av löshoppningen en oxer på 110cm som högsta, så jag är super nöjd! Vi har gång för gång höjt 5 cm, så nästa gång vi löshoppar ska vi prova 115cm i denn fart! Matti hade fint sug mot hindren och det var inte några problem att få honom springades mot hindren, han tyckte ju det här var kalas kul! Kanske han kan bli en liten hopphäst i sommar??

 

 

 

 

Matti har ju som jag skrev igår inte riktigt varit sig själv, så jag tog ju ett pass från marken med honom igår kväll och fortsatte idag för att känna av honom och göra honom tryggare (Matti är trygg då han vet han inte behöver vara ledaren). Jag konstaterade också idag då jag kom till stallet och såg han ledas in med grimskaftet över mulen att han var stressad. Vi har en ny stallarbetare i stallet, så det är ju självklart svårt för henne att veta efter bara någon dag vilken häst som håller sig i skinnet när det  blåser över 10 m i sekunden och vem som springer över dig..  Så när jag såg hur stressad Matti var med grimskaftet över mulen (tror han aldrig haft de? inte vad ajg vet av iaf?) gick jag bara lugnt fram och sade att jag kan ta in honom. Så då jag fick tag om grimskaftet tog jag såklart bort det från mulen och höll i grimskaftet halvlångt i en hand, för att visa och lugna vår nya goa stalljobbare att Matti är hur snäll som helst fast han är stressad och rädd, han springer varken på eller ifrån, han kanske bara skyggar till men han följer med en så länge han har förtroende. Blir det för hårt mot honom tappar man hans förtroende som jag många gånger tidigare skrivit hit om också ;)

 

Matti är mycket väluppfostrad och en av de mest väluppfostrade i stallet i hanteringen, vilket jag är stolt över, men det kan också just p.g.a. detta lätt bli missförstånd, precis på samma sätt som då en oerfaren ryttare rider en högt skolad häst, bara för att hästen kan betyder inte det att ryttaren kan. Men som tur läser jag av Matti väldigt bra i dagens läge och kan undvika och förebygga många situationer.

 

Jag hade allt för lite kläder på mig idag så aktiveringen av Matti skedde i manegen då det blåste så mycket. Alltså mitt hjärta slår så hårt för denna ljuvliga häst. Visst blev Matti skraj nu som då när det dånade och hade sig i manegen, men han stack aldrig iväg fast han var lös hela tiden. Han tittade bara på mig och såg mig som sin trygghet och lyssnade på mig.

 

Jag har fått här på bloggen coh på instagram frågor om vad jag gör för övningar med Matti när jag jobbar från marken, och här under ser ni några exempel vad vi kan syssla med.  Jag klippte bort ljudet från filmen då det dånade så i manegeväggen, så ni får lyssna på lite mysig musik och se hur duktig Matti är som förflyttar sig så snällt utan att jag rör vid honom. Jag älskar så det här bandet vi har och det är sådan rolig känsla när du kan kommunicera och flytta ett 600 kg djur så enkelt utan att behöva röra vid det <3

 

 

 

Alltså Matti, Matti, Matti! Om man skulle bli klok på den hästen! Idag hade han varit en riktigt svår nöt att knäcka med Matilda så hon fick lov att longera honom för han gick inte att rida. Han hade låst sig och skyggat för det mesta i manegen (och detta hör inte till Mattis normala beteenden), och ville inte gå in till stallet från hagen och inte in i spolspiltan väl inne i stallet??

 

Han har nog varit taggad med mig också så jag påstår inte på några vägar att Matilda skulle hantera Matti dåligt, ne!!, Matilda har ett super fint hästsätt och hon rider Matti när han blir "okontrollerbar" bättre än mig, så därför har jag svårt att förstå detta beteende från Matti. Jag vet exakt vilket sinnestillstånd Matilda skrev om i sitt mess till mig och det är inte roligt att sitta på ryggen då han låser sig, då brukar jag också hoppa ner och jobba bort det från marken och sen först hoppa upp igen så man får koll på läget och lugnat ner honom.

 

Så jag kunde inte lämna det så där bara efter att jag läst messet, så jag åkte ut  till stallet efter ett möte vid kommunen och då var Matti precis så som han brukar i boxen. Jag lade på repgrimman och tog repet och gick ut på ridplan för att känna av honom lite i annan miljö än boxen (som han oftast är chill på), men han var precis samma mysfarbro som han brukar. Lyssnade exemplariskt nästan hela tiden och fast vi hade lite "hoppning" från marken lyssnade han perfekt, trots att 4 andra hästar svävade omkring runt oss. Så antingen så hade Matilda fått honom så pass stimulerad tidigare idag eller så har han någon grym test-period med henne just nu?? Eller så det jag tror mest allt beror på:  det är vår i luften, han har en brunstig hagkompis, det kanske är kraftigare hö nu (?), Matilda är en ny ryttare som rider regelbundet och han har fått bättre kondition. Jag tror det är kombinationen som ställt till det? Fast jag vet inte?? Han har ju nu då jag tänker efter reagerat på nya ryttare tidigare då de ridit regelbundet en tid?? Han "flippade" ju med Aino också efter att hon ridit Matti ett tag??

 

Jag fattar verkligen inte, Matti var så mysig och tuggade förnöjt då vi jobbade en timme på ridplanen. Han var nästan ännu känslig för kroppspråket idag så jag fick gång på gång korrigera mig själv och min ställning med övrekroppen och energin. Han är så känslig den hästen och smart, fast många tror han är en lugn, lat dromedar.. Fast det är ju i och för sig de som inte känner honom, Matti har sin räv bakom öra han drar fram när han känner för det.. Nå väl, i morgon är det min dag att rida Matti, så vi får se då hur han känns. Kan ju ockås vara att han är så trött på manegen?? Aah, jag vet inte. Men att vara omöjlig hör inte till Mattis beteenden, så det gäller att vara observant nu och försöka lista ut vad som gör honom så här på tårna, för han blir inte energisk och rolig att rida, utan på tårna och okontaktbar då han blir så där. Jag förstår bara inte Mattis beteenden med Matilda då hon är så ljuvlig med honom och duktig på att rida! Felet ligger absolut inte hos henne, annars skulle det ha varit så lätt att reda ut det här ;) Nu är det något annat..

 

 

Våren är här, det märker man på hästarna riktigt ordentligt denna vecka. Var och varannat sto brunstar och de flesta hästarna i stallet har extra energi, även Matti. Igår skickade Matilda meddelande att Matti lyssnat bra på hennes hjälper och de gjort mycket övergångar, men Matti lyckades också skygga för det mesta i manegen, haha! Så har han varit nu senaste veckan (veckorna?).

 

Idag var busen riktigt på gång. I boxen och hanteringen är han alltid liga go och glad, och extra glad blev han idag nrä vi skulle ut i terräng med Johi på hästen Polly och Tilda på hästen Pasa. Haha, alltså jag hann bara upp på pallen varifrån jag skulle sedan upp på Mattis rygg då han redan börajde kröka nacken som en hingst och ville inte riktigt stå stilla först (Matti står alltd from som ett lamm ananrs vid pallen). När vi väl skulle skritta iväg från pallen blev det små travande och hingstnacken och krökande av nacken fortsatte fast jag hade halvlånga tyglar, haha alltså den hästen! Matti gjorde inget dumt, men han var på spänd och skulle visa upp sig de första 20 min kändes det som av terrängrundan fast han gick på långtygel. Nåmen han fick skritta ORDENTLIGT idag då han hade sådan fart och på.

 

När vi kom hem från den 30 min terrängrundan tog jag och longerade Matti en stund på ridplanen så man skulle se hans energinivå lite sänkts i alla fall, och tur var väl det då han for som en antilop (heter de så?) runt i linan, haha, riktig vårfeelis med spurter genast det blev galopp. Sötisen min!

 

 

 

Genom min uppväxt och erfarenhet av människor har jag blivit allt för många gånger besviken, sårad, utelämnad och mobbad, vilket har resulterat i att jag försökt de senaste åren varit hård med mig själv att sluta låta mig såras och utnyttjas av andra.. De människor som tar energi av mig ska bort, och de som ger skall jag hålla hårt i. Jag har alltid mått bra av att få känna mig behövd av någon konstig anledning. Jag påstår mig absolut inte känna mig glad över när en vän är ledsen, men jag blir varm i kroppen varje gång en vän vänder sig till mig för tröst och råd. Känslan av att vara behövd och älskad är något jag mår bra av.. Jag vet inte om det beror i att jag själv aldrig kännt jag haft någon fast punkt på vänsidan som hållit i sig i flera år och alltid stått där och stöttat mig när det varit tungt.. Därför har jag en tendens att genast någon behöver mig vill jag vara där, jag vill vara bollplanket, jag vill kunna ge trösten, kärleken och tryggheten jag inte själv fått uppleva av en vän när jag mått som sämst.. Men det har jag nu i efterhand förstått gjort att det ibland har utnyttjas för deras egen vinning då jag sällan säger nej om någon ber om hjälp eller assistans.

 

Jag märkt hur det kloka djuret hästen fått allt större betydelse för mig ju äldre jag blir, och speciellt Matti. Hur ledsen och besviken jag än kan känna mig finner jag alltid tröst hos Matti och klumpen i bröstet försvinner.. Jag har blivit en vädligt djup person och funderar väldigt mycket. Jag vill älska och älskas av de jag umgås med, men det sistnämnda vill jag vissa gånger för mycket så jag glömmer bort mig själv ibland.. Men då igen, jag förstår nog att jag kan vara en svår nöt just p.g.a. mina starka åsikter och ärliga uttryck. Men med djur har jag aldrig kännt mig missförstådd. Med hästar har det oftast varit de som ingen annan älskat eller de som blivit lite missförstådda eller upplevts svåra som jag fattat tycke för... Kanske det har med att jag många gånger själv kännt mig enormt missförstådd?

 

 

<3

 

Som jag gång på gång skriver, är jag medveten om att jag inte är den lättaste personen att umgås med, jag är ärlig och säger kanske saker andra inte vill höra (men borde) och jag förväntar mig att få samma behandlig tillbaka (vilket är just det som inte sker)..  För för mig är vänskap inte att man tycker lika, utan att man är rälig med varandra och accepterar varandra. Är någon en köttskalle ska hen få veta det, och har någon gjort något fantsastiskt ska detta också informeras om! Många gånger de senaste åren har jag kännt mig så frustrerad när det är någon man brytt sig om, och denne ser inte hur falsk en annan människa är och manipulerar och du inget kan göra, för säger du något är det du som framstår som dålig och faller utanför.. Så jag har lärt mig att backa, i alla fall försöker jag, men även då framstås man som dålig för mitt i allt är man konstig, så hur man än gör är det fel... Men man ska inte ta alla strider (okej, ordet strider är väl att ta i?!), det är inte värt det har jag fått lära mig.

 

Stallet tror jag alltid kommer att vara min fristad, min trygghet och energikälla där likasinnande (oftast) är samlade och brinner för samma sak. Till min lycka har jag hittat utöver en fantastisk häst en fantastisk pojkvän som även han min fristand, trygghet och energikälla. Att ha någon som styker en över hvuudet när man är ledsen över att känna sig ensam, även om man har människor runt sig. Att ha någon där bredvid dig som förstår dig precis och säger åt en "åk till stallet nu så du blir på bättre humör", eller "jag är rädd att du ska låta dig utnyttjas".. En människa som för en gångs skull förstår dig precis som den du är och älskar dig för det! Men jag förstår inte hur det är så svårt?? Är människor idag så ovana att man är ärlig så när man väl är det så tror ingen på det??? Jag har lärt mig av den hårda skolan att ärlighet varar längst, därför har jag kanske blivit lite för brutalt ärlig vilket sticker många i ögonen. Men ärlighet, varför kan vi inte alla satsa mera på det och fälla alla olika fasader? Jag är så trött på dessa fasader och skådespeleri, jag vill bara vi ska kunna spela med öppna och ärliga kort.. Då skulle allt bli så mycket lättare..

 

Med djuren slipper man alla spel, det är ärligt rakt igenom.. Jag antar det är därför jag finner så stor trygghet och lugn i att få vara med mina djur. Jag får visa mig skör, jag får vara mig själv.. Jag får vara Annu, hon som tänker för mycket och villf ör mycket så det ibland slår knut på sig själv. Jag inser när jag gjort fel och jag vågar säga det högt. Jag ber om ursäkt för det och sväljer stoltheten.. Kan inte vi alla försöka med det??

 

 

Alltså jag har många gånger skrattat åt mig själv när jag börjat prata med mina djur, för det kan ju låta lite roligt ibland! Jag pratar med dem som om de vore mina bebisar, alltså med babyröst och samma nivå på konversationerna som då man pratar med en 1 åring. Ex. "nämen va sköööönt att kisa", om Matti står och kissar.. eller "Nåmen, mamma kommer" om någo av djuren är glada av att se en och är otålig m.m.

 

Något annat jag har en tendens att göra är att säga djurens tankar "högt". Alltså om jag ser deras min och upplever den säger något så säge jag det högt. Som ex. igår när jag drog bort Matti från sitt kvällshö för att tvätta svansen hans, då drog han en enorm suck och tittade lite besvärat på mig, var av jag kommenterade "det här är grymt onödigt tycker Matti". Gör ni också så? Jag tycker det är så roligt att kommentera på det här sättet om djur och deras kroppsspråk. Speciellt om de gör saker man vet de bara inte kan hejda sig från att göra för de blir så meddragna i stunden, dra ett glädjeskutt, roffa åt sig mera godis, nypa en i baken i hopp om lite lek osv..

 

 

 

Ibland är det mera skönt än annars att komma till stallet. Det har varit mina dagar hela 3 dagar irad nu att ha Matti och jag stormtrivs! I fredags red vi ut i terräng med Johanna på Pasa, Matti var taggad och super glad. Glädjen fortsatte för Matti då han efter ritten fick tillsammans med Pasa (hans partner in crime) läggas i en gräshage för några minuter. Matti lyfte inte många gånger på huvudet de ca 15 min han gick i hagen, medan Pasa gjorde flera tappra försök att få med Matti på lite bus, men icke, Matti såg enbart MAT, MAT, MAAAAT! Haha..

 

 

 

Igår när jag kom till stallet och borstade om Matti märkte jag att hans högra bakben var varmt. Alla andra ben var kalla och torra, men högra bakbenet var varmare. Så det blev ytterligare en promenad i skogen följt av nerkylning av benet. Matti gick nog helt rent och ömmade inget, så jag gissar att det blev lite väl mycket av det goda kvällen innan. Med oss på denna promenad i skogen var min kära mamma och hundarna. Lika avkopplande som vanligt och alla i gängen njöt tror jag lika mycket!

 

Idag när jag kom till stallet gnäggade Matti lite smått efter mig och mitt hjärta höll på att smälta! För er som följt med på bloggen vet säkert redan att Matti inte är en häst som har mycket ljud för sig, han utrycker sig i blick och kroppspråk, så att han gnäggar efter en DÅ ska man reagera med glädje. Alltså denna häst, min bästa vän! Jag var nästan i matkoma fortfarande efter min mammas goda mat, men jag var fast besluten att jag skulle ta en ridtur om benet var normalt idag på Matti, vilket det som tur var, för det var ett helt fantastiskt ridpass!

 

Matti var på gott humör och jag skrittade närmare 10 min fram från marken innan jag hoppade upp och började jobba honom i skritt, lite i trav och sedan i galopp innan jag började samla upp honom kortare. Han fick riktigt bra galopp idag, fast takt och bärigare. I vänster galoppen kände jag att jag fick honom att vänta betydligt bättre på mig än tidigare och bärigare i den samlade galoppen, medan höger känns mjukare men samtidigt tyngre att få bärig. Men övning ger färdighet.  

 

I traven lyssnade Matti kanon på tempoväxlingarna, men här blev jag tröttare fortare än Matti då jag försökte tänka på mina sjuttons flaxande ben mera i slutet av passet då bärigheten kom mera ärligt från Matti. vi gjorde lite skänkelvikningar och galopplyft från skritt och två från halt. Från Halt gick det så bra så det räckte med de två vi gjorde i slutet av passet då Matti var taggad. Till sist blev det nästan svårt att bara rida trav då Matti blev så taggad på galoppen så när man skulle öka traven eller begära mera aktivitet verkade det som om Matti tänkte "jahapp, galopp, yepp de ska du få!", man kan ju inte annat än skratta då han ville så gärna göra rätt idag. Han är helt fantastisk att rida de dagar han är på så här bra humör, önskar jag kunde hitta ett mönster som håller honom så här glad alla dagar, älskade häst!! <3

 

Det är ju alltid lik roligt att höra snälla och uppmuntrande kommentarer av sina snälla stallkompisar när man fått en bra ridkänsla. Tjejerna i stallet kommenterade han såg ståtligare ut och gått framåt super mycket, och om vi inte ska tävla något snart. Man märker hur goa människor det faktiskt finns där och inte uppskattar lika mycket då man varit dag in och dag ut där i flera års tid nu, men nu när jag har dela omvårdnad av Matti med Matilda uppskattar man allt så mycket mera, så kanske det är bra på alla sätt och vis det här att Matilda kom in i bilden? Jag får en tankeställare och inser faktiskt HUR lyckligt lottad jag är som har väldens bästa häst på ett helt toppen stall med underbara och peppande människor i?!  Hur kan jag ha haft motivationsbrist i vinter??