Ikväll skrittade jag en kort bit ut längs vägen barbacka med Lena som sällskap i mörkret. Men huhhu den där Matti då det kommer till mörker och ljud han inte ser varifrån de kommer, då blir han okontaktbar.

 

Jag hade hoppat upp utanför stallet och skrittade barbacka till ridplan för att vänta på att Lena skulle ha ridit sin ridlektion klart. När vi kom till ridplan höll Åsa på att fixa med belysningen bakom ett par stora buskar, och  Matti såg inte vad det var som orsakade allt ljud, han hörde ju bara att det var något och varifrån ljudet kom. Eftersom jag känner min häst visste jag att mörker och denna situation är han lugnast om jag är från marken eftersom han faktiskt blir osäker, rädd och får flyktkänsla när han inte ser vad som orskara ljudet, så jag hoppade av och han stod som fastfrusen i marken tills Åsa kom ut ur buskarna utan att Matti han notera händelseförloppet så  Matti flög upp i luften och 10 meter bakåt och jag som en vante efter några steg.. Vilken jäkla tur jag var på marken, för den flygturen skulle jag inte klarat av att hållas på ryggen måste jag erkänna. ;)

 

Men sen när Matti fattade att det var Åsa vara han lika lugn igen, så det är ju tur han inte lämnar i rädslan länge utan kan coola ner sig relativt snabbt! Sen när Lena ridit klart skrittade vi längs vägen en bit i mörkret. Tror faktiskt inte jag ridit "ut"  i mörker på Matti förut. Det gick riktigt bra, lite spänd kände jag att han var, fast det antar jag berodde mest på att han inte blivit ordentligt motionerad på x-antal dagar p.g.a. svullnaden på benet, så energi var största boven i källens dramat.

 

Men i morgon ska jag hinna rida på ridplanen ordentligt innan islandshästkursen drar igång igen. Jag ska dessutom försöka få till några foton också, om Cessi är snäll och fotar vill säga! :) Men blir ju barbacka bilder då igen...