Rädslan kom lite tillbaka
2013-03-13 @ 09:12:00
Igår kväll var jag nära att dimppa in i hindret x-antal gånger när höjderna blev 90cm - 1m på oxrarna. Jag och Matti är inte redo för de höjderna ännu riktigt kan vi konstatera. Men nu fick vi i alla fall pröva på de höjderna i alla fall. Enstaka hinder klarar han ju som är över 1 meter, men när de höjderna kommer i linjer och det krävs att man måste rida alla galoppsteg rätt så blir det för svårt för oss, men som tur föll jag inte av, och inte in i hindret och skadade mig (det är jag lite rädd för ännu när det blir höjd på hindret)
Annars gick hoppningen bra, vi började först med ca 40-50 cm hinder och höjde sedan vart efter tills hindrena låg som högst på ca 95 cm-1 m. Jag hade så roligt åt Matti när jag fick till sist börja hålla tillbaka honom när vi hoppade vattenmatta och räcke på 70-80 cm, han blev så i det så det började gå hårt! ;) Men sen när det höjdes från 80cm uppåt och efter Mattis andra nitning, så då måste jag erkänna att det var första gången på länge som jag kände mig lite rädd när jag red, för jag ville inte falla in i hindret, och alla minnen från då man skadat sig när man fallit av i hoppningen gjorde sig påminda. Som tur hade Matti ändå helt snälla tvärnitar, så när jag hamnade framför sadeln eller var nära att falla av stod han någolunda stilla så jag kunde kravla mig tillbak i sadeln. Men mitt självförtroende om att jag övervunnit min hopprädsla fick sig verkligen en törn.
Men i det stora hela känns det ändå helt okej, efter de 4 nitarna säkte vi hindrena till 80-90 cm och Matti hoppade lätt över dem igen och jag kände mig lite bättre till mods. Men när lektionen var över kände jag ändå tårarna trycka sig på, jag började inte gråta, nej, men jag kände mig så frustrerad på mig själv! Men efter ett långt pepp-talk med Tina kändes allt nog bättre, jag måste sänka mina krav på mig själv bara!
I videon har jag slängt om klippen lite, och jag har inte tagit med alla vägringar eftesom jag skulle få sämre självfötroende vid hoppningen om jag endast visade dem då det blev större hinder. Man ska ju ändå fokusera på det positiva i ridningen, eller hur? :)
Är det bara jag, eller tycker ni också att Matti ser lite ut som han skulle ha sagt
"förlåt mamma men det gick bara inte" på snuttarna då han precis vägrat? <3
Kommentarer
Svar:
Tack Malin!! Jo allt det där vet jag, men när höjderna kommer på kommer rädslan jag haft i så många år krypandes längs ryggraden och jag glömmer att rida mellan hindrena. Men bara att öva vidare, detta var ju kanske andra ordentliga hoppningen sedan augusti, så är bara att träna vidare! :)
Annu Åkers
Svar:
Tack! Haha, jo finns de i stallet också, tur gör inte Matti sådant utan är snäll med mig, hehe! Jo jag är nog lite rädd då höjden blir 90cm och uppåt, det känns så höga hinder eftersom då blir det ännu viktigare att rida mellan hindren och då jag hoppat så lite tar det några galoppsteg efter stora hopp innan jag hittat mig stadig igen i sadeln och kan påverka Matti. Men övning, övning, övning! :)
Annu Åkers
Svar:
jo, borde göra det, men när det blir höjd kommer rädlsan för snabbt på så glömmer allt, hjärnan fryser. men måste bara öva öva öva öva!! ;)
Annu Åkers
