Jag tror faktiskt jag skrivit tidigare om hur jag och Matti fann varandra, men jag hittar inte inlägget nu så skriver ett på nytt. Jag och Matti hittade varandra enbart utav en slump. Matti hade kommit till Finland från Estland endast 4 månader (februari 2011) tidigare innan jag kom in i bilden, och Mattis dåvarande ägare kontaktade mig i slutet av maj 2011 och undrade om jag var intresserad av att hjälpa till med Matti (Matti var då just 6 år fyllda) eftersom det inte fanns möjlighet att ha Matti just då. Så det blev några mejl fram och tillbaka om hur Matti är till lynne och att rida. Ägaren var helt underbar och ärlig, så inget undanhöldes och jag fick veta att Matti inte blivit riden på ett tag och värre än det han var nu skulle han inte bli när det kommer till energimängd.

 

 

 

Så jag tog med mig min mamma och åkte iväg till stallet för att se på denna häst jag fått bilder på mejlen om. Väl framme i stallet fick jag bekanta mig med Matti och jag kände hur nervositeten började komma krympandes eftersom andra i stalle självklart var nyfiken på om jag skulle gilla honom, så de hade samlats för att se vad jag tyckte (självklart eftersom jag kände dem från tidigare). Det sades absolut inte att Matti var ett monster och livsfarlig, men det kommenterades och ifrågasattes hans "säkerhets"-status, och någon kommenterade i stallet (inte ägaren!) att han kunde vara lite schizo och bli rädd för saker som ingen annan såg osv.. Jag blev alltså ganska så nervös av kommentarerna som sades eftersom det inte var allt för många positiva kommentarer som sade gällande Matti i den stunden. Vad skulle det här bli till tänkte jag??

 

Vi gick till manegen och jag fick sitta upp. Först ville Matti inte riktigt stå stilla när jag skulle stiga upp, men efter bara en liten stund var jag ändå uppe i sadeln och kunde börja skritta runt. Lite publik hade samlats i manegen för att se på då jag provred, och jag blev bara ännu mera nervös. Mamma stod och pratade med några av åskådarna i manegen gällande Matti medan jag provred, och hon fick höra av en av kvinnorna att hon inte skulle vilja rida Matti, och en annan berättade att han hade stegrat sig så högt i terrängen under våren så att han fallit bakåt och fallit ner i ett dike så ryttaren lämnade i diket och han kutade hem (ryttaren kom undan med några blåmärken). Men provridningen gick bra och det enda Matti reagerade på var då manegedörren öppnades, då hoppade han ett steg till sidan, men sen var allt bra igen. Fast hur vackert det såg ut var en annan femma, jag var ju rädd vad som skulle hända under ritten, hehe, men den rädslan var verkligen inte befogad.

 

 

 

Efter provridningen var jag intresserad av att börja hjälpa till med Matti men jag frågade ändå om jag fick provrida flera gånger innan jag riktigt bestämmer mig till 100%, och om det fanns möjlighet att ta honom på ett träningsläger som skulle arrangeras i samma stall han stod uppstallad i 3 veckor senare. Sagt och gjort och jag fick provrida Matti fram till träningslägret, och delta med honom på lägret. Så jag pendlade 25 km en tid för att rida Matti och efter 3 problemfria ritter förstod jag att han inte var något monster och det handlade bara om en otroligt känslig häst för nya och skarpa intryck och ljud, och jag började bara tycka mera och mera om den där mörkgråa hästen.

 

Efter träningslägret hade jag fått så mycket hjälp av dressyrinstruktören Lena Lahti så jag hade bestämt mig att jag gärna fortsätter rida Matti, men avståndet var ett problem. Men denna underbara dåvarande ägare till Matti var så förstående, så det var inga problem att flytta Matti närmare mig, och på det sättet hamnade vi i Helsingby var vi tidigare stod uppstalalde innan Vasa Hubertus. Det blev en stor förändring för både mig och Matti. För mig eftersom jag fick så mycket ansvar över Matti, tidigare hade jag endast motioneras andras hästar och sedan åkt hem när de var motionerade, ungefär. Nu var det upp till mig att se vad Matti behöver, hålla koll på hans hälsa och meddela ägaren om han behövde något nytt. Men även det gick bra. Jag fick mycket hjälp av Åsa som äger stallet vi stod uppstallade i, och jag och Matti fick verkligen lära känna varandra i lugn och ro eftersom han hade problem med hovarna då och inga skor ville hållas på, så det blev inte allt för mycket ridning de första 2-3 månaderna utan istället mycke mys.

 

 

 

 

Jag blev bara mer och mer förjust i Matti och jag startade en hästblogg vart jag började skriva om mig och Matti, och en dag väntade ett roligt mejl i min inbox. I mejlet kom det fram att det var från Mattis förra ägare i Estland, Betti, och hon undrade om jag var Mattis nya ägare i Finland. Jag förklarade hur läget var och att jag inte ägde honom, men ändå delade hon med sig av härliga bilder från då hon ägde Matti och berättade massor om Mattis liv i Estland.. Hon skickade flera videon och många bilder, det var så härligt att se att Matti fått ha ett bra liv och att hans förra ägare Betti älskade honom lika mycket som mig och såg exakt den underbara häst jag såg och inte en "flippad häst" som hans rykte i gamla stallet tydligen var.

 

 

 

 

När skorna började hållas på började vi träna mera och red mycket i terräng som inte var några problem alls. I terrängen kunde jag galoppera med långa tyglar och rida vart som helst och möta vad som helst utan problem. Jag var helt kär i denna häst och fasade för den dagen då ägaren ville ha tillbaka honom. Våren kom och vi startade vår första dressyrtävling i maj 2012 med en andra placering som resultat. Jag grät av lycka. Något annat som gjorde mig så lycklig var när några av de som stod och såg på då jag provred Matti ett år tidigare berömde Matti och sade att det är en helt annan häst än den som de sett för ett år sedan. Sådant är hjärtevärmande när man inte har den bredaste hästkunskapen och inte är den duktigaste ryttaren, men det här med att hantera hästar så att de är nöjda tror jag att jag är ganska bra på. I alla fall känsliga hästar som Matti. Tydligen. :)

 

Sommaren kom och ägaren föreslog att jag skulle köpa Matti. Efter noggrant övervägande med föräldrarna så blev jag lyckligast i världen när beslutet blev ett köp. Jag tror jag aldrig gråtit så mycket av glädje som den dagen mina föräldrar ringde och berättade att hela min familj köper honom tillsammans, så han är ju till pappers inte min helt egna häst, utan min familjs häst, men i praktiken är han min då ingen annan är hästkunnig i familjen. 6 augusti 2012 är den lyckligaste dagen i mitt liv, då stod Matti i familjens namn och han var min älskling till pappers också!

 

 

 

 

Men efter köpet var vi saddellösa i 6 månader eftersom dåvarande sadel inte passat och jag därför valde att inte ta med den i köpet av Matti. Sen att det skulle visa sig vara så där tusans svårt att hitta en passande sadel åt Matti hade jag aldrig trott! Vi provade sjukt många olika sadlar och alla gled mycket fram och tryckte på bogbladen. Andra blev i bakåtlut och ingen passade. Så vi fick med hjälp av Horse-Ess.fi beställa en special gjord sadel som skulle passa åt Matti. Men det tog nästan 3 månader innan jag fick själva sadeln eftersom den skickats i misstag iväg till Frankrike och all världens väg, så det blev inte mycket ridet den hösten och Mattis kondition blev bara sämre.

 

Sedan under samma höst kom skadorna som ett paket på posten. Matti hade busat för mycket i hagen och drog på sig sår efter sår och till sist ett ordentligt inflammerat sår och Matti fick vara på sjukledigt i 2 månader tid. Så jag skötte sår efter sår i flera månaders tid och det blev att besöka veterinären och ta röntgen av benet och sticka Matti med penicillin, och mata i mediciner efter midiciner i Matti för att få bort infektionen. Men till sist blev såret bättre, och i samma väva böt vi stall och hamnade vid Vasa Hubertus.

 

 

 

 

Vid Vasa Hubertus var det bara att sätta igång med ridningen igen sakta men säkert och bygga upp lite kondition på Matti. I nya stallet fick vi känna oss lite lustiga också då Matti hade päls för flera hästar, och de andra hästarna i stallet var prydligt klippta och fina tävlingshästar, så tidvis kände jag mig ganska malplacerad när man såg sig omkring, haha där var vi, håriga hårbollar från skogen utan muskler och kondition och kunskapsnivån var inte så hög inom ridningen den heller i jämförelse med de andra. Men Vasa Hubertus var det bästa som kunde hända mig och Matti just då, motivationen började komma smygandes tillbaka, jag fick fenomenala tränignsmöjligheter och pepp av de andra härliga tjejerna i stallet. Jag och Matti fick många nya vänner men framför allt fick vi mera tid för varandra eftersom det nu endast var ynka 3 km till stallet för mig istället för 22 km.

 

 

 

 

Under sommaren tävlade vi vår första regionala dressyrtävling som gick åt skogen p.g.a. min nervositet, men under sommaren har Matti musklat på sig massor och vi har fått beröm och pepp från olika håll som gjort mig glad och generad. Jag strävar alltid efter att ha så roligt jag bara kan ha med Matti, och att allt vi gör ska göras av rätta orsaker. Det bästa är att vi fått nu på sistone bekanta oss ytterligare med NH vilket känns riktigt som vår grej, Matti har lätt för det, jag tycker det är roligt och vår relation har bara blivit starkare.

Dagsläget vet ni, det är det som ni läser i bloggen varje dag. Hoppas ni tyckte inlägget var intressant fast det är typ 10 km långt, hehe.