Dressyrtävlingen 6.4.2014

2014-04-07 @ 07:38:03
 
 
Uppvärmningen kändes faktiskt helt bra! Jag började med att skritta fram och böja och ställa honom på lång tygel. Jag kände redan här att Matti var pigg och hans ledighet tidigare i veckan gett honom extra energi när han rörde sig bra framåt. Jag valde ändå att rida i en lång, rund lägre form i uppvärmningen eftersom han varit ledig så många dagar, och det var tydligen ett bra koncept!
 
Värmde endast upp i höger galopp eftersom det är den svagare för Matti och försökte träna på framridningen på diagonalen. Men nerverna mina började komma och jag kände hur självförtroendet dalade. Soffi var med på uppvärmningen och peppade mig och Tina, och jag måste säga det värmer mitt hjärta så när folk står ut med mina nerver under en tävlingsdag. Jag blir sådan drama queen och tänker så grymt negativt så om folk himlar med ögonen bakom ryggen förstår jag fullkomligt, för jag kan tänka mig det kan bli frustrerande när jag trycker ner mig själv inför ritten och tänker det värsta. Här var jag 110% på att jag skulle komma bland de 3 sista och försökte skoja bort det med att "muta" andra deltagare att glömma bort banan så jag inte skulle hamna där, men nu behövdes inte det, för en gångs skull räckte det vi hade att erbjuda då så väl!
 
 
 
 
 
 

Väl inne på banan tände Matti till något extremt efter att hästen innan mig fått kortslutning och började hoppa och skutta och stegra sig vilket gjorde en kontrollerad Matti till mindre kontrollerad version. Så när jag skulle be honom framåt kändes det som att sitta på en tickande bomb då han blev så upp i varv av att se den andra hästen få kortslutning och stegra sig ett bra tag, och eftersom jag märkte hur Matti blev uppjagad ställde mina nerver till det så då vi kom till porten bad jag Soffi hålla i Matti för jag visste om jag håller i tygeln som är så upp i varv börjar väl också Matti resa sig?
 
Men efter att ekipaget innan mig fortsatt banan och slutfört programmet var det vår tur och jag kände hur Matti sjönk ihop med ryggen och det fanns inget framför mig, så jag bad Petra med sin lugna finnhäst att gå före mig in mot banan igen så jag kunde lugna mitt psyke och låta Matti följa efter. Säkert skulle jag fått Matti in på banan utan draghjälp, men mitt psyke vågade inte chansa med mina tävlingsnerver. Så snäll som Petra var så red hon före mig och stod och väntade utanför banan så vi inte var ensamma på banan.
 
När vi fick bekanta oss med banan vet jag inte hur många gånger jag sade "skit, skit, skit" eftersom mina nervöa nerver smittade av sig på Matti som blivit lite uppjagad av den föregående stegrande hästen, så jag visste inte alls hur jag skulle hantera den energin han hade. Nu i efterhand när jag sett videon från ritten så ser det inte alls farligt ut, men känslan då man är van med en annan bara några minuter innan gjorde mig helt förlamad och jag hade på bromsen hela tiden, vilket man ser på många bilder och i filmen eftersom jag fick hård hand som resultat av at jag inte visste om jag vågade släppa honom framåt. Så första diagonalen i ökad trav blev inte alls tydlig p.g.a. detta, då jag inte visste om han skulle åka iväg i galopp eller jag tappa kontrollen. Ni kommer att se när jag rider in på banan på film hur jag är tvungen ta i med tygeln, annars brukar små hjälper duga för att få Matti stannad, men inte denna gång.
 
Men som tur satt domarna  inne i bilen så jag passade på att prata lugnande med Matti när jag red igenom banan för att lugna mig själv, och efter ca halva banan var han som han brukar, men när man ser videon var han snyggare i början. Så det gäller att hitta ett mellanting mellan början och slutet när det kommer till ridningen!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Eftersom jag absolut inte trodde jag skulle få något pris, hade jag hunnit hoppa ner, lösa på sadelgjorden, tagit bort sporrarna och börjat prata med mamma och pappa (som för övrigt är världens bästa och alltid med och stöttar och peppar fast de inte har så mycket kunskap om hur det ser utnär det går bra) samtidigt som jag promenerat av Matti för hand när de ropade upp att jag och Matti VUNNIT! WHAT?! Jag som inte hade allt för bra känsla i ritten och tävlat minst och har de nervösa tävlingsnerver som jag har? Så tror ni nu inte jag börjar lipa? Alltså det är ju pinsmat, en övningstävling med vinst och jag lipar? För att ha vunnit en ynka Lätt B!! Haha, jaa-a så är det då man inte kan kontrollera sina tävlingsnerver och när nervositeten släpper kommer alla känslor. Jag hade innan tävlingarna Soffi att känna på min puls för att hon inte skulle tro jag bara "fejkar" min nervositet, men pulsen dunkade nog fint på där i snabb takt.
 
 
 
 
 
 
Så nu har jag min första blåvita rosett, och vi förbättrade våra resultat sedan senast avsevärt!! Förra gången fick vi 61,00% och denna gång 64,00% med oängen 160. Så jag var mer än nöjd att för första gången känna jag kanske kan något, och fick konstatera att jag måste bara lära mig rida en uppjagad Matti, för det är då vi får poäng. Jag vill bara hitta ett mellanting mellan det han var i slutet av banan och så han var i början. Ni får se videon senare idag, nu först får ni nöja er med bilder tagna av Soffi och Jennie! :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sen vill jag bara ännu en gång tacka alla fina människor i stallet som peppar en så!! Det är så fantastisk känsla i stallet och alla är så snälla och rara. Man fick känna sig så duktig av att ha vunnit en vanligt övningstävling bara för att alla vara så peppande och grattande. Oj, vad jag önskar alla fick uppleva sådan samhörighet och vänskap som finns vid Vasa Hubertus just nu! Tack alla ni underbara människor vid Hubbe för att ni står ut med mig i tävlingssammanhang! <3
 

Kommentarer
Postat av: Susanna

Så snygg han är! Och jag hade också lipat om det var jag som vunnit :-)

Svar: jo, man blir så känslosam ;)
Annu Åkers

2014-04-07 @ 23:08:05 / URL: http://susannalundgren.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo