Det sägs att en häst aldrig glömmer, och det gäller verkligen Matti. Han har stegrat sig och farit undan en som jobbade i ett stall en gång när denne skulle lägga på utetäcket, högst antagligen för att denne hjälpte mig ge penicillinsprutorna till Matti i samband med att han hade sitt svårt infekterade sår, så han fick det minnet av denne att det tar sjukt när denne kommer, även om denne inte ens hade någon spruta i handen utan endast utetäcket. Men Matti var så rädd och kastade sig undan och börjat resa sig i stallgången när täcket skulle på så han fick vara utan täcke den dagen. Så med det menar jag bara att Matti är känslig på gott och ont och minns bra vem som gjort vad.

 

Jag har jobbat en hel del från marken med Matti. Matti har  bland annat mycket obehag för vattenpölar och går inte gärna igenom dem. På ett stall var vi varit uppstallade på var det en stoooor vattenpöl framför porten till hagen, men Matti vägrade gå igenom den, för han var så rädd och tyckte det var skrämmande och stallsägaren fick bara inte honom in i rätt hage, så han fick gå ensam i en annan hage de dagarna eftersom hon inte hade tid att tjafsa med honom då han vågade inte gå igenom vattnet. Så då blev det bara för mig att jobba med honom att gå igenom vattnet, och vi tränade en bra stund, men sedan när han gått igenom var det inga problem med den pölen längre. Genom just sådana tillfällen gjorde det att Matti började lita mera på mig, och just det här med vattenpölarna jobbar vi från och till med även idag eftersom Matti högst antagligen ser de som hål ner i marken istället för vatten då han mer än gärna undviker att placera fötterna i dem.

 

 

 

Så de första månaderna med Matti var ganska intensiva eftersom jag inte kunde rida honom då hovarna föll sönder då de var så dålig kvalitet. Då var det mycket basis grejer vi gjorde som att han skulle ha fokus på mig och följa efter mig dit jag gick. Vi började såklart på ridplanen eftersom vi då var i en inhägnad ifall han valde att springa bort från mig. Jag jobbade mycket med utrymmet "mitt och ditt utrymme" i början, för i början var MAtti ganska närgången och visste inte riktigt vart han lade fötterna alla gånger, men efter ett tag förstod han och idag behöver jag aldrig vara rädd att han ska komma på mig när jag leder honom eller hanterar honom. 

 

De flesta som leder Matti gör det felet med honom att de håller kort grimskaft och grimskaftet spänt, men detta gör Matti spänd och mera på allerten och fundersam OM det finns något att reagera på. Vi blir ju lärda att leda hästen så här, men jag märkte ganska så fort att det inte funkar på Matti. Han är jämnast i temperamentet och lugnet om han får ha sitt utrymme, och så ser jag det även som en säkerhets grej eftersom OM han skulle bli skrämd när man leder honom med kort grimskaft, är enda möjligheten för honom att hoppa/springa på dig eftersom åt det hållet blir grimskaftet lösare, medan om du har långt grimskaft så har Matti möjligheten att ta ett skutt bort från dig utan att du flyger efter som en vante, och du slipper bli påträngande. Oberoende var jag hanterar Matti så har jag långt grimskaft just för att vi då har våra egna utrymme, och om han skulle bli rädd så har han sina valmöjligheter att skutta utan att jag blir under. Men hur stannar jag Matti då om han går för fort och jag har långt grimskaft??Jag bara skakar lite på grimskaftet, beroende på hur stor rörelse jag gör med grimskaftet så saktar han i eller stannar, super enkelt. Men såklart gick det inte så enkelt de första gångerna, men när han förstod grejen blev det här busenkelt och inte varit några problem allt på flera år, och jag ser hur nöjd han är när han får lite ansvar och gå med långt grimskaft och först i ledet vissa gånger.

 

Vartefter vi utvecklades han och jag, började vi tränade vidare på tilliten utanför ridplanen. Jag började förstå det här med att förflytta Matti med energi och slippa röra honom för att få honom att flytta på sig, samtidigt som jag började försöka lära mig mera om hästens kroppsspråk och läsa av Matti bättre. Vi började träna med material så som presenningar osv. för att tänja på gränserna på hur mycket han litade på mig. Men det gick inte alltid så bra. Matti stack iväg längs med vägen vid gamla stallet en gång då jag arbetade med honom löst på gården, och  så fick han lite brain-freeze/panik av presenningen första gången, men då var det bara att ta ett steg tillbaka och börja därifrån igen. Ibland har jag använt godis som belöning, men oftast har jag faktiskt använt mig av det effektivaste belöningssystem, en vanlig eftergift = Matti får vara fred, alltså löst grimskaft om det används eller så får han bara stå för sig själv och tänka i lugn o ro.

 

 

 

Matti var ganska yr i bollen då jag började jobba med honom från marken och lystrade på minsta lilla ljud runt omkring oss, och så kan han även vara idag, men som tur har jag lärt mig genom åren hur jag ska nå honom och hantera dessa situationer bäst o h återfå hans uppmärksamhet. Varför jag är så intresserad av NH-tänket är just för att man med små medel och utan fysisk kontakt han få hästen att förstå dig, eftersom man försöker prata dess språk bara på "människosätt".. DET tycker jag är ganska amazing!! :)