Jag älskar att gå tillbaka i tiden och se hur roligt man haft och vad man lärt sig genom åren. Klart jag hade det varit fantastiskt att jag kunde mera om hästar och ridning idag när jag är 23 år, då jag ändå började med ridning och hästar när jag var 5 år, men jag har inte haft de bästa förutsättningarna när man ridit största delen av sitt liv endast 1 gång i veckan på ridskola, men jag är nöjd ändå!

 

Ingen i familjen red eller var intresserade av hästar, men jag hade sett på Pippi Långstrump och ville också rida. Så mamma tog med mig till Kullagården i Sundom en dag och på den vägen bar det av.Jag fick bästa starten med hästar i alla fall! Jag började nämligen rida på världens härligaste shettis i Sundom. Ann-Maj, eller Ami som hon kallades var en underbart söt tjej. Oj så jag tyckte om henne. Hennes ägare var så rara och perfekta med barn, Lina och Anna hette de, och de turades om att lära mig om hur man borstade, kratsade hovar och de riktigt grundläggande grejerna inom ridning. Det är lite roligt för min mamma kommer bäst ihåg från den här tiden den absolut första gången jag träffade Ami, och tjejerna höll fram olika saker för mig (borstar etc.) och frågade vad jag trodde det var för något. Så när de tog fram hovkratsen och frågade så var spontana gissning när jag såg på formen av föremålet att det var en tandpetare. Och det svaret får jag höra om ännu idag av min kära mor, haha! Efter att jag blivit för stor för Ami så fick jag börja på en riktig ridskola och jag red där flera år innan jag böt och testade på olika ridskolor här i trakten.

 

Ungefär 10 år senare när jag red i Gamla Vasa möttes min och Amis väg igen när hon såldes till det stallet. Ni kan ju tänka er min reaktion när jag såg den samma shettis som jag började min resa med, som nu dessutom blivit en gammal tant, men med samma bus i blicken och härliga personlighet. Jag minns jag blev så glad när jag såg henne första gången vid Gamla Vasa att jag började gråta. Hon var en så speciell personlighet den där Ami. Det fanns bara en Ami.