Att jobba som sjukskötare på en akutmottagning har för och nackdelar (som de flesta ställen), men mest fördelar eftersom jag fortfarande jobbar där. Igår var det verkligen en hektiskt kväll för alla på akutmottagningen, så det var ganska skönt när man fick avlägsna sig från skiftet då det dessutom hann bli övertid igen.

 

Jag hade haft fullt upp under hela förmiddagen, så stallet blev först kl 22 på kvällen innan jag äntligen anlände till mitt paradis. Det finns inget mysigare än komma in i ett stall och bli bemött av gnäggningar. Hästarna hade blivit fodrade redan för någon timme sedan, och de hästar som hade hö kvar stod förnöjt och tuggade på det, medan någon annan häst nyfiket tittade på mig och lade till en lätt gnäggning. Jag tände några få lampor och kallade lätt på Matti som genast tittade upp i boxen och bemötte mig med en lätt gnäggning. Mitt hjärta värms alltid något otroligt när man möter denna hästs nyfikna blick och glada uttryck då han hör en komma.

 

Jag öppnade boxdörren och gav min prins en stor kram och puss på hans mjuka mule. Eftersom jag var ensam i stallet och alla dörrar i stallet stängda vågade jag låta min fina skimmel stå fri i dörröppningen till boxen. Där njöt han då han kikade ut genom boxdörren och iaktog mig, medan jag fixade hans mat och hämtade ryktlådan. Han är så klok den där hästen. Säger jag att han ska stanna, så stannar han med hovarna innanför boxen och står nöjt och lydigt och kikar ut med huvudet ur boxdörren tills jag komemr tillbaka. Där borstade jag om min fina, smutsiga häst och kände hur man börajde varva ner efter den hektiska kävllen på jobbet. Putsade Matti från topp till tå innan vi gick ut på en promenad efter att han fått busa av sig på ridplanen. 

 

Det var så lugnt och fridfull där i skogen. Myggen och knotten kunde vi gärna ha lämnat bort, men bortsett från dem var det så harmoniskt. Matti var lugn och nöjd så jag kände vi kunde träna på kommunikationen och avancerade ett steg genom att ta bort grimma och grimskaft. Där följde han efter mig i skogen, med några matpauser i dikesgrenen, nöjd och harmonisk var vi båda två (bortsett från myggen och knotten).

 

Tillbaka i stallet myste vi en stund till medan han mumsade i sig kvällsgröten och jag kände bara att jag är så lyckligt lottad som hittat världens bästa häst just för mig. Tänk att det redan gått 4 år sedan våra vägar korsades, och i höst har han hunnit vara min egna underbara häst i 3 år! Jag är så lyckligt lottad!