SVAR: Att Matti var vanvårdad får ni absolut inte tro, fy då, nej, nej!! Alltså grejen var att hans förra ägare inte hade tid för honom så hennes mamma tog mest hand om Matti, och eftersom mamma inte kunde så mycket om hästar så tog hon kontakt med mig och undrade om jag var intresserad av Matti. Mamman tyckte så om Matti och man såg hur mycket Matti tyckte om henne, så ni får aboslut inte tro han blivit vanvårdad, Matti har alltid blivit älskad!

 

Matti importerats från Estland i slutet av januari 2011 och ägaren innan mig köpte honom i början av feburari, så det blev snabba ägarbyten och stallbyten + resan över havet tror jag tog på Matti så han kom lite ur balans. Matti är en häst som behöver tid att lära känna en människa och våga lita på dem, så jag antar att de snabba bytena gjorde Matti osäker i sig själv. Han var ändå bara knappt 6 år när han gjorde sin stora och först flytt.

 

Det som jag syftar på med missförstådd är då människorna i stallet kallade honom schitzo och knäpp. De berättade att Matti kunde hoppa till för allt, såg spöken över allt, kunde springa iväg utan anledning, stegra sig i terräng o falla bakåt och sedan skena hem, var inte så terräng eller trafiksäker osv. Visst har Matti hoppat till för saker med mig också, men det gör alla hästar.

 

Jag blev lite osäker första gången så klart vad jag gett mig in på efter att fått höra det där, men föll för honom pladask. Men de två första gångerna jag red Matti var jag nog aningen nervös, men det släppte vart efter. Jag jobbade även mycket från marken med honom de första månaderna och fokuserade bara på att lära känna varandra, vilket jag tror var nyckeln till att vi så snabbt kom överens och jag aldrig fått se de fasonerna som jag fick höra första gången jag träffade Matti.

Jag då igen hade haft flera år i skolan som var tunga, blev skoltrött, fick mononucleos och hamnade in på sjukhus och fick flera följdsjukdomar så året efter tillfrisknande fårn mononucleosen så var jag sjuk i nästan allt annat, min kompis dog på en resa vi gjorde med skolan, jag kände jag inte fick det stöd jag behövde från skolan med studentskrivningarna när jag faktiskt varit riktigt sjuk och hade läkarintyg. Jag har alltid haft höga krav på mig själv och jag skulle ha behövt ett mellanår för att samla krafter men jag lyssnade för mycket på andra istället för mig själv och mitt välmående så jag började genast på högskolan men klarade bara några månader innan jag blev sjukskriven för utbrändhet.

 

Vid det här laget hade jag tappat kontakten med måna kompisar och dragit mig undan, inte klarat av att gå till skolan på 2 veckor och var livrädd att någon skulle få reda på det. Hade hittat på att jag var sjuk till skolan och till pojkvänne sa jag att lektioner blivit inhiberade osv. Som många säkert vet kommer man inte upp på fötter så där bara från en utbrändhet, så hela december var jag sjukskriven från allt, och i januari tvingades jag börja jobba 50% för att klara av ekonomin och gick vid psykolog och hela köret. I samband med detta då så hörde de av sig om Matti i juni 2011 och jag kände bara jag inte kunde släppa denna chans fast det innebar mycket ansvar och fullt schema igen (att ha fullt med program var skrämmande och ångestframkallande då ännu). Men det är det bästa valet jag gjort. Det var bästa terapin jag kunde få. Jag började vart efter må bättre och prioritera rätt och få ordning på mitt liv och jag började i skolan igen, men nu i ny skola och ny utbildning (sjukskötare).

 

Jag har ännu idag saker att jobba med ännu, men jag har kommit så otroligt långt och jag kan inget annat säga än att jag och Matti hittade varandra när vi behövde varandra som mest. Vi har tillsammans kommit upp på benen igen och mår så bra vi bara kan må just nu.