Igår blev det obloggat på kvällen för jag kände mig så upp och ner. Orsak? Matti och jag hade sämsta dagen på flera år att kombinera till att vi skulle rida tillsammans. Hästar är inga maskiner utan har sitt humör och sina bättre och sämre dagar precis som vi.. Vad tusan har hänt nu, tänker ni säkert?

 

Jo, ett av målen jag lagt upp under hösten är att göra Matti ännu mera lyhörd på skänkeln. Jag vill utan att behöva peta på baken med spöet kunna få honom aktiv. Så jag har ridit nu de senaste gångerna utan ridspö och det hade gått över förväntan fram tills igår. Jag trodde jag skulle ha en häst som var taggad eftersom han inte blivit riden ordentligt på 3 dagar (fre - NH träning, Lö - promenad för hand i skogen, Sö - löslongering p.g.a. crazy-banan-style), men icke, det var så svår att få honom att lyssna på skänkeln överhuvudtaget. Jag red så fult och hemskt så jag ville nästan bara gråta. Visst har jag märkt att Matti är en dag-till-dag häst, haha, jaa-a nästan som ett sto, och jag hade haft en butter dag hela dagen, men så där dåligt har vi aldrig presterat tidigare.

 

Det hade varit meningen vi skulle ha haft hopplektion på morgnen, men det blev avbokat, och idag var det meningen det skulle varit dressyrlektion men den blev jag tvungen att avbokat, så idag funderade jag om jag skulle träna lite bommar/cavaletti, för att sänka kraven lite hur det skall gå. Det känns som att den här veckan börjat skit "bra", haha! Tur att Matti är så otroligt förlåtande och världens bästa, så idag är han säkert sig själv igen.. Men igår var jag nog nära att sluta rida helt, haha!