Som jag tidigare nämnt här på bloggen har jag kanske fått gå igenom flera prövningar än många gör på en livstid. Men de har gjort mig till den jag är idag och jag tycker om den person jag är idag, vilket är viktigast. Men i och med alla dessa prövningar, som är några flera än de jag delat med mig av här på bloggen p.g.a. att vissa prövningar är för privata och känsliga i dagsläget att dela med sig av, så har jag efter all fin respons jag fått av människor när jag delat med mig av mina prövningar gjort att jag ännu mindre skäms över det jag fått kämpa mig igenom, och har lätt att prata om när allt är helt "skit"..

 

 

Men det som gör mig så upprörd och irriterad är när så få människor vågar prata om sina motgångar. Varför ska fasaden utåt vara så jäkla viktig? Alla är vi människor, och ingen har det bra hela tiden. Visst förstår jag en del saker är för privata och intima att dela med sig om hit och dit, MEN så där allmänt. Därför tycker jag det var så passligt att det kom igår på sveriges 4:an både på morgonen och kvällen om depression. På morgonen var bland annat bloggaren Tyra Sjöstedt med och berättade lite om hennes mående och de tog bl.a. fasta på det här med att öppet må dåligt och dela med sig av det, och på kvällen kom det i David Hellenius tv-program om två kändisar som varit depremerade och mått fruktansvärt dåligt.

 

 

 

Jag blir nästan avskräckt av hur samhället idag blivit så upp och ner! Jag vet inte hur många som höjer på ögonbrynen när jag på 23 år bestämt mig för att stanna här och redan är på G med husbygge (planierngsstadiet), nöjd med att arbeta här när min familj och häst. Det svar som oftast förväntas är att jag ska och arbeta utomlands eller sträva efter något super häftigt jobb. Här igen känns det som det är fasaden utåt som ska vara så häftig och fin. Men jag är nöjd med mitt liv i den aspekten att jag har världens finaste pojkvän, jag har en underbar familj som alltid finns och stöttar mig i alla kriser, jag har en häst som gör livet värt att leva och jag bor i en passligt stor stad. Varför skulle inte det duga, och varför skulle jag vilja ändra på något av det? Visst tycker jag det är häftigt att andra vågar resa till något främmande land och jag skulle vilja se mera, MEN det gör jag på min semester. Varför skulle mitt "medelmåtta" vara mindre värt än något annat så länge jag är lycklig?

 

När har det blivit så viktigt att ha en fin fasad utåtnär när sanningen ibland kan vara något helt annan? Är det så idag med alla ideal osv. att man är rädd för att visa sig svag? Tvärtom tycker jag. Man är en stark person om man vågar erkänna för andra när det är tungt eller kämpigt! Vem vinner på en fin fasad utåt om det är helt kaos inombords?? INGEN!! Till sist börjar man bara lura sig själv och går in i väggen med en smäll, vilket jag gjorde när jag inte kunde leva upp till fasaden jag målat upp! Mina närmsta vet vad jag fått gå igenom och går igenom just nu och de ger ett enormt stöd och förstår varför jag ännu får mina panikattacker, gråattacker och hjärtklappningar. Senast igår och idag fick jag de attackerna. Jag tycker det är hemskt att så många fler går igenom samma prövningar som mig, men ingen pratar om dem och tar stöd av varandra. Kanske jag går emot vad jag skriver när jag inte berättar om vad jag går igenom nu, men de må vara så då, det förstår man bara när man vet vad det handlar om, så ha överseened med det.

 

 

 

Vad jag önskade fler gjorde var att vara öppna om sina motgångar. Jag menar inte att alla ska skriva om dem öppet på nätet, men våga prata om det med sina nära och kära och framför allt våga erkänna för sig själv att man inte behöver vara stark hela tiden, man behöver inte vara på topp hela livet. Jag tror att allt fler blir depremerade just p.g.a. dessa jäkla "fina" fasader som är uppe, och det går så mycket kraft åt att hålla uppe dem så man glömmer bort att ta itu med själva problemet.

 

Så alla som orkat läsa denna dunder långa text, kan ni lova mig att tänka över era fasader, är de värt mödan? Är inte vänner där för att man ska få visa sig sårbar och svag, för vi är alla bara människor. Vi gör fel, vi har våra motgångar och vi alla behöver någon gång i livet mera stöd än andra. Så ta vara istället på livet och tänk vad man själv vill ha ut av det och vad man gör för sig själv och för andras skull.

 

Jag vill vara i stallet med Matti 2-3 h/dag för att det ger mig lugn och ork. Jag vill bygga vårt framtida hus med min pojkvän för att jag vill spendera resten av mitt live med honom i ett vårt egna hus vi skapat tillsammans för framtida familj. Jag vill bo här i Vasa/korsholm eftesom jag håller min familj mycket kärt och vill vara nära dem för att lätt kunna åka hem och bli kramad av mina föräldrar när man känner sig liten. Men jag vill också resa och se världen, men det gör jag när pengar blir över och då unnar jag mig en vecka eller två med att resa. Allt detta gör jag för det är precis så som jag vill ha det, och inte vad som låter häftigast och förväntas en 23 åring ska beskriva sitt liv. Må jag vara lill-gammal i den aspekten, och jag påstår inte det är fel att vilja resa, göra häftiga grejer och flytta bort från Vasa/Korsholm, men så länge det är för att man faktiskt vill det själv och man inte gör det för att få flest likes på Facebook eller Instagram eller få ens liv att se så fantastiskt händelserikt ut och åtråvärt, så är allt lugnt. Eller vad tycker ni?