Alltså jag har många gånger skrattat åt mig själv när jag börjat prata med mina djur, för det kan ju låta lite roligt ibland! Jag pratar med dem som om de vore mina bebisar, alltså med babyröst och samma nivå på konversationerna som då man pratar med en 1 åring. Ex. "nämen va sköööönt att kisa", om Matti står och kissar.. eller "Nåmen, mamma kommer" om någo av djuren är glada av att se en och är otålig m.m.

 

Något annat jag har en tendens att göra är att säga djurens tankar "högt". Alltså om jag ser deras min och upplever den säger något så säge jag det högt. Som ex. igår när jag drog bort Matti från sitt kvällshö för att tvätta svansen hans, då drog han en enorm suck och tittade lite besvärat på mig, var av jag kommenterade "det här är grymt onödigt tycker Matti". Gör ni också så? Jag tycker det är så roligt att kommentera på det här sättet om djur och deras kroppsspråk. Speciellt om de gör saker man vet de bara inte kan hejda sig från att göra för de blir så meddragna i stunden, dra ett glädjeskutt, roffa åt sig mera godis, nypa en i baken i hopp om lite lek osv..

 

 

 

Som jag tidigare krivit har jag under hösten haft en rejäl motivationssvacka till ridningen. Nu när jag har skolan över börjar jag äntligen känna den börjar komma tillbaka.

 

Idag på morgonen satt jag och kikade tillbaka på olika videon från då jag och Matti tränat för olika tränare och jag såg hur bra det såg ut när vi presterade som bäst, och mera idéer vad jag skall träna på idag  när jag far till stallet för att rida.

 

Ibland kanske man behöver en paus för att få ladda om. Nu börjar motivationen smyga tillbaka och jag har inbokat första ridlektionen på jag vet inte när den 28.12, så hoppas jag får uppbyggt kondisen till dess!

 

 

Hästar är flockdjur precis som människor. Både hästar och människor behöver i någon mån ha en ledare, speciellt om det är en större flock. Jag har börjat se allt mer gemensamma nämnare inom flockhanteringen när man jämför hästar och människor.

 

Kanske låter konstigt, men om ni tänker efter så egentligen inte. I en hästflock behövs en flockledare för att hålla flocken trygg och bort från faror. Ibland lyckas flockledare bättre och ibland sämre, men utan en flockledare skulle flocken lätt kunna bli kaotisk. Känslor av att känna sig osäker och otrygg skulle uppstå då ingen tar befälet, och inte finns några riktiga regler för vad som är tillåtet och inte. Som ni vet känner hästen sig trygg och lycklig när det är svart på vitt vad som fås göras och inte. Det ser man bara på hästen språk mellan varandra hur de signalerar när något inte är okej eller är okej.

 

 

 

Precis allt det här samma gäller ju oss människor, bara att vi dessutom kryddar till allt med lite kraftigare attityder emellanåt ;). Är vi människor i en stor grupp behöver vi en stark ledare, som för oss mot rätt riktning och bort från faror. Man kan relatera det här till företag eller som många stall drivs av.. styrelser..

 

Just eftersom jag nyligen blivit medlem i Vasa Hubertus styrelse som en helt vanlig styrelsemedlem har jag börjat reagerar på det här beteendet. Jag har mycket åsikter och tycker om att påverka, därför just valde jag att gå med i styrelsen när jag blev tillfrågad, eftersom det är just där jag kan göra något åt saker jag vill ändra på. MEN jag har också konstaterat under denna korta tid att jag aldrig skulle klara av att leda en flock i den storlek som vid Vasa Hubertus. Jag kanske har vissa egenskaper som tyder på ledare, men jag är allt för känslig för att klara av att vara en stark ledare för en stor flock. Jag beundrar människor som klarar av det där emot. Jag blir genast uppgiven om jag blir klagad och trampad på utan någon orsak eller utan konstruktiv feedback, eftersom jag ändå bara försöker mitt bästa och har svårt att inse att alla inte kan tycka om allt man gör, eftersom det finns otaliga många åsikter och personligheter i denna värld. Alltid stör man någon när man handskas med en stor flock oberoende om det har att göra med hästar eller människor.

 

 

Både i hästens flock och i människoflocken kan inte ledaren vara omtyckt av alla, eftersom det finns de hästar och människor som alltid prövar ledarens tålamod och possition för att se om den är så stark som den ska vara, och skulle jag vara ledaren skulle det inte hålla. Så jag lyfter på hatten för alla er ledar-hästar där ute. Bra jobbat!! Kämpa på ni alla chefer, avdelningskötare, ordförande, rektorer och andra ledare. Ni är duktiga!

Det jag ändå alltid har försökt tänka när jag inte varit suttit på en beslutfattande position, är att ge konstruktiv feedback. Alltså komma med förslag på hur man kunde ändra något och inte enbart vad som är fel. Att mina påståenden alltid besvarar frågan "varför är något dåligt" och "det här kan man göra för att förbättra".. Just de två frågorna anser jag alltid är viktig att kunna besvara när man för något vidare till de beslutfattande ledarna, oberoende om det handlar om arbetsplatsen, skolan, föreningen eller kompisgänget. För vem skulle tycka det är roligt att genomföra ett förslag om det aldrig kommer någon possitiv feedback eller om det bara klankas ner. DET kunde faktiskt vi människor lära oss av hästar, visa varandra uppskattning. Det är vi människor allt för dåliga på. Vi väsnas när det är dåligt men vi berömmer varandra allt för sällan. Eller vad tycker ni? Ser ni likheter mellan hästens flockbeteende och människans?

 

 

Under dessa år som jag hållit på med hästar har jag fått äran att träffa så otroligt många olika människor på olika nivåer, olika ursprung och med olika kunskaper. Dessa alla har haft något att lära mig, oberoende om de varit rika, normalinkomstare eller "fattiga". Visst har vi alla fått uppleva den där lilla bortskämda flickan/pojken som fick allt hon pekade på när vi var små, och allt vi önskade av våra egna föräldrar var "Varför får jag inte också en ponny? Jag vill också lyckas!", men majoriteten av dessa barn har inte lyckats bättre än du själv i vuxen ålder eftersom man kan inte köpa till sig känslan för ridning och hästar, antingen har man den eller så har man den inte. Men då är det viktigt att vi inte här beskyller de som haft turen att ha det bättre ställt ekonomiskt om de råkar besitta känslan för hästar och ridning, för DET är absolut inte pengar som köpt den känslan.

 

 

Jag har inte kommit från en familj som har pengar växandes på träd, men de har kunnat erbjuda mig ridlektioner en gång i veckan upp till att jag var 16 år, efter det har mina föräldrat förstått min passion inom sporten och ställt upp med att skjutsa mig till medryttarhästar och på det sättet stöttat mitt intresse efter bästa förmåga. Sen när jag var vuxen fick jag möjligheten att köpa min första häst, och han läser ni om här på bloggen och jag kunde inte vara lyckligare! Skulle jag fått den där ponnyn som liten skulle jag troligtvis inte ha Matti nu, och bara tanken av att inte ha Matti får mig att gråta. Allt sker av en orsak!

 

Idag har jag majoriteten av mina nära vänner inom hästsporten, och alla har olika ekonomiska bakgrunder och de som inte har pengar i överflöd tävlar även dem med blandade resultat precis som de med mera pengar. Så där igen, pengar köper dig inte alls!! Visst kan hästar hjälpa dig på traven att få fina poäng om de har häftiga rörelser osv. men det är ju inte det som räknas då det kommer till kritan! Många som har pengarna att köpa de dyra hästarna kan inte rida dem då istället eftersom de blir svårare och känsligare och det blir lätt pankaka av det hela om du inte kan läsa av din häst på 600 kg under dig.

 

 

 

Så snälla, sluta prata som att alla som lyckas inom denna sport har gott om pengar. Vi kan väl konstatera att det hjälper till, men när det kommer till känsla inom hästhantering och ridning hjälper pengar dig inte någonstans, och det är DET jag vill vi alla ska komma ihåg och inte vara giriga! Många gånger som man hör uttrycket sägs det av avudnsjuka människor som har svårt att unna en ryttare som lyckats, men hör jag dessa uttryck har jag börjat ganska snabbt ge svar på tal, för jag börjar bli så trött på det!

 

Vi borde alla bli bättre på att unna varandra lycka och framgång inom denna sport, och inte se varandra som rivaler gällande allt. Om ni vill ha smakprov hur man unnar varandra framgångar kan ni komma på studiebsök till Vasa Hubertus!! Jag har aldrig varit medlem i en förening eller inhyrd i ett stall var man peppar varandra och gläds åt varandra så som vi gör i Vasa Hubertus. Därför kan jag gång på gång säga jag är en stolt medlem där, och jag hoppas vi kan sporra andra inom denna sport att bete sig likadant som oss!

 

 

Just nu gör jag en 10 veckors praktik fokuserat på spädbarn och barn upp till 16 år. Nej, jag kommer inte börja skriva om barnen här, jag har tystnadsplikt som sjukskötare, men det jag tänkte skriva om är den kärlek man ser dessa mammor har till sina barn!

 

Nu kommer de som inte är lika inbitna djurvänner som mig förstå alls hur jag kan se ett samband. Men idag när jag såg två mammor se sina barn för första gången och fått se LIVE den ändlösa kärlek som strömmade från deras ögon till det lilla knytet där i korgen fick mig att rysa till och le brett. Jag kom på mig själv stå där och stirra flera gånger leendes, inte för att jag tyckte barnet var något extra söt än andra, utan just för den kärleken som strömmade över knytet i krogen från sin mamma var ett så fint ögonblick. För den blick mamman hade mot sitt barn känner jag för mina djur. De är mitt allt och jag gör vad som helst för dem!

 

Genom åren har jag verkligen stött på många människor som säger "Vänta bara tills du har egna barn! Då kommer du först förstå kärleken till en annan varelse!".. Kanske det, kanske inte.. Men den kommentaren eller blicken jag får om jag nämner denna liknelse känns ju inte alls roligt för mig då jag är allvarlig.. Nej, jag har inga egna barn, jag har bara 3 djur jag avgudar och älskar otroligt mycket. Varför skulle det vara något sämre??

 

Mitt hjärta smälter precis lika mycket som när en mamma ser på sitt barn, som när jag kommer till stallet och ser hur Matti kikar upp genast han hör min röst och tittar med sina snälla ögon på mig och bara väntar på att jag ska öppna boxdörren så vi får mysa och träffas. Att få pussa honom i pannan och krama om honom riktigt hårt gör hela mig så otroligt varm och lugn så ni anar inte!!

 

 

Samma gäller det med mina knäppjökar till katter. Det finns inget härligare än när Ludde hoppar upp bredvid mig i sängen varje gång vi ska gå och sova. Då sitter han där och kurrar och slickar på min arm eller bara tittar på mig innan han hoppar ner och lägger sig ner för att sova bredvid sängen, tryggt bredvid "mamma".

 

Min tredje gullunge är katten Leo, som kommer springande emot mig varje gång då jag kommer hem. 90% av gångerna sitter han i fönstret och vinkar med tassen, och när jag närmar mig dörren springer han och möter mig. När jag väl kommit in går han och stryker sig upp efter benen och vill bara gosa, så när han tas upp i famnen trycker han sitt huvud så nära brösten han bara slipper och myser! Naaw <3

 

Garanterat kommer jag älska mina framtida barn om sådan kommer, men min poäng är bara att djur är också för en del människor otroligt viktiga och hela deras värld, så precis som man ska respekteraföräldrar kärlek för sina barn och hur de uttrycker den, anser jag att man ska också respektera de otroligt starka känslor någon människa känner för sina djur. Om något av mina djur mår dåligt eller är sjuk slits en del av mitt hjärta bort.. Så sluta nedvärdera mina och andra djurvänners känslor för mina djur.  De kan vara otroligt starka!!

 

 

Nu är jag hemma igen! Eller hemma var jag egentligen redan på måndag kväll, men jag har inte haft tid att uppdatera förrän nu!

 

Resan var riktigt bra och ni kan läsa mera om den här, men eftersom detta är en hästblogg så tänkte jag endast dela med mig av hästdelen här. Vi besökte nämligen en ridskola när vi var i London, och eftersom man såg från flyget när vi landade vid Stansted att folk hade ridplaner och stora hagar åt sina hästar hade jag dessa förväntningar, men när vi kom till stallet blev jag chockad hur stor skillnad det kan vara. Stallet såg ut att kunna falla ihop när som helst, i alla fall delar av det (tror även det var renovering på g?). Det fanns endast en liten hage som två hästar stod i, resterande stod i sina boxar som det inte ens anns strö i, endast en gummimatta.

 

Hästarna såg nog ut att ha bra hull och hovarna var ok, men det tog ändå så i hjärtat på mig att se hästarna sådär, samtidigt som de var super snälla och sociala och sökte kontakt, så anvårdade var det inte, men hästhållningen var ganska så annan än den man är van vid. Täckena var upphängda inne i boxen på ett band, och övriga täcken en hop på en väggkant.

 

Tänk så det kan skilja sig från land till land, eller ett stället till ett annat i samma land. Men det är så nyttigt att se andra ställen, för man ser hur bra man har och ser utvecklingsbehov gällande eget. Jag är så tacksam att jag har en pojkvän som gldeligen kom med mig på motionsrunda till stallet där och hälsade på hästarna och kikade på lektionerna de höll.

 

 

Fick en fråga varför jag inte vill rida, och inte är det så att jag inte vill rida alls, utan jag har kommit till en punkt då jag måste ta ett steg tillbaka och fundera hur jag ska komma vidare med mina mål, och för att det ska kännas rättvist inom ridning mellan mig och Matti.

 

Även om jag inte är den duktigaste ryttaren vill jag oberoende nivå och kunskap att ridningen skall vara rättvis mot hästen, och just nu känner jag inte att den varit det eftersom min frustration lagt käppar i hjulen för mig. Med det menar jag att jag vill för mycket så jag gör för mycket, och det är inte rättvist mot Matti om jag inte bara kan sitta och berömma honom med att inte göra något där uppe på ryggen några steg när han gjort rätt. Från att ha haft en ganska så stilla hand har jag konstaterat efter min träning med Soffi att min hand rörs FÖR mycket, jag gör för mycket med den hela tiden, och Matti som har känslig mun från förr bromsar och är inte ärlig i formen då handen helatiden är där och rycker i hans stackars mun. Nu menar jag inte att jag sågar honom i munnen, men min hand har blivit för livlig ändå på sistone vilket jag inte gillar alls nu när jag blivit medveten om det.

 

 

Min skänkel har varit ett problem länge att jag inte får den still och det gör mig frustrerad när jag vet att nu är vi vid det stadiet då den måste vara stilla för att vara rättvis mot Matti när jag börjat kräva mera av honom, och då jag vet att den inte är det märker jag ju hur missförstånd som inte skulle uppstå med en stilla skänkel uppstår.

 

Vanliga problem, jag vet. Men Matti är mitt allt, när jag diskuterade detta med ett par vänner kom jag på mig att tårar kom krypandes som jag inte kunde kontrollera, för SÅ frustrerad känner jag mig nu, och SÅ ledsen blir jag av att inte kunna rida helt rättvist på min stora kärlek och älskade vän Matti. Det känns som jag stampat på stället så länge nu, och det blir mera mot det sämre p.g.a. min frustration och för mycket vilja, så jag har varit tvungen att pausa lite nu igen..

 

Jag behöver mentalt komma tillbaka nu, samla tankar, fokusera om, lägga upp en ny plan hur jag ska lösa de här problemen och göra något åt dem. Som hjälp under mina mest ofokuserade dagar (som igår) har jag haft Suvi och junioren Aino som snabbt hoppat in när jag hört av mig samma dag, och hjälpt mig då jag haft kvällsskift i jobbet eller annars tiden bara inte räckt till. Jag vill inte Matti ska lida för att jag har en svacka, och dessa två är så snälla i sin ridning och väldigt ödmjuk människor så mitt dåliga samvete försvinner när de tagit hand om honom en kväll, för då vet jag han i alla fall fått kärlek trots min tidsbrist!

 

 

Idag när vi var på villan med pojkvännen min tänkte jag på hur lite tid vi faktiskt hinner ha tillsammans på tumis utan stress om vi jsut inte planerar in just villabesök osv.. Han tränar flitigt inför Thriatlon + har skiftesarbete. Jag har också skiftesarbete + att jag ska till stallet varje dag + skriva på slutarbete + läsa på tent + hinna träna på gym, så tiden vill inte riktigt räcka till

 

Men sen när jag började tänka på mina goda vänner i stallet som har pojkvän konstaterade jag att detta är ganska allmänt, och att dessa pojkvänner är ganska tuffa män. För man måste tror jag vara ganska självständig som pojkvän till en hästtjej, och vara beredd att ge av sin egen tid ibland till att hänga i stallet för att över huvudtaget hinna umgås med varandra.

 

Klart jag tycker det suger att vi har så lite tid vi har tillsammans, men jag är så stolt över min pojkvän att han klarar av att vara tillsammans med en hästtjej, för jag tror inte det är särskilt lätt? Vi hästtjejer har bestämda åsikter, vi har ett schema som är planerat nästan i minut och pratar nästan hela tiden om hur mycket vi älskar vår häst, att den är som ens eget barn och hur vi skulle kunna dö för den, många karlar tror jag skulle känna sig i skym undan för hästen.. Och det där "det tar bara 2 timmar i stallet" drar ofta ut till 3-4 timmar. Känner ni igen det jag skriver om? ;)

 

Min hobby är inte min pojkväns, men de gånger han kommer med till stallet så betyder så mycket för mig. Då går vi ofta ut och går med Matti i skogen eller liknande och då får vi den där extra halvtimmen tillsammans en kväll.

 

Jag fick ett mejl av en ung tjej som hört min berättelse och läst min berättelse som cirkulerat på Yle, "Fixa mobbningen"-kampanj, och hon fann stöd och förståelse av den berättelsen eftersom hon själv får genomgå mobbning just nu, så det kan ni ju tänka er känns fantastiskt skönt att läsa. Även alla snälla kommentarer ajg fått på bloggen, face to face och på Facebook har kännts mycket hjärtevärmande, så TACK!!

 

Tjejen som skrev till min mejl frågade mig om jag tänker mycket på de människorna som gjorde mig illa när jag var liten, och det är självklart jag gör, men jag hyser ingen ilska mot dem idag. Klart det är tråkigt det blev som det blev, men vi var alla barn, vi förstod inte vad konsekvenserna var av det vi gjorde mot varandra, och mycket hur de betedde sig mot mig tror jag faktiskt var grupptryck. Så klart det är för jävligt att det de gjorde mot mig resulterade i så dystra tankar och lång väg tillbaka att vara trygg i sig själv, men vi var alla bara barn!!

 

En del av dessa människor har vuxit upp och jag hälsar på dem med ett ärligt leende och kan "small talka" utan problem. Speciellt en tjej har jag redan i många år kännt glädje när jag ser henne och träffar på gymmet nu som då, eftersom hon var den som var snällast med mig i innan jag ljög ihop den påhittade pojkvännen och förstörde hennes tillit.. Men klart det finns någon enstaka som inte vuxit upp från den tiden, men oberoende så det som skedde 2003 ärrade mig för livet, oberoende vems fel man skyller på att det var. Kanske någon läser detta som var med under händelserna och är chockad över hur allting upplevdes från min sida, det är det säkert, men så uppleved JAG det, och det här är vad det resulterade i för mig.. Tryckt till botten, dystra tankar, självkänsla och självförtroende i botten, ensamhet som sedan låg grund i utbrändhet när jag blev äldre när känslan av att inte räcka till och vara bra blev för stor när stora livshändelser kom igen..

 

Jag är emot mobbning som ni redan vet, och det är de flesta tack och lov!! Men ändå finns det mobbning idag... Jag är stolt att jag vågade ställa upp på intervjun, samtidigt som jag fick kalla kårar och blev mycket obekväm när jag här om dagen såg på håll några från lågstadietiden, för tanken var genast "tänk om de har hört på radio och kommer fram och säger något elakt", för SÅ stark är jag inte ännu att jag skulle våga försvara mig emot dessa, varför vet jag inte. Beter sig någon dumt mot någon av mina vänner, DÅ får jag mod utav dess lika att säga ifrån, men inte när det kommer till mig själv. Vi alla är ju äldre och mognare än vi var som 11-12 åringar, men ändå sitter rädslan så hårt rotad in i ryggmärgen att det går inte att förklara, även om de inte gjort mig något på mååånga år. Knepigt det här hur vi fungerar! Men som sagt, allt är förlåtet då vi alla var små barn, men det är inte glömt och kommer knappast aldrig att glömmas.

 

 

Det var två läsare som önskade om jag kunde dela med mig av intervjun som gjordes gällande mobbning. Visst kan jag det, jag har ändå skrivt om det här på bloggen tidigare.

 

För de som missat vad det här är, så är det en granskning gjord av Svenska YLE, var de granskar hur mobbning tar sig uttryck och bett allmänheten skicka in sina berättelser om vad de gått igenom, både om de mobbat och mobbats. Därför valde jag att skriva min berättelse efter att sett att över 50 st andra offer och mobbare skrivit sina. Det jag inte hade trott var att jag dagen där på skulle bli kontaktad av YLE och frågad om jag var villig att ställa upp på en intervju. Frågan gjorde mig först obekväm eftersom det är ett så känsligt ämne att prata om, men efter att ha bollat med min pojkvän beslöt jag mig för att ställa upp när vi konstaterat att jag inte har något att dölja, inget att skämmas över, och om jag väljer att inte ställa upp för jag är rädd vad andra ska tänka går jag med i charaden att mobbning ska de mobbade skämmas över och hålla för sig själv. NEJ, jag avskyr mobbning och vill av hela mitt hjärta det ska utrotas.. Så jag är grymt stolt att jag vågade berätta min story, för det är så mycket enklare att berätta i text.

 

Såklart är det svårt för intervjuaren att klippa ner en 20 min intervju till ynka 6 min, när det var så många olika faktorer som var inblandade i det jag utsattes för och fick uppleva. Så detta ni hör är bara ett skrap på ytan av vad som verkligen föresgick, men som intervjuaren sade till mig efter intervjun "det blir svårt att ta bort något av det här då det är så gripande. Men som de säger på journalistspårk - killing your babies, gäller här då det ska klippas ner till 6 min".. Så klart det är svårt, men man greppar inte situationen kanske helt rätt utgående från denna intervju, för mobbningen var mera omfattande och i olika etapper.

 

 

 

Jag har ett litet dilemma. Jag skulle gärna lägga Matti på bete 1-2 veckor i sommar, jag kommer nämligen själv ha semester en vecka i juli (14.7-20.7) och då skulle jag gärna låta Matti också få ha ordentlig semester och få vara på bete. Men det finns inget bete vid stallet, och jag vet inte av något ställe som jag kunde "skicka" Matti på semester så här på rak arm.

 

Har ni några tips? Eller har någon av er läsare rum 1 vecka åt Matti på bete? Matti har alltid kommit överens med andra hästar och är låg i rang, så de brukar inte vara några problem. :)

 

 

Min stressnivå är allt annat än hög, och kraven på mig tycker jag att jag ställer allt högre på mig själv gällande allt jag gör. Det känns som att ju mer man lär sig, destu mer känner jag att jag inte kan särskilt mycket, och det skrämmer mig..

 

Det har varit en liten svacka för mig nu en längre period, när humöret tryter, orken och energin ligger i botten p.g.a. olika orsaker, så jag får skatta mig lycklig att jag har Matti som jag inte känner jag MÅST göra något med om jag inte har orken eller humöret. Han mår lika bra som mig av att jag endast kommer ut och bara borsta om honom och går ut och promenerar tillsammans med honom i skogen. Idag är just en sådan dag, jag är så trött och slut i kropp och knopp.

 

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig helt utan någon som helst ork, och därför blir det lugnare träningar för Matti någon dag fram över. Orsaken till att jag är så slut är många, men en stor del är tidsbristen. Dygnet som ni vet har endast 24 timmar och 9 timmar av dem går till min nattsömn eftersom jag behöver så mycket sömn, och då återstår endast 15 timmar på dygnet var av 9 timmar går till skola eller arbete, då återstår 6 timmar. Av dessa sex timmar går 2-3 timmar åt Matti varje dag och då är bara 3 timmar kvar av dagen som jag ska lägga ner på skolarbete, tentläsning, slutarbetesläsning och sedan inte att förglömma, hinna andas, äta, umgås med vänner, familj och fram för allt pojkvännen.. För i april månad har jag endast haft 3 helt lediga dagar, idag är en av de dagarna, resterande är jag alltid i jobb eller i skolan.

 

Alla hanterar stress olika och tål olika mycket stress, så kom ihåg det innan ni dömer någon annan när de känner sig helt slut och behöver ha någon annan som drar i trådarna lite. Jag har den turen att jag har världens bästa pojkvän som förstår mig och sett mig gå in i väggen redan en gång, så han stöttar mig och försöker hjälpa till efter bästa förmåga, men jag får bara tänka på att det bara är maj kvar, sedan är det endast jobb och stallet kvar på "måste-listan".. Men kommande 2 veckor blir tuffa, inte en enda ledig dag eftersom det är jobb alla de dagar jag är ledig från skolan, så jag hoppas verkligen jag orkar. En dag i taget..

 

 

 

Jag må bara vara en hobbyryttare med många åsikter som irriterar många då det anses att jag inte kan tillräckligt mycket för att uttala mig, må så vara! MEN jag hoppas ändå jag väcker någon klocka hos någon, och att någon som provoceras av dessa inlägg tänker på egen ridning och orsaken till att de känner sig provoderade. Hästens mun är så fankens känslig så oj, oj! Som sagt har jag själv mycket att jobba med, men så länge man är medveten om det och faktiskt jobbar på att vara följsam och snäll i hand tycker jag det må gå. Vi är bara människor, men hästar är känsliga individer och ska behandlas där efter och deras sätt att visa smärta ska INTE ignoreras!

 

Därför kan jag till viss del bli lite irriterad när jag fått kommentarer om att Matti var så fin (när det kommer till hur han rörde sig) på förra tävlingen. Stegen kanske var bättre, ja, men han visar inte harmoni i varken munnen  eller nacke när jag helt glömde bort min hand och att slappna av så jag kunde rida med sitsen mera. Jag må ha sagt då i stundens hetta att Matti inte lyssnade och jag fick ta i hårt med handen för att hinna hälsa på domaren, MEN resterande ritt då? Han gapar ju från och till genom hela riteten. Jag är medveten Matti är super känslig i munnen, men just därför vill jag inte stänga in den utan ge honom möjlighet att visa mig att han inte gillar min hand, så jag får ett wake up call när jag rider om jag glömmer bort mig! Vi blir så lätt fokuserade på de luftiga stegen så vi glömmer bort resterande delar av häste som också ska vara i balans.

 

Oftast när hästen passar och blir feltaktig galopp är det för att vi stör hästens rörelsefrihet. Det märker man så väl på Matti i srkitt och galopp. Hans skritt passar genast jag försöker för mycket, och galoppen blir feltaktig när jag stör honom och delvis för han saknar styrkan i baken. Men man kan bara bli bättre, men vi måste alla jobba med oss att inte skylla på hästen så mycket, för det är vi som oftast stör dem när det blir fel.

 

 

Som jag tidigare nämnt här på bloggen har jag kanske fått gå igenom flera prövningar än många gör på en livstid. Men de har gjort mig till den jag är idag och jag tycker om den person jag är idag, vilket är viktigast. Men i och med alla dessa prövningar, som är några flera än de jag delat med mig av här på bloggen p.g.a. att vissa prövningar är för privata och känsliga i dagsläget att dela med sig av, så har jag efter all fin respons jag fått av människor när jag delat med mig av mina prövningar gjort att jag ännu mindre skäms över det jag fått kämpa mig igenom, och har lätt att prata om när allt är helt "skit"..

 

 

Men det som gör mig så upprörd och irriterad är när så få människor vågar prata om sina motgångar. Varför ska fasaden utåt vara så jäkla viktig? Alla är vi människor, och ingen har det bra hela tiden. Visst förstår jag en del saker är för privata och intima att dela med sig om hit och dit, MEN så där allmänt. Därför tycker jag det var så passligt att det kom igår på sveriges 4:an både på morgonen och kvällen om depression. På morgonen var bland annat bloggaren Tyra Sjöstedt med och berättade lite om hennes mående och de tog bl.a. fasta på det här med att öppet må dåligt och dela med sig av det, och på kvällen kom det i David Hellenius tv-program om två kändisar som varit depremerade och mått fruktansvärt dåligt.

 

 

 

Jag blir nästan avskräckt av hur samhället idag blivit så upp och ner! Jag vet inte hur många som höjer på ögonbrynen när jag på 23 år bestämt mig för att stanna här och redan är på G med husbygge (planierngsstadiet), nöjd med att arbeta här när min familj och häst. Det svar som oftast förväntas är att jag ska och arbeta utomlands eller sträva efter något super häftigt jobb. Här igen känns det som det är fasaden utåt som ska vara så häftig och fin. Men jag är nöjd med mitt liv i den aspekten att jag har världens finaste pojkvän, jag har en underbar familj som alltid finns och stöttar mig i alla kriser, jag har en häst som gör livet värt att leva och jag bor i en passligt stor stad. Varför skulle inte det duga, och varför skulle jag vilja ändra på något av det? Visst tycker jag det är häftigt att andra vågar resa till något främmande land och jag skulle vilja se mera, MEN det gör jag på min semester. Varför skulle mitt "medelmåtta" vara mindre värt än något annat så länge jag är lycklig?

 

När har det blivit så viktigt att ha en fin fasad utåtnär när sanningen ibland kan vara något helt annan? Är det så idag med alla ideal osv. att man är rädd för att visa sig svag? Tvärtom tycker jag. Man är en stark person om man vågar erkänna för andra när det är tungt eller kämpigt! Vem vinner på en fin fasad utåt om det är helt kaos inombords?? INGEN!! Till sist börjar man bara lura sig själv och går in i väggen med en smäll, vilket jag gjorde när jag inte kunde leva upp till fasaden jag målat upp! Mina närmsta vet vad jag fått gå igenom och går igenom just nu och de ger ett enormt stöd och förstår varför jag ännu får mina panikattacker, gråattacker och hjärtklappningar. Senast igår och idag fick jag de attackerna. Jag tycker det är hemskt att så många fler går igenom samma prövningar som mig, men ingen pratar om dem och tar stöd av varandra. Kanske jag går emot vad jag skriver när jag inte berättar om vad jag går igenom nu, men de må vara så då, det förstår man bara när man vet vad det handlar om, så ha överseened med det.

 

 

 

Vad jag önskade fler gjorde var att vara öppna om sina motgångar. Jag menar inte att alla ska skriva om dem öppet på nätet, men våga prata om det med sina nära och kära och framför allt våga erkänna för sig själv att man inte behöver vara stark hela tiden, man behöver inte vara på topp hela livet. Jag tror att allt fler blir depremerade just p.g.a. dessa jäkla "fina" fasader som är uppe, och det går så mycket kraft åt att hålla uppe dem så man glömmer bort att ta itu med själva problemet.

 

Så alla som orkat läsa denna dunder långa text, kan ni lova mig att tänka över era fasader, är de värt mödan? Är inte vänner där för att man ska få visa sig sårbar och svag, för vi är alla bara människor. Vi gör fel, vi har våra motgångar och vi alla behöver någon gång i livet mera stöd än andra. Så ta vara istället på livet och tänk vad man själv vill ha ut av det och vad man gör för sig själv och för andras skull.

 

Jag vill vara i stallet med Matti 2-3 h/dag för att det ger mig lugn och ork. Jag vill bygga vårt framtida hus med min pojkvän för att jag vill spendera resten av mitt live med honom i ett vårt egna hus vi skapat tillsammans för framtida familj. Jag vill bo här i Vasa/korsholm eftesom jag håller min familj mycket kärt och vill vara nära dem för att lätt kunna åka hem och bli kramad av mina föräldrar när man känner sig liten. Men jag vill också resa och se världen, men det gör jag när pengar blir över och då unnar jag mig en vecka eller två med att resa. Allt detta gör jag för det är precis så som jag vill ha det, och inte vad som låter häftigast och förväntas en 23 åring ska beskriva sitt liv. Må jag vara lill-gammal i den aspekten, och jag påstår inte det är fel att vilja resa, göra häftiga grejer och flytta bort från Vasa/Korsholm, men så länge det är för att man faktiskt vill det själv och man inte gör det för att få flest likes på Facebook eller Instagram eller få ens liv att se så fantastiskt händelserikt ut och åtråvärt, så är allt lugnt. Eller vad tycker ni?

 

 

Hur kommer det sig att man blir bara mera och mera inbiten hästnörd ju äldre man blir? Jag har ju tyckt om hästar sedan jag var 5 år, men idag är det på en helt annan nivå! Om det då är just att jag först i vuxen ålder hittat en så fin häst som Matti som passar mig så bra som gör att jag blir mera inbiten, eller vad det är?

 

Hur som helst klagar jag inte, men jag tycker det är lite komiskt att jag idag mest hästnörd vad jag någonsin har varit, och jag skäms över huvudtaget inte över det. De av mina kompisar som inte är hästintresserade vet jag har svårt att förstå varför jag varje eviga dag ska dit och är där 2-3 timmar per dag och njuter av det 99% av gångerna, men tro mig, jag skulle bli galen om jag inte fick åka till stallet!

 

Det känns som en enorm lättnad att min fina pojkvän är så förstående över min stora passion, även om han inte är intresserad av varken hästar eller ridsport, men han vet hur mycket Matti betyder för mig.. Ibland om jag har en dålig dag har han till och med sagt "Åk ut till stallet nu så du blir på bättre humör!". Det är äkta kärlek!

 

Shit, om 7,5 månad är jag färdig med skolan om allt går enlgt planerna. Det betyder att jag om 8 månader har jag hoppeligen börjat mitt första riktigt jobb som sjukskötare och vi kan med pojkvännen på allvar äntligen börja planera och fundera om att bygga vårt framtida hus, för tomt, det har vi redan, men där har det lämnat nu också då jag studerar..

 

Men med en dålig sjukskötarlön och ett huslån som man betalar av på per månad +  stallhyra + försäkringar, räkningar och allt annat som kommer till lämnar jag inte med många hundralappar i handen efter allt det där.. Det skrämmer mig lite.. Därför har jag börjat leka med tanken om att bygga ett eget stall på gården så jag inte behöver betala så grymma summor på hyra efter att man betalat av på lånet..

 

Jag vet att det är mycket jobb med stall på gården, därför har jag tidigare också inte velat ha häst på gården förren jag nu börjat fundera över pengabiten. Jag har lekt med tanken om se så där 3-4 hästars stall som då ger alltså möjlighet till andra får hyra in sig, eller om man i framtiden skaffar någon till häst? Gällande fodringen så tror jag att jag skulle investera i utfodringsautomater så att ens skiftesarbetet inte skulle påverka hästarnas rutiner allt för mycket, eller så någon annan praktisk lösning. Stora hagar, rymliga boxar och en åt minstone 20*40 meters ridplan vill jag ha på gården om jag ska ha häst hemma.

 

 

Jag har ju inte kollat priser eller något om det faktiskt skulle bli billigare, men i långa loppet tror jag faktiskt det eftersom jag gör allt arbete själv och betalar då bara för ströet, höet, elen, vattnet osv.och inte för själva arbeskraften, och så har jag någon inhyrd då jag inte vill att Matti ska vara ensam i stallet. Jag skulle satsa på bra ridplan så man klarar sig långt enbart på den trots regn och rusk. Vår tomt är ganska stor så stallet ryms bra på vår tomt, och mark för hagar och ridplan skulle arrenderas av en släkting, efersom han äger skogen och åkern runt vår tomt. Så här i drömmarnas värld får man ju fantisera..

 

Någon mix av detta här under skulle jag vilja att eget stall skulle se ut. Litet, enkelt, öppet, praktiskt sall med ridplan i 20*40 mått, låter inte det ganska mysigt?

 

 

Igår anmälde jag intresse i att få gå en kurs i hur man slår på en tappsko. Jag tycker det skulle vara super intressant och bra kunskap att besitta då man ändå lär ha häst i flera år framöver, och det lär ju trampas av några skor i framtiden också av klumpedunsen Matti.. Så det skulle ju vara hur bra som helst att då kunna slå på en tappsko, så man inte behöver ha hovslagaren att komma ut bara för endast en sko, och så sparar man ju pengar i det långa loppet!

 

Matti är ju så snäll att sko så jag tror inte det skulle vara några större problem, bara jag får bra undervisning i hovens anatomi och vad man ska tänka på vid påslagning av skon! För Matti har ju en tendens att busa lite i hagen och dra av sig skorna nu som då när det blir lerigt och han slirar omkring i all lek. Så det här ska faktiskt blir mycket lärorikt.

 

Tänk då gör det inget om skon är avtrampad när man kommer till stallet, det är bara att slå fast den och fara på tävling eller träning i alla fall! Super! Om jag såkalrt börjar våga slå in spikar i Mattis känsliga fötter, hehe!