Fick en fråga varför jag inte vill rida, och inte är det så att jag inte vill rida alls, utan jag har kommit till en punkt då jag måste ta ett steg tillbaka och fundera hur jag ska komma vidare med mina mål, och för att det ska kännas rättvist inom ridning mellan mig och Matti.
Även om jag inte är den duktigaste ryttaren vill jag oberoende nivå och kunskap att ridningen skall vara rättvis mot hästen, och just nu känner jag inte att den varit det eftersom min frustration lagt käppar i hjulen för mig. Med det menar jag att jag vill för mycket så jag gör för mycket, och det är inte rättvist mot Matti om jag inte bara kan sitta och berömma honom med att inte göra något där uppe på ryggen några steg när han gjort rätt. Från att ha haft en ganska så stilla hand har jag konstaterat efter min träning med Soffi att min hand rörs FÖR mycket, jag gör för mycket med den hela tiden, och Matti som har känslig mun från förr bromsar och är inte ärlig i formen då handen helatiden är där och rycker i hans stackars mun. Nu menar jag inte att jag sågar honom i munnen, men min hand har blivit för livlig ändå på sistone vilket jag inte gillar alls nu när jag blivit medveten om det.
Min skänkel har varit ett problem länge att jag inte får den still och det gör mig frustrerad när jag vet att nu är vi vid det stadiet då den måste vara stilla för att vara rättvis mot Matti när jag börjat kräva mera av honom, och då jag vet att den inte är det märker jag ju hur missförstånd som inte skulle uppstå med en stilla skänkel uppstår.
Vanliga problem, jag vet. Men Matti är mitt allt, när jag diskuterade detta med ett par vänner kom jag på mig att tårar kom krypandes som jag inte kunde kontrollera, för SÅ frustrerad känner jag mig nu, och SÅ ledsen blir jag av att inte kunna rida helt rättvist på min stora kärlek och älskade vän Matti. Det känns som jag stampat på stället så länge nu, och det blir mera mot det sämre p.g.a. min frustration och för mycket vilja, så jag har varit tvungen att pausa lite nu igen..
Jag behöver mentalt komma tillbaka nu, samla tankar, fokusera om, lägga upp en ny plan hur jag ska lösa de här problemen och göra något åt dem. Som hjälp under mina mest ofokuserade dagar (som igår) har jag haft Suvi och junioren Aino som snabbt hoppat in när jag hört av mig samma dag, och hjälpt mig då jag haft kvällsskift i jobbet eller annars tiden bara inte räckt till. Jag vill inte Matti ska lida för att jag har en svacka, och dessa två är så snälla i sin ridning och väldigt ödmjuk människor så mitt dåliga samvete försvinner när de tagit hand om honom en kväll, för då vet jag han i alla fall fått kärlek trots min tidsbrist!
