Jag fick ett mejl av en ung tjej som hört min berättelse och läst min berättelse som cirkulerat på Yle, "Fixa mobbningen"-kampanj, och hon fann stöd och förståelse av den berättelsen eftersom hon själv får genomgå mobbning just nu, så det kan ni ju tänka er känns fantastiskt skönt att läsa. Även alla snälla kommentarer ajg fått på bloggen, face to face och på Facebook har kännts mycket hjärtevärmande, så TACK!!

 

Tjejen som skrev till min mejl frågade mig om jag tänker mycket på de människorna som gjorde mig illa när jag var liten, och det är självklart jag gör, men jag hyser ingen ilska mot dem idag. Klart det är tråkigt det blev som det blev, men vi var alla barn, vi förstod inte vad konsekvenserna var av det vi gjorde mot varandra, och mycket hur de betedde sig mot mig tror jag faktiskt var grupptryck. Så klart det är för jävligt att det de gjorde mot mig resulterade i så dystra tankar och lång väg tillbaka att vara trygg i sig själv, men vi var alla bara barn!!

 

En del av dessa människor har vuxit upp och jag hälsar på dem med ett ärligt leende och kan "small talka" utan problem. Speciellt en tjej har jag redan i många år kännt glädje när jag ser henne och träffar på gymmet nu som då, eftersom hon var den som var snällast med mig i innan jag ljög ihop den påhittade pojkvännen och förstörde hennes tillit.. Men klart det finns någon enstaka som inte vuxit upp från den tiden, men oberoende så det som skedde 2003 ärrade mig för livet, oberoende vems fel man skyller på att det var. Kanske någon läser detta som var med under händelserna och är chockad över hur allting upplevdes från min sida, det är det säkert, men så uppleved JAG det, och det här är vad det resulterade i för mig.. Tryckt till botten, dystra tankar, självkänsla och självförtroende i botten, ensamhet som sedan låg grund i utbrändhet när jag blev äldre när känslan av att inte räcka till och vara bra blev för stor när stora livshändelser kom igen..

 

Jag är emot mobbning som ni redan vet, och det är de flesta tack och lov!! Men ändå finns det mobbning idag... Jag är stolt att jag vågade ställa upp på intervjun, samtidigt som jag fick kalla kårar och blev mycket obekväm när jag här om dagen såg på håll några från lågstadietiden, för tanken var genast "tänk om de har hört på radio och kommer fram och säger något elakt", för SÅ stark är jag inte ännu att jag skulle våga försvara mig emot dessa, varför vet jag inte. Beter sig någon dumt mot någon av mina vänner, DÅ får jag mod utav dess lika att säga ifrån, men inte när det kommer till mig själv. Vi alla är ju äldre och mognare än vi var som 11-12 åringar, men ändå sitter rädslan så hårt rotad in i ryggmärgen att det går inte att förklara, även om de inte gjort mig något på mååånga år. Knepigt det här hur vi fungerar! Men som sagt, allt är förlåtet då vi alla var små barn, men det är inte glömt och kommer knappast aldrig att glömmas.