Den här veckan känns det äntligen som jag börjar hitta tillbaka till mig själv! Var här ett tag rädd om jag höll på att bli höstdeprimerad eller vad som riktigt var på gång, men det börjar släppa nu och jag känner mig mera motiverad igen.

 

Första gången på många veckor känner jag också att jag vill berätta här hur det gått för mig och Matti, så vi tar en kort genomgång! :)

 

På måndag så longerade busen min och jag trodde det skulle vara en taggad jäkel i linan, men icke, så hade många övergångar och sådant så han skulle få hjärngympa och lyssna på minsta kommando, vilket han gjorde super fint! 

 

 

På tisdagen red jag första dressyrpasset på min älskade springar på säkert 2 veckor? Jag hade inga som helst förväntningar eftersom han just i princip varit ledig så där pass länge. Matti lyssnade helt okej framåt men var tung på hand och jag fick honom inte riktigt att jobba med hela kroppen. Men efter att ridit på ganska lång tygel och försökt få honom att hitta egen balans så mjuknade han och jag kunde korta upp honom så vi fick till några fina snuttar i korttrav!

 

 

Idag hade jag istället lite mera krav på lättheten i hela Matti eftersom jag försökt mjuka upp honom dagen innan, men i början ville vi inte alls prata samma språk, men efter en paus efter uppvärmningen klickade allt till höger och han var så mjuk och fin. Till vänster var han fortfarande svårare och jag förstår faktiskt inte hur jag har så där svårt att rida honom till vänster. Men i det stora hela var jag nöjd och jag red ca 45 min i ganska lugnt tempo för att inte överanstränga honom eller få honom att tycka det är tråkigt

 

 

Idag eller ikväll fick jag någon snilleblixt att jag skulle trotsa mina rädslor och hoppa lite, vilket jag också gjorde. Nu handlar det ju inte alls om några stora hinder, högsta var väl 60 cm, men jag behövde de här små hindrena eftersom jag inte ens minns när jag hoppade senast.. Är det ett halv år sedan eller ett år kan jag inte säga? 

 

Men Matti skötte sig bra och var så go. Han noterar garanterat att ajg är osäker och har noll koll på steg mellan hinder, men därför vill jag inte hoppa några höga hinder heller. Men illamåendet och skakningarna kom efter hoppningen, men då man har så goa människor i stallet som peppar en och berömemr en för att ha vågat hoppa de där fjutthindrena så värmer det massor en hjärta eftersom de vet hur rädd man är och förstår vilken stor grej det är för mig att komma över 60 cm hinder. Så jag är så tacksam att få ha de här människorna runt mig när de är så goa!! <3 TACK!!