Jag hann inte skriva om hopplektionen tidigare, sorry till er som läste mitt löfte om det på facebook-sidan. Men nu natten till ära kommer den! Lektionen började bra, blev magplask men slutade ändå helt okej.Jag hade alltså ridlektion för min polare Jennie. Jennie höll någon gång hopplektion när jag just börjat rida Matti, och höll även hopplektioner när jag red på min förra medryttarhäst Ramell. Varför jag bett henne komma och hjälpa mig med hoppning är för att hon vet exakt hur lätt mitt självförtroende i hoppning far åt pipsvängen, och hon har hoppat Matti 2 gånger så hon vet hans svagheter och styrkor. Så tanken är att hon ska hjälpa mig få upp självfötroendet och kunskaperna inom hoppningen. Lektionen tycker jag var mycket givande. Det var kanske enkla övningar för andra, men passlig nivå för mig. Uppvärmning med ett litet kryss och sedan satte vi igång med övningarna.

 

Första övningen var en kontroll övning. Först hoppade vi ett hinder i galopp och direkt efter det skulle vi ta ner till trav och komma trav-cavalettin, och efter cavaletti skulle vi genast lyfta galopp igen och komma ett hinder på en galoppvolt. Det gick se så där för mig och Matti till en början, men en riktigt bra övning då kontrollen och kvickheten blev prövad.

 

Andra övningen var en kombination med ett vanligt räcke som första hinder och sedan en oxer med en vattenmatta (så nu har jag hoppat vattenmatta, jee). I denna övning kom det lite höjd på hindrena (70-85cm)  men eftersom de höjdes lite vart efter som, så kändes det bra. Till min glädje såg jag på hinderstödet att det visade 80-85cm, vilket betyder att det är det högsta jag vågat hoppa på Matti nu på sistone, så jag blev lite små stolt över mig själv!!

 

Tredje övningen var en kombination var vi skulle länge och korta galoppsprången under 14 meter. Just detta är det svåraste med Matti ännu eftersom han inte fått tillbaka styrkan riktigt ännu att galoppera i en aktiv kort galopp, och han är inte heller alla gånger riktigt lätt att länga på själva stegen i galoppen. Men vi gjorde så gott vi kunde och det gick ditåt. :)

 

Sista övningen var lite bana, uppgift 1, följt av en ensam oxer på 80 cm och till sist uppgift 2. MEN, här rök självfötroendet ordentligt. Jag blev så osäker när vi närmade oss den ensamma oxern så det blev en TVÄRNIT/ VÄGRING.. Jag föll inte av, men kände genast rädslan komma rusandes längst varenda ven i kroppen. Jag började inte gråta, men jag kände mig så frustrerad att skulle jag låtit känslorna ta över skulle det kommit någon frustrations-tår, för bara för detta lilla stopp blev jag rädd. Herre jestas, jag höldes ju på, varför blev jag rädd? Hästar vägrar och det hör hoppningen till. Jennie som sagt vet min historia bakom rädslan för hoppning och säkte genast 5-10 cm på oxern så att jag kunde komma den på nytt och försöka få tillbaka lite av mitt självfötroende, och när det sänktes och jag såg detta vågade jag komma p nytt och kunde fortsätta banan. Men inte kom självfötroendet tillbaka så där bara, så när jag kom svängen mot kombinationen med först ett räcke och sedan oxern och vattenmattan kände jag bara en enorm panik inom mig och svängde på en volt före kombinationen och bad Jennie sänka, även om jag hoppat den linjen tidigare hur bra som helst kom paniken längs ryggraden, så Jennie säkte 5 cm utan att ifrågasätta min rädsla. Vi kom kombinationen och klarade den hur fint som helst!

 

 

Min rädsla sitter så i huvudet. 5 cm är inte stor skillnad, men jag ser den så bra på ett hinder eftersom det är höjden och oxrarna jag är rädd för. Jag blir så frustrerad på mig själv då jag ska låta min rädsla ta över mig där, och jag är så arg att jag låtit det ta så här länge innan jag kom mig för att göra något åt det. Så vi kom överens att försöka hålla hoppträning och cavaletti-övningar med Jennie nu varje vecka så långt de fungerar för oss båda, så att jag skulle försöka få någon säkerhet och balans med korta stigläder och hoppsadel, men framför allt ge mig självfötroende och fananamma när jag hoppar också. För annars ser jag mig inte som rädd av mig med ridning. Jag menar jag vågar fräsa fram i galopp barbacka i terräng, jag vågar rida förbi "farliga" saker med hästar, men fanken då det kommer till hoppning, jag får panik och blir så fruktansvärt rädd, så alla hoppryttare som läser det här fnissar säkert nu när jag "skryter" med att jag hoppat EN 80-85 cm oxer, men det är något stor för mig. För två år sedan var det en enorm prestation att få mig att hoppa 50-60 cm utan att må riktigt illa och klämma fast mig för livet i sadeln..

 

Det går sakta, men jag hoppas jag ska övervinna min rädsla någon dag. Jag vet att Matti kan, men han är så känslig och tvekar då jag bromsar honom eftersom han inte har stryrkan att hoppa från skritt ett 80cm hinder (hehe). Jag får ofta blicken av andra att jag skulle överdriva min rädsla när jag berättar om den. Kanske jag sätte rupp en fasad när det kommer till rädslan, så när jag väl pratar om den låter det påhittat? Eller så syns det inte hur rädd jag faktiskt är?? Jag fick ett infall att delta i övnignshopptävlingen utan stigbyglar i somras, och det infallet är jag jäkligt stolt över, jag menar jestas jag fick ju till och med en rosett (5e placering?). Bara det kändes som en vinst att jag vågade hoppa banan utan stigbyglar, så det att jag placerade mig när alla klasser lades ihop är ju helt fantastiskt!!!! Matti är min skinande vita riddare <3