Matti har jag alltid försökt hålla med någon kompis i hagen. Det var enbart några få veckor under den tid jag höll honom vid Hubertus som han gick ensam under de 3 år vi var där. I Helsingby var vi var innan det så var han i en flock med både gamla och unga hästra, ston och valacker.

 

Nu står han i en flock med fem andra valacker. Matti är bland de lägsta i rang och mår så fruktansvärt bra nu. Man ser det i hans ögon när man tar in honom från hagen, känslan då man rider och hela han är mjuk och samarbetsvillig fast han varit ledig p.g.a såret är bara för härligt!

 

När han fick sitt sår senast blev jag frågad av en hästkompis om jag tänker fortsätta ha Matti i hagen med de andra valackerna om han fått sådana där sår. Mitt svar är självklart. Visst om man tävlar mycket och är hårt satsande kan jag förstå att man kan tänka annorlunda. Men eftersom jag och Matti inte gör det. Vi gör det vi vill när andan faller på och tävlar ismå utrsträckningar, så självklart ska Matti få gå med andra hästar och röra på sig mycket om dagarna! DET HÄR är det jag saknat när jag varit vid Hubertus, och nu när jag är här saknar jag manegen. MEN det är få stall som erbjuder alla delar, så man måste bara prioritera och tänka vad som är bäst för sig själv och hästen!

 

Igår hade jag med kameran och knäppte några bilder på flocken! Undertiden jag var där i hagen drog Matti några spurten av glädje med kompisen Rasse som rä 2 år (svarta hästen på bilderna). Härligt att se hur de tar hand om varandra!

 

 

Jag är så fruktansvärt glad att jag har Matti. Bloggen har varit ett bra bollplank och passande ställe för mig att få ur mig alla tankar och funderingar. Det negativa med att jag vill få utlopp för mina tankar och funderinga på bloggen är ju att jag kan inte skriva av mig precis allt jag skulle vilja, för det är inte alla gånger direkt snälla saker jag känner då någon sårat mig eller någon jag bryr mig om, men då har jag Matti som tar ner mig på jorden igen och ger mig lugn..

 

Så nu är det dags att cykla ut till min älskade vän och pussa på honom, gå ut i skogen och bort från alla hemskheter som gör en upprörd, förbannad och otroligt less.. Thank God att jag har Matti! Jag skulle ha ännu mera åsikter och ljudliga funderingar (kan man helst ha det?) om jag inte hade denna fyrbenta hjärtevän. Aldrig någonsin kommer jag ge upp denna vän, och aldrig någonsin!! Han ger harmonin jag saknar när jag är som mest behöver den!

 

Det är onödigt jag försöker mig på ett ridpass idag i detta humör, terapi i skogen är vad jag behöver! Herregud, tanken av att se mig utan Matti skrämmer mig (även pojkvännen tror jag lite, hehe). Vilken vidrig, bitter och elak människa jag skulle vara!! Tur jag har en karl och häst som ger mig lugnet tillbaka när jag brusar upp! <3

 

 

Jag skriver och tjatar om det, men oj vad jag är glad att min och Mattis väg korsades för 4 år sedan. Tänk så mycket han gett mig och ännu ger!! Jag skulle inte kunna ha någon annan häst som passar mig bättre!

 

Idag kom jag till stallet och visste inte riktigt vad vi skulle hitta på. Jag ville nämligen i terräng men då jag har princip att jag intee rider ut ensam p.g.a säkerhetsskäl, så det blev ridplanen, till en början. Först tänkte jag att jag bara skulle rida Matti lång och låg, men när jag började rida så kunde jag bara inte hålla mig.

 

Först var Matti aningen trög för hjälperna och inte helt igenom till vänster, medan han till höger ville slänga ut ytterbogen helatiden och överböja sig. Men efter uppvärmningen i galopp lossnade det och Matti blev så rolig att rida. Känsligare för hjälperna och när jag övade några gånger att lyfta från samlad skritt till ordentlig stor galopp och ordentligt FRAM från början, så tog Matti det här fram lite fel och tog några super konstiga bocksprång då han blev så taggad, haha! Det var verkligen inga stor skutt, om man helst kan kalla det bockningar, men för att vara Matti så kan man väl kalla det bocksprång? Jag kunde inte annat än garva, han är så härlig den där hästen!

 

Jag red väl ca 35-40 min på ridplan och så tänkte jag att jag skrittar av i terräng. Men väl i terrängen kände jag bara äsch, jag vill rida ut med min bästa vän, så vi tog en runda i skritt och trav på 35 min. Han är så härlig Matti då man utan problem kan rida ut i grupp eller ensam bland skog, trafik o bebyggelse. Vi red i skogen och bland bebyggelsen i myste för oss själva.

 

Många, många gånger under ritten tänkte jag hur lyckligt lottad jag är som har så här klok häst, så snäll, så terräng och trafiksäker och alldeles, alldeles underbar! Jag pratar alltid med Matti högt, och bryr mig inte särskilt mycket i att folk fnissar vid gårdarna då vi rider förbi och jag sitter där och förklarar min kärlek till hästen min, haha, människorna vi red förbi idag måste ju tro jag har någon skruv lös, haha, för idag kände jag de var extra viktigt att Matti fick veta hur fina och bäst han är i mina ögon! Men det är bara hur min och Mattis relation är, många kramar, pussar och godsaker..

 

 

 

 

Genom min uppväxt och erfarenhet av människor har jag blivit allt för många gånger besviken, sårad, utelämnad och mobbad, vilket har resulterat i att jag försökt de senaste åren varit hård med mig själv att sluta låta mig såras och utnyttjas av andra.. De människor som tar energi av mig ska bort, och de som ger skall jag hålla hårt i. Jag har alltid mått bra av att få känna mig behövd av någon konstig anledning. Jag påstår mig absolut inte känna mig glad över när en vän är ledsen, men jag blir varm i kroppen varje gång en vän vänder sig till mig för tröst och råd. Känslan av att vara behövd och älskad är något jag mår bra av.. Jag vet inte om det beror i att jag själv aldrig kännt jag haft någon fast punkt på vänsidan som hållit i sig i flera år och alltid stått där och stöttat mig när det varit tungt.. Därför har jag en tendens att genast någon behöver mig vill jag vara där, jag vill vara bollplanket, jag vill kunna ge trösten, kärleken och tryggheten jag inte själv fått uppleva av en vän när jag mått som sämst.. Men det har jag nu i efterhand förstått gjort att det ibland har utnyttjas för deras egen vinning då jag sällan säger nej om någon ber om hjälp eller assistans.

 

Jag märkt hur det kloka djuret hästen fått allt större betydelse för mig ju äldre jag blir, och speciellt Matti. Hur ledsen och besviken jag än kan känna mig finner jag alltid tröst hos Matti och klumpen i bröstet försvinner.. Jag har blivit en vädligt djup person och funderar väldigt mycket. Jag vill älska och älskas av de jag umgås med, men det sistnämnda vill jag vissa gånger för mycket så jag glömmer bort mig själv ibland.. Men då igen, jag förstår nog att jag kan vara en svår nöt just p.g.a. mina starka åsikter och ärliga uttryck. Men med djur har jag aldrig kännt mig missförstådd. Med hästar har det oftast varit de som ingen annan älskat eller de som blivit lite missförstådda eller upplevts svåra som jag fattat tycke för... Kanske det har med att jag många gånger själv kännt mig enormt missförstådd?

 

 

<3

 

Som jag gång på gång skriver, är jag medveten om att jag inte är den lättaste personen att umgås med, jag är ärlig och säger kanske saker andra inte vill höra (men borde) och jag förväntar mig att få samma behandlig tillbaka (vilket är just det som inte sker)..  För för mig är vänskap inte att man tycker lika, utan att man är rälig med varandra och accepterar varandra. Är någon en köttskalle ska hen få veta det, och har någon gjort något fantsastiskt ska detta också informeras om! Många gånger de senaste åren har jag kännt mig så frustrerad när det är någon man brytt sig om, och denne ser inte hur falsk en annan människa är och manipulerar och du inget kan göra, för säger du något är det du som framstår som dålig och faller utanför.. Så jag har lärt mig att backa, i alla fall försöker jag, men även då framstås man som dålig för mitt i allt är man konstig, så hur man än gör är det fel... Men man ska inte ta alla strider (okej, ordet strider är väl att ta i?!), det är inte värt det har jag fått lära mig.

 

Stallet tror jag alltid kommer att vara min fristad, min trygghet och energikälla där likasinnande (oftast) är samlade och brinner för samma sak. Till min lycka har jag hittat utöver en fantastisk häst en fantastisk pojkvän som även han min fristand, trygghet och energikälla. Att ha någon som styker en över hvuudet när man är ledsen över att känna sig ensam, även om man har människor runt sig. Att ha någon där bredvid dig som förstår dig precis och säger åt en "åk till stallet nu så du blir på bättre humör", eller "jag är rädd att du ska låta dig utnyttjas".. En människa som för en gångs skull förstår dig precis som den du är och älskar dig för det! Men jag förstår inte hur det är så svårt?? Är människor idag så ovana att man är ärlig så när man väl är det så tror ingen på det??? Jag har lärt mig av den hårda skolan att ärlighet varar längst, därför har jag kanske blivit lite för brutalt ärlig vilket sticker många i ögonen. Men ärlighet, varför kan vi inte alla satsa mera på det och fälla alla olika fasader? Jag är så trött på dessa fasader och skådespeleri, jag vill bara vi ska kunna spela med öppna och ärliga kort.. Då skulle allt bli så mycket lättare..

 

Med djuren slipper man alla spel, det är ärligt rakt igenom.. Jag antar det är därför jag finner så stor trygghet och lugn i att få vara med mina djur. Jag får visa mig skör, jag får vara mig själv.. Jag får vara Annu, hon som tänker för mycket och villf ör mycket så det ibland slår knut på sig själv. Jag inser när jag gjort fel och jag vågar säga det högt. Jag ber om ursäkt för det och sväljer stoltheten.. Kan inte vi alla försöka med det??

 

 

Det går bra med Matti, Matilda och Matti verkar klicka helt super och jag blir så varm i hjärtat då man får se uppdateringar på instagram och bara hjärtan och ordet enrodfiner vid varje bild på Matti.

 

Det blir inte så mycket bloggande för mig nu eftersom vi skyndar med bygget, springer på möten, jobbar 100% och är i stallet genast det blir tid över, så jag har inte så mycket orkatt blogga som jag hade medan jag studerade. Omprioriteringar, även om jag älskar att blicka tillbaka och se vad man kände i olika stunder.

 

Här under är några bilder från Matildas instagram från då hon rider Matti. Även om jag vissa dagar får grymt ridsug och det "inte är min dag" har det gått helt ok från min sida. Jag njuter ju för fulla muggar då istället när jag är på hästryggen!

 

Idag ska jag ut i terräng med tjejkompisarna från stallet, så ska faktiskt försöka komma ihåg att fota lika aktivt som tidigare. Tror jag ska ta och rida lite efter terrängrundan också! :)

 

 

 

Endorfiner i massor, oj så kul vi hade idag! 😊😍 #equestrian #endorphins #summeriscoming

Ett filmklipp publicerat av Matilda (@matildakomsi) Apr 18, 2015 kl. 8:38 PDT

Idag är det en tung dag för vår förening. En förening och styrelsemedlems begravning äger rum idag.. En vackrare dag för begravning kunde det ju inte bli, men det kommer bli så tungt så tungt att ta detta farväl för så många människor idag. Så det känns ganska bra att få börja dagen i Mattis sällskap för att orka med denna tunga dag.

 

Ikväll ska det vara en minnesstund i stallet och jag hoppas verkligen många medlemmar hunnit se det och kommer och hedrar minnet.. Livet är bara så orättvist och fel ibland. Hemska saker händer till de som absolut inte förtjänar det.. Jag är inte särksilt religös av mig, men jag vill tro att det finns något högre att tro på, men så händer sådanthär till människor som inte förtjänar sådan smärta och jag förstår inte hur en "god Gud" skulle sk. pröva goda människor med något sådanthär.. Nej, en orsak till att jag inte är religös då jag inte förstår denna ondska goda människor utsätts för!

 

 

 

 

Jag var så trött så trött i skallen idag så jag behövde verkligen åka ut och bli pussad på av Matti och jag få pussa på honom. <3

Ikväll blev det en 3 km promenad med Matti. Reflexvästarna på oss båda and off we went. Under promenaden kom jag på hur enkla saker jag uppskattar med att ha en häst som Matti, men en sådan enkel sak som en kvällspromenad har jag missunnat oss så länge, synd, då det verkligen är balsam för själen.

 

Ibland måste man bara pausa för att orka med allt som känns jobbigt, och idag pausade jag och Matti från alla måsten och myste för eoch efter promenaden, mumsade på varsin morot och njöt av varandras sällskap. Som jag skrev, balsam för själen, verkligen!

 

 

Mina stuider ä snart färdiga, jag väntar bara på betyget och sedan blir det att vinka av skolan och klappa sig själv på axeln! Så nu kommer det där problemet med hur stor fest är lämplig för en examensfest. Helst skulle man vilja ha en hej dundrande fest eftersom man kämpat bra mycket hårdare med denna examen än studenten, men ändå firar man inte så stort en examensfest, whats up with that??

 

Hur som helst när jag börjar tänka tillbaka på de här 3,5 åren känner jag så mycket värme när jag tänker på alla underbara människor man fått träffa. En del har man mindre kontakt med idag och andra har man funnit ett starkare band till, så som det är när man har med människor att göra.

 

Nu har det gått i februari 2 år sedan jag flyttade till Vasa Hubertus med Matti och jag har funnit så goa vänner där. Självklart kommer man varandra nära då man ses många dagar i veckan och utövar en sport som kräver så mycket tid tillsammans, så jag känner bara mig så lyckligt lottad som har dem vid min sida. Är jag rädd så peppar de mig, är jag ledsen tröstar de mig, är jag glad delar de min glädje och är jag arg så halverar de min ilska. Så att med en god vän lekt med tanken av att ha en examensfest ihop då vi blir färdiga samma datum gör ju allt allt känns helt fantastiskt!!

 

Det är så viktgit att människrona man spenderar majoriteten av ens dag med ger dig energi och får dig att må bra, och det är just precis vad mina goa vänner gör. Ingen nämnd ingen glömd, och tack för att ni är just de ni är! <3

 

 

Igår hade jag och Matti verkligen en helt suberb dag tillsammans! På förmiddagen gick vi ut på en promenad och tog ett litet spontant photoshoot då jag hade pojkvännen med mig på promenaden, och här nedan ser ni resultatet! FANTASTISKA BILDER!!

 

Sedan på kvällen fick jag hjälp av Sophia när jag red då hon kommenterade och hjälpte till med att få Matti mera aktiv med bakbenen i galoppen, men det är både han och jag som måste få mer styrka för att få till det riktigt bra! Men det är så bra med någon som kommenterar ständigt om och om igen från marken, för framåt har det gått för oss, och igår kväll kändes Matti mycket bättre igen, så promenaden på förmiddagen gjorde verkligen sitt!!

 

Matti var också så duktig under promenaden på förmiddagen. Jag såg genast han var på rätt humör så han fick vara lös och stå och posera medan vi stod några meter ifrån ute i skogen, i vassen osv. Jag må kanske inte vara den bästa ryttaren, men jestas vad jag är stolt över mitt och Mattis band då han litar på mig. Klart jag inte kunnat ha ett likadant band till någon annan häst då det här är min första egna, men jag får rysningar när det kommer de dagar då Matti ser på mig helatiden och undrar vad jag vill han ska göra. Som idag... Han hade inga som helst behov av att springa iväg, utan var så nöjd och trygg där mitt ute i skogen med mig trots att det var nytt område vi var på idag. DET är jag nöjd över med mitt "hästsätt" då jag fått Matti att lita så mycket på mig att han kan stå och sova mitt ute i skogen och vara helt lös. Älskade finaste gulle hästen min!!

 

Alltså jag är så otroligt glad. Andra passet på raken som Matti rörde sig betydligt bättre genom hela kroppen. Idag ville jag inte heller sluta rida. Sophia som har hjälpt oss 3 gånger från marken så kommenterade också han rörde sig betydligt bättre och jag är så glad!

 

Tänk om allt börjar funka lättare nu med framåtbjudningen? Jag har analyserat alla möjliga orsaker till denna plötsliga ändring. Är det att han fått en hagkompis, är det för vi haft en liten paus från ridningen, är det för att bara jag rider honom nu, eller kanske en kombination av alla. Oberoende orsak är jag ås grymt lycklig, MIN HÄST RÖR SIG MED EGEN MOTOR!

 

När jag såg filmer som Sophia tog av oss ser jag nog att jag måste låta mina ben falla ner mer (mitt största problem inom ridningen) och att Matti inte far så hårt som det kändes, men med tanke på hur han sölat och inte alls velat röra sig något extra framåt är detta ett bauta steg i rätt riktning! Hoppas innerligt det håller i sig!

 

Världens bästa häst!! Dessutom var han ursnygg i sina nya benskydd jag suktat efter allt för många månader, så idag unnande jag mig dem då jag tycker jag varit så duktig med skolan!!

 

 

 

 

I förrgår på kvällen efter jobbet gick min lilla familj (jag, pojkvännen och Matti) ut på en promena. Pojkvännen tränar sig med vår nya systemkamera och pröavde på att ta lite foton i dimman som var magisk på kvällen. Jag och Matti promenerade ut på en åker för att låta oss fotas, och ni kan ju tänka er hur lycklig matvraket Matti var när han såg mat ÖVERALLT! Men till sist började han lyssna på mig och slutade äta när jag sa nej, så till sist kunde jag ta av honom grimman och vi stod där på åkern och myste i dimman.

 

Tyvärr hann det blev för mörkt så den magiska känslan med dimman syns inte på bild, men ganska häftiga tycker jag ändå bilderna blev!

 

 

Alltså jag är så jäkla glad att jag nästan gråter när jag skriver det här! Min goa vän Sophia har varit och ridit i FM i dressyr nu i helgen och hennes lag vann ett jädrans hej dundrande lag FM-guld i dressyr!!

 

 

 

 

FATTA HUR STORT!! Min mamma kommenterade när hon såg mig små le här på villan "kanske du är lika glad som om du skulle ha vunnit?".. OOOJA, minst så glad är jag för hennes skull! Finns inget bättre än när människor man bryr sig om lyckas efter mycket kämpande!! Gosh, vad jag är glad!

 

FM-guld, det är inte illa pinkat kära läsare! In genast och gratta henne på bloggen, bombadera henne med grattis-kommentarer, för det är hon värd!!

 

 

Igår fick jag äran att fota de sista fotona på snygga Andaluz Mango innan han fick springa vidare till de evigt gröna ängana. Han var så fin, som han alltid varit, så när jag kom till stallet och såg honom brast ut i gråt när jag började klappade om honom. Att jag skulle reagera så starkt trodde jag inte, men farväl är alltid svåra att ta!