Oj vad svårt! Första medryttarhsäten hette Wäinö och han red jag som ca 11-åring om jag inte minns helt fel (?), och han red jag helt självständigt på, alltså utan övervakning. Men om man räknar som "utan ledare"-självständigt tror jag det var Kepu vid Korsholms ridskola när jag var en ca 8 år?

 

 

 

 

Det här är ett ämne som alla har olika åsikter om och långa argumentationer om för och nackdelar. Matti är skodd och det har passat oss bra. I början föll skorna av och kvaliteten på hoven var dålig. DÅ frågade jag hovslagaren om han borde gå barfota, men hovslagaren menade då att Mattis hovar var av så dålig kvalitet att de behövde skon som skydd för att inte gå sönder eller att han skulle börja ömma, så då har jag fortsatt att sko Matt utan att tänka på andra alternativ då det funkar för oss. Hans skostorlek är 2 om jag inte missminner mig..

 

Jag är inte så insatt i barfota skoning och dessa "tossor" man lägger på, så vad som är bättre och sämre är upp till var och en tycker jag. :)

 

 

Jag tycker det är helt okej att klippa hästen om man tränar aktivt under vinterhalvåret. Matti som annars har en björnpäls orkar MYCKET bättre nu när han är klippt än vad han orkade förra vintern då han blev genast svettig och det tog länge för honom att torka och jag fick byta fleecetäcke många gånger för att han inte skulle bli sjuk.

Första gången klippte vi Matti helt när vi trodde Manegen skulle snabbt bli klar, medan nu andra gången klippte vi Matti endast där han svettas mest eftersom vi kommer att rida mycket ute och Matti behöver pälsen för att inte bli stel och kall om korsrygen, så då klippte vi bara halsen och under magen.

 

MEN tränar man inte hårt varje dag så att hästen inte blir så svettig ser jag ingen idé att klippa pälsen. Hästarna får ju mera päls naturligt till vintern av en orsak, så klipperna man inte så slipper man ju allt krångel med täcken hit och dit och det kliar inte lika mycket i pälser hos hästen. Naturligt är bäst!

 

 

Här igen har många olika åsikter, men MIN är att hästar ska få gå tillsammans om det finns möjlighet till det. Matti kommer överens med de flesta och har ett snällt sätt att vara i en flock. Matti har fått träffa på många olika hästar under de här åren jag haft honom och det är tror jag MAX 3 st som han inte tyckt om och 1 häst han inte kunde stå tillsammans med, men i det fallet var det för den andra hästen var så elak mot Matti.

 

Matti har två korta stunder (på ca 1-1,5 vecka) stått ensam i hagen och jag märkte GENAST att han var mera apatisk och det fanns ingen glädje i ridningen heller. Vid Hubertus har jag fått frågan om jag inte är rädd att hästarna ska skada varandra när de har hockar nu på vintern, men det är jag inte. Matti och Robin läser av varandra så bra att de aldrig skulle sparka mot varandra så att de skulle träffa den andra. Matti har orsakat flest sår av att han trampat på sig själv under den tid han stått i samma hage som andra hästar, och de såren skulle han också kunnat få om han stod ensam. Såret han hade förra hösten som blev infekterat och så svårläkt var såklart inte roligt, MEN jag vet jag har en lycklighäst att hantera när jag kommer till stallet eftersom han fått klia och blivit kliad av sin bästa kompis i hagen. Vissa hästar klarar bättre av att stå ensam, Matti är inte en av dem, han har alltid stått i flock.

 

 Att se glädjen i Matti då han och hästkompisen Robin återförenades i höstas var så härligt, då fick jag första gången se Matti stegra sig och gå helt bananas i hagen av ren lycka!

 

 

Lynnet helt klart. För är lynnet glatt och lyckligt så blir vilket häst som helst häftig och härlig att se på. Matti var ju nästan svart (riktigt mörkgrå) när jag började rida honom och nu är han nästan vit så skulle jag hänga upp mig på färg skulle jag ha bytt häst redan, men det skulle jag aldrig göra. Lynnet är viktigast hos alla djur tycker jag! Det var Mattis lynne jag föll för. Skulle jag bara provridit och varit ute för att köpa en häst när jag träffade Matti första gången tror jag inte jag skulle ha fallit för Matti och vi skulle stå här som ett par, för Matti tog det ett tag att förstå sig på och lära känna innan man fastnade, och nu är jag fastklistrad och skulle aldrig byta!

 

MYCKET bilder. Men jag är inte så brydd i nivåerna på ryttarna, utan jag tycker om att läsa bloggar man kan känna igen sig eller kan leva sig in i det dem skriver. ÄRLIGA bloggar tycker jag också om, de som skriver när det är riktigt skit och riktigt toppen, och har fötterna på jorden. Jag har ganska stor blandning på bloggarna jag läser. Någon är riktigt tävlingsiniriktad, en annan riktigt horsemanship och skriver om att man inte ska rida hästen (typ?) och en annan är en vanligt tralla runt i skogen blogg, och en fjärde är om skolning av unghästar. Så allt från himmel till jord, men det de har gemensamt är att de skriver vad som gått bra och dåligt och har mycket bilder med och filmer! Älskar att se på hästfilmer.

 

 

Jag har två och båda inom hoppningen, av samma häst och när jag var ca 11 år och under beloppet av ngr månader.

 

Hästen hette Tupla och han tyckte om att hoppa lite högre än hindrena var, och jag hade ingen balans över huvudtaget. Tupla i sig gjorde inget fel, han hoppade hindret, men jag var inte alls med i hans enorma hoppa så jag åkte som en katapult ur sadeln när bakvalvet tog i min stjärt så jag flög av när Tupla landade och jag i min tur landade på min svanskota. Efter det har jag svåt att sitta på hårt och att ex. göra situps går inte om jag inte har mjukt under.

 

Andra avramlingen skedde på en övningshopptävling och jag hoppade min första trippelbarr och det skulle ske en snabb sväng till vänster efter hindret. Här igen hängde jag inte med i det stora hoppet och flög till höger när hästen fortsatte till vänster som han skulle och jag skade min arm så vi fick åka till akuten..

 

Där av är jag rädd för att hoppa eftersom jag var så liten och allt kändes värre än det kanske var och så blev det en lååång paus från hoppning efter akutbesöket.

 

Det är faktiskt inte så många när jag sett vad andra har i stallet, jag ligger verkligen i underkant.. Men då de är så dyra täcken, så har några som kanske borde bytas ut, i alla fall lappas.. men det är en annan historia..

1. Jag har ett helt regntäcke utan foder med halsdel 

2 . Jag har två fleece-täcken, ett med halsdel som jag använder som transporttäcke till och från manege och svett-täcke, och ett fleece-täcke utan halsdel som jag nu har under regntäcken åt Matti och i stallet.

3. Jag har ett fodrat stalltäcke som är 300g, som Matti får ha då det blir kallare.

4. Ett vintertäcke utan halsdel och ett vintertäcke med halsdel, jag minns inte fyllningen nu

5. Jag har ett ylletäcke att ha i stallet eller under täcke som jag använde mycket då Matti var oklippt och i ett kallt stall

6. Sedan har jag ett flugtäcke som jag kommer att sälja eftersom Matti inte är så känslig för flugor sist och slutligen, spray fukar bra åt honom.

7. tre stycken ridtäcken har jag, ett i fleece, ett med fleecefoder som är vattenavstötande och ett reflextäcke som har lite foder och är vattenavstötande.

 

Just nu, mindre än vad jag skulle vilja. Men vädret är så dåligt och vi är utan manege så Matti har lite vintervila. Men ordentliga ridpass 2 ggr i veckan och ordentliga srkittlänkar 3-4 ggr/vecka. Så helt utan någon motionering utav mig har han ca 2 ggr/ vecka.

 

Men som tur har Matti och Robin en av de största hagarna vid stallet och går ute längst av alla (då vi har möjligt att själva hämta in dem på kvällen). Men underlaget i hagen är också is så just nu vill de inte röra på sig så mycket där heller..

 

Jag skulle säga en blandning. Jag vågar tänja på alla gränser förutom vid hoppning. Jag litar på Matti i alla situationer förutom hoppning eftersom jag vet han känner av min rädsla där. Igår red jag t.ex. igen ut barbacka och i enbart grimma i byn på en energisk Matti som varit ledig i 2 dagar, men det gick bra det med, även om han blev lite uppjagad av de andra hästarna som var med i början av skrittrundan. Men det är inte så högt fall av Matti, och barbacka slipper man så snabbt av om det skulle behövas.