Jag har nästan alltid lagt för mycket energi på vad andra tycker och tänker om mig. Jag har alltid velat bli omtyckt av alla, men då igen är jag en kvinna fylld av åsikter som gör att alla kanske inte alla gånger har så enkelt att tycka om mig, hehe, det kan jag då så bra förstå... Jag skrev för någon vecka sedan om hur hästar och ridning fått mig att prestera bättre i skolan, men hästar har hjälpt mig med så mycket viktigare saker än enbart förbättrad skolgång.. Hästarna har fått mig att vilja leva. Det här kanske blir ett långt och ganska djupt inlägg, kanske för djupt för en hästblogg, men jag skäms inte längre för min bakgrund och är idag glad över att jag fått gå igenom allt jag fått gå igenom, eftersom det format mig till den person som jag är idag!
När jag började lågstadiet var jag en livlig (och redan då) lång första årets elev, och jag trivdes riktigt bra i skolan. Jag hade en underbar lärare som hette Karin och hon hjälpte alla i klassen då vi hade problem med något. I de första klasserna av lågstadiet märktes ganska fort att jag hade läs och skrivsvårigheter och jag fick börja gå till en speciallärare som förbättrade min stavning och läsning. I denna ålder (6-9 år) hade jag ganska just börjat med att rida och red ungefär en gång i veckan på ridskola och intresset bara växte, men samtidigt på den här tiden hade jag också flera andra hobbyn förutom ridningen. Jag idrottade och simmade flitigt och aktivt, och utöver de sporterna så spelade jag även piano 1 gång i veckan, så det var ett evigt skjutsande från en aktivitet till en annan för mina föräldrar kan ni tro!
När jag började i årskurs 4 i lågstadiet så böt vi lärare till en som vara helt nya i skolan och kände inte någon av oss i klassen, så det var svårt för henne att veta vilken elev som hade vilken roll i klassen. I det här skedet började jag blev utfryst. Så i början av årskurs 4 började några i klassen bete sig mindre snällt mot mig, ni vet sådär som småbarn gör, "nej DU får inte sitta här", "nej DU får inte se min teckning" medan alla andra fick se den osv. Ingen lärare tycktes se hur jag blev utfryst.. En gång fick jag till och med en teckning smälld i ansiktet av en klasskompis, varför minns jag faktiskt inte mera. Även trots att mina föräldrar ringde skolan och berättade vad som skedde under timmarna och rasterna hände inget. Men en dag på syslöjden tänkte en tjej inte på att läraren var på plats antar jag, för då flickorna i klassen satt och diskuterade ett pool-party som de skulle ha som jag frågade om jag också fick komma fick jag ett högt och ljudligt var "nej det får du inte för du är för lång".. Efter den kommentaren kom det mera fram hur jag blev utfryst och det faktiskt varit sant det mina föräldrar ringt om och jag fick välja om jag ville byta klass.. Redan i denna ålder (ca 10-11 år) så var stallet min fristad. I stallet var ingen elak mot mig, och där gjorde det inget att jag var huvudet längre än alla andra flickor i samma ålder, jag fick ju bara börja rida stor häst fortare än de andra och det var ju super häftigt i den åldern! Jag fick dessutom ha min första sköthäst Cheri och pyssla om henne alla veckoslut och må gott i stallet var jag fick hjälpa till på nybörjarlektioner och tjäna ihop 10 kryss (1kryss per 30 min ledd ridlektion) för att få en gratis ridlektion.
Cheri. Bild lånad från sukuposti.fi
Egen fantastisk tagen bild från min favorit-tjej Cheri.
Sedan när jag började i årskur 6 var jag osäker som tusan. Flickorna hade börjat ha sina första pojkvänner och stod och pussades med dem på rasterna. Själv var jag fortfarande längre än alla, till och med längre än någon lärare så ni kan ju tänka er hur det tog på självförtroendet i den åldern. Jag hade dessutom fått finnar och det i sig gjorde ju att man bara ville gömma sig och självförtroende och självkänsla fanns inte över huvudtaget i vardagen.. Jag märkte ganska fort att ingen av pojkarna var intresserade av mig och jag ville ju också få känna mig omtyckt som de populära och "snygga" flickorna i klassen. I stallet var det självklart helt annat, där mådde jag fortfarande bra och ingen brydde sig i hur jag såg ut. Jag började hyra en häst vid namn Santtu vid varje lov vi hade från skolan och vi hade så roligt med stallkompisarna.. Vi red ut mycket och hade galopp-race över åkrarna och i skogen. Idag kan man tänka vi var galna som inte tänkte på säkerheten, men jag antar det hör till ålder, fullt ös medvetslös.. ;) Men det var så rolig tid. Vi fick börja hjälpa till med nybörjarlektioner och jobba i stallet på helgerna för att få gratis ridlektioner, och i ur och skur var vi där varje helg och mockade dynga.
En dag i 6:an när jag och en klasskompis satt och diskuterade dagen innans ridlektion kom en av de populära flickorna och frågade vem vi pratade om, eftersom hon hade enbart hört namnet Santtu. Då fnissade jag och den andra klasskompisen bara och vi började beskriva "honom", att han var en kille på 14 år som hade brunt hår, bruna ögon och var ganska muskulös och super snäll och söt. Mitt i allt märkte jag hur jag mitt i allt fick uppmärksamhet, mitt i all blev de andra nyfikna på mig!! Jag som var huvudet längre än alla pojkar, finnig och klumpig och inte det minsta attraktiv! Jag kände mig för första gången sedd av de tjejer som verkligen var populära och hade inflytande på folk. Så jag som då var i 12-års åldern började ju såklart tänka på det här när jag skulle gå och sova, och där låg jag och fundera hur jag skulle få bevarat den där popularitets-känslan, men jag kom inte på något just då.. Några dagar senare hade jag hittat på att den här Santtu var min nya pojkvän, eftersom jag fått flera frågor om honom dagarna efter första beskrivningen av honom.. På den vägen gick det och sedan märkte jag efter ett litet tag att intresset av honom svalnade eftersom han bara fanns i fantasin, jag behövde göra honom mer verklig. Så jag gjorde "honom" medlem på den siten på nätet som vi barn på den tiden hängde på, och då tog allt fart och jag satte mig djupare fast i klistret samtidigt som jag fick mer och mer bekräftelse och info om vad tjejerna och killarna igentligen tyckte och tänkte om mig. Mitt i allt kände jag mig mera sedd och jag fick börja hänga med på flera diskon under den korta tid som det här "bedrageriet" fungerade och jag var för en kort, kort tid inte det tredje hjulet utan fick faktiskt hänga med i gänget. Men som med alla lögner kommer ALLTID sanningen fram, men resultatet av denna lögn blev helt galet.
När sanningen kom fram och klasskompisarna förstått att Santtu var ett påhitt, så blev de såklart arga på mig och besvikna eftersom de skrivit till den här "santtu" saker de inte ville jag skulle veta (vissa gånger elaka saker om mig, och andra gånger om något helt annat). Trots att jag bett om ursäkt och sagt otaliga gånger förlåt så slutade allt inte efter några dagar av irritation från de som jag ljugit för. Utan allt spårade ur och jag vågade inte ens fara till skolan en vårdag i 6an. Eftersom stallet var min trygga punkt cyklade jag iväg dit istället för skolan och kom snyftandes in i stallet. Jag tog tag i grepen och började mocka Santtus box. Efter en stund kom stallägaren in och undrade vad jag gjorde där, och jag började gråta. Jag skämdes så mycket över mina fula lögner att jag inte vågade berätta orsaken till att jag var där istället för skolan, så jag sa jag bara blir retad i skolan och inte ville dit.. Stallägaren var så snäll mot mig och sa jag fick rida ut och rensa tankarna på min älskade Santtu, vilket jag gjorde. Jag hoppade upp barbacka och red iväg i terräng på hästen som förstod mig bäst och fick mig att må så bra i allt elände. Under tiden jag var i terräng hade stallägaren ring min mamma och meddelat att jag var i stallet, och mamma i sin tur hade varit så orolig eftersom de ringt från skolan och sagt jag inte kommit dit, och mamma visste såklart inte var jag var. I detta skede hade jag ännu inte berättat vad som skedde i skolan eller om mitt påhittade pojkvän åt mina föräldrar ännu, men efter denna dag blev jag tvungen att berätta ALLT.
Några bilder från 2002-2004
Jag fick mindre trevliga mejl, mess och samtal om hur livet skulle bli surt för mig och ALLA skulle få veta om min lögn osv. och just den biten att ALLA skulle få veta var den som kändes hemskast. För jag visste ju att jag gjort fel och hur stort inflytande dessa tjejer hade och kunde verkligen göra de närmsta åren sura för mig eftersom vi snart skulle börja högstadiet.! Till sist blev det så hemska mess och allt så ångestladdat så jag och mamma böt nummer. Trots, åter igen en gång, flera samtal från mina föräldrar till skolan om vad som försegick så fick jag inget stöd därifrån, eftersom skolans svar på det hela var "Vi kan inget göra då det sker på barnens fritid". Men det var ju det som var grejen, mobbningen som tog fart då skedde dygnet runt. Efter att jag och mamma bytt nummer (att jag bytt nummer visste inte klasskompisarna) fick mamma ett meddelande som jag ännu inte vet vad som stod i, men något tydligen så grovt att hon bestämde sig för att ta ett snack med mina klasskamrater och be dem sluta vara så grymma mot mig eftersom jag bett om ursäkt osv. Så sommaren efter att jag gått ut 6an levde jag i skräck. Jag vågade inte visstas i områdena var vi bodde ensam. Jag spenderade hela sommaren med mina föräldrar på villan och i stallet. Hur som helst blev resultatet av alla hotelser och all ångest att jag böt skola. Jag behövde en helt ny start bort från allt som hade med lågstadiet att göra. Så mina föräldrar ringde Vasa Övnignsskolas högstadium och berättade om vad som hänt och de välkomnade mig med öppna armar och det blev den start jag behövde. Här fick jag de bästa möjligheterna jag kunde ha fått både med inlärning och kompisar och jag är evigt tacksamma till rektorn vid Vasa Övningsskolas högstadium över hur hon hanterade situationen och välkomnade mig.
Så under högstadietiden kunde jag sakta men säkert bygga upp mitt självförtroende och framför allt självkänsla tillbaka, och det tog ända till mitten av gymnasiet innan jag vågade vistas ensam i områden runt vårt hus. Så rädd var jag för dem som varit mindre snälla mot mig. Ingen hade varit fysiskt elak mot mig, men min skräck var att om de såg mig skulle de typ hoppa på mig, även om jag innerst inne kanske nog visste det aldrig skulle ske, men den rädslan hade jag i många år! Jag skämdes så otroligt över vad jag hittat på så att träffa nya människor var ångestladdat för mig eftersom jag var så rädd att någon skulle ha hittat på eller sagt elaka saker om mig till dem så de skulle ha haft förutfattade meningar om mig. Så med andra ord fick stallet mera tid och jag slutade med mina andra hobbyn, och ju äldre jag blev destu duktigare blev jag såklart också att rida och skaffade mig mina första medryttarhästar. Mina föräldrar började dessutom inse att det här med hästar inte var något övergående och de insåg även hurudan bra terapi det var för mig att få vistas med dessa kloka djur, och vilken glädje jag hade när jag kom från stallet, så även om ingen annan i familjen är intresserad av hästar har jag alltid fått utöva min älskade hobby.
medryttarhästen Vici och jag 2005
Min favorit arab Aleto som jag hyrde några veckor sommaren 2006
Det är ganska hemskt när jag läser i min dagbok från den tiden då jag mådde som värst. Jag var bara 12-år och ville inte leva längre. Ja, jag har skrivit exakt de orden i dagboken. Jag hade också skrivit att "vem kommer sörja mig om jag dör?? andra än mamma och pappa alltså?". Usch, tänk att ett barn kan må så dåligt. Jag minns inte att jag mådde så dåligt eftersom det är över 10 år sedan, men jag börjar nästan gråta när jag tänker på det för hela familjen mådde så otroligt dåligt till följd av vad som skedde, allt blev så överdrivet. Det är så hemskt hur oskyldiga barn kan vara så elaka med varandra och förstöra någon människa till grunden så ordentligt. Jag vet inte hur jag skulle vara idag, eller helt ärligt om jag skulle finnas här idag om jag inte haft hästarna. För just den åldern när man är ca 12-år är allt så svart och vitt och man tänker inte följderna av ageranden alla gånger..
Idag har vi alla vuxit upp som var inblandade. Jag är inte arga på dem och har förlåtit dem för länge sedan och hoppas de även förlåtit mig, jag menar vi var alla barn som inte förstod bättre och föll lätt för grupptryck. Idag är jag ändå som sagt glad att jag fått gå igenom det jag fått gå igenom, trots att det var rent ut sagt ett helvete då och många besök hos psykologer efter det, men det har format mig till den jag är idag, och idag kan jag känna mig stolt över mig själv och nöjd över vad jag presterar och hur jag beter mig mot mina medmänniskor. Det tog många år innan jag vågade prata och erkänna vad som hänt, men idag är jag inte över huvudtaget rädd för att berätta min story. Jag har blivit tack vare det jag fått gå igenom ofta den som mina vänner vänder sig till när de mår dåligt, och den rollen tar jag gladeligen, för jag vill ALDRIG någon jag älskar ska behöva må så dåligt som jag gjorde när jag var 12 år! För det jag lärt mig är att Du duger då så bra precis så som du är! Och de som verkar vara så perfekta har något under deras yta som inte alls är så bra som de ser ut.
