Idag tänkte Matti skrämma ihjäl mig. Varför? Jo, för när jag kom till hagen innan mitt kvällsskift på jobbet så ser jag att hela området bakom ganaschen var svullet och jag blev genast rädd om det skulle gå på andningsvägarna. Jag kände på dem och de ömmade inget och Matti tuggade på den mat han hittade efter bästa förmåga och verkade normal.

 

Men ni kan ju tänka er paniken jag kände då jag visste jag inte har ett jobb jag kan lämna bort från men samtidigt ville jag inte lämna Matti utan att följa med hur det fortartade sig, behövdes veterinär, vad är fösta hjälpen vid anafylaktisk chock hos hästar?? Sådana tankar skuttade omkring i huvudet på mig.

 

Men som tur kunde goa Tina titta till Matti och höll ett öga på honom någon timme och skickade lugnande meddelanden till mig i jobbet. Men det blev ända att åka i racer fart till stallet efter jobbet för att titta till mitt hjärta, som precis som Tinas meddelanden beskrev, han var sig själv och svullnaden hade gått ner. Men jag ville ändå ta reda på för säkert, så jag gick ut och gå med bebisen min ca 40 min i terräng och närområdet för att se om han var som han brukade.

 

Men fy då så rädd jag hann bli! Usch, tycker inte om när djuren ens får några reaktioner, jag är alltid rädd det värsta!!