Genom min uppväxt och erfarenhet av människor har jag blivit allt för många gånger besviken, sårad, utelämnad och mobbad, vilket har resulterat i att jag försökt de senaste åren varit hård med mig själv att sluta låta mig såras och utnyttjas av andra.. De människor som tar energi av mig ska bort, och de som ger skall jag hålla hårt i. Jag har alltid mått bra av att få känna mig behövd av någon konstig anledning. Jag påstår mig absolut inte känna mig glad över när en vän är ledsen, men jag blir varm i kroppen varje gång en vän vänder sig till mig för tröst och råd. Känslan av att vara behövd och älskad är något jag mår bra av.. Jag vet inte om det beror i att jag själv aldrig kännt jag haft någon fast punkt på vänsidan som hållit i sig i flera år och alltid stått där och stöttat mig när det varit tungt.. Därför har jag en tendens att genast någon behöver mig vill jag vara där, jag vill vara bollplanket, jag vill kunna ge trösten, kärleken och tryggheten jag inte själv fått uppleva av en vän när jag mått som sämst.. Men det har jag nu i efterhand förstått gjort att det ibland har utnyttjas för deras egen vinning då jag sällan säger nej om någon ber om hjälp eller assistans.

 

Jag märkt hur det kloka djuret hästen fått allt större betydelse för mig ju äldre jag blir, och speciellt Matti. Hur ledsen och besviken jag än kan känna mig finner jag alltid tröst hos Matti och klumpen i bröstet försvinner.. Jag har blivit en vädligt djup person och funderar väldigt mycket. Jag vill älska och älskas av de jag umgås med, men det sistnämnda vill jag vissa gånger för mycket så jag glömmer bort mig själv ibland.. Men då igen, jag förstår nog att jag kan vara en svår nöt just p.g.a. mina starka åsikter och ärliga uttryck. Men med djur har jag aldrig kännt mig missförstådd. Med hästar har det oftast varit de som ingen annan älskat eller de som blivit lite missförstådda eller upplevts svåra som jag fattat tycke för... Kanske det har med att jag många gånger själv kännt mig enormt missförstådd?

 

 

<3

 

Som jag gång på gång skriver, är jag medveten om att jag inte är den lättaste personen att umgås med, jag är ärlig och säger kanske saker andra inte vill höra (men borde) och jag förväntar mig att få samma behandlig tillbaka (vilket är just det som inte sker)..  För för mig är vänskap inte att man tycker lika, utan att man är rälig med varandra och accepterar varandra. Är någon en köttskalle ska hen få veta det, och har någon gjort något fantsastiskt ska detta också informeras om! Många gånger de senaste åren har jag kännt mig så frustrerad när det är någon man brytt sig om, och denne ser inte hur falsk en annan människa är och manipulerar och du inget kan göra, för säger du något är det du som framstår som dålig och faller utanför.. Så jag har lärt mig att backa, i alla fall försöker jag, men även då framstås man som dålig för mitt i allt är man konstig, så hur man än gör är det fel... Men man ska inte ta alla strider (okej, ordet strider är väl att ta i?!), det är inte värt det har jag fått lära mig.

 

Stallet tror jag alltid kommer att vara min fristad, min trygghet och energikälla där likasinnande (oftast) är samlade och brinner för samma sak. Till min lycka har jag hittat utöver en fantastisk häst en fantastisk pojkvän som även han min fristand, trygghet och energikälla. Att ha någon som styker en över hvuudet när man är ledsen över att känna sig ensam, även om man har människor runt sig. Att ha någon där bredvid dig som förstår dig precis och säger åt en "åk till stallet nu så du blir på bättre humör", eller "jag är rädd att du ska låta dig utnyttjas".. En människa som för en gångs skull förstår dig precis som den du är och älskar dig för det! Men jag förstår inte hur det är så svårt?? Är människor idag så ovana att man är ärlig så när man väl är det så tror ingen på det??? Jag har lärt mig av den hårda skolan att ärlighet varar längst, därför har jag kanske blivit lite för brutalt ärlig vilket sticker många i ögonen. Men ärlighet, varför kan vi inte alla satsa mera på det och fälla alla olika fasader? Jag är så trött på dessa fasader och skådespeleri, jag vill bara vi ska kunna spela med öppna och ärliga kort.. Då skulle allt bli så mycket lättare..

 

Med djuren slipper man alla spel, det är ärligt rakt igenom.. Jag antar det är därför jag finner så stor trygghet och lugn i att få vara med mina djur. Jag får visa mig skör, jag får vara mig själv.. Jag får vara Annu, hon som tänker för mycket och villf ör mycket så det ibland slår knut på sig själv. Jag inser när jag gjort fel och jag vågar säga det högt. Jag ber om ursäkt för det och sväljer stoltheten.. Kan inte vi alla försöka med det??