Som jag och Matti njuter av livet just nu! Om vi bortser från såret som till sist gjorde Mattis ben så svullet så vi fick påbörja antibiotika igår.. så bortsett från det njuter vi för fulla muggar av livet! Jag utnyttjat Mattis sjukledihet emd att vänja valpen med stallet och det har fått över förväntan! Mitt hjärta blir så varmt när jag ser hur Nalah ser hur snäll Matti är och de snusar på varandra och ser varandra djupt in i ögonen! Matti slickade till och med på Nalahs huvud idag och Nalah slickade på Mattis mule snabbt tillbaka! Jag smälter! <3 Nalah fick också lära känna två hundar idag och det gick super bra och de lekte och hade så kul!!

 

Matti trivs i flocken och är rätt i rang nu. Matti ha aldrig varit någon ledarhäst och man ser han är så mycket lugnare i själen nu när han är låg i rang så som han normalt är. Visst får han se efter när de andra hästarna bossr bort honom från höet, men han är nog tryggast i sig själv när han vet någon annan har "huvudansvaret". Jag själv trivs också super bra i "min nya flock". Jag har blivit så fint emottagen och alla är så otroligt trevliga så jag förundras väldigt mycket hur mycket bra kvinnfolk som kan hamna på ett och samma ställe, det måste ju vara rekord, haha! Nej men vi trivs super bra och folk bryr sig om varandra i stallet märker man, vilket känns tryggt!

 

Gällande såret så har det aldrig gjort så Matti haltat, men det har bara blivit mera och mera svullet, så igår var jag väldigt orolig när jag åkte till jobbet, men idag har svullnaden gått ner och jag kunde andas ut. Så vetja vi fixar det här också, men det blev lite väl mycket veterinärkostnader denna månad då ena katten fick dyr veterinärsräkning i början av månade, hunden skulle vaccineras, veterinären var ut och tittade på mattis ben och sedan fick jag antibiotika utskrivet åt honom och det var inte billigt det inte.. Så knäckebrö och gröt blir det väl för oss nu då till sista februari, haha!

 

Jo just det ja, vi hann med en 1,5 timmes terrängrunda innan Matti blev skadad. Oj så roligt det var!! Red då ut med min barndomskompis som jag började hela hästfaderullan med kan man säga, nämligen Milla. Vi pratade såkalrt väldigt mycket gamla galna minnen som hade med vår hästhistoria att göra. Oj så trevligt det var! Matti var pigg som tusan men höldes bra i handen, men nrä vi sträckte fram i galopp på travbanan i slutet av terrängrundan blev hans å glad så han tog några glädjeskutt, inga stora, men tillräckligt för att påminna mig att jag ridit allt för oregelbundet på sistone då balansen inte är vad den brukar, haha!