Här kommer sista delen av alla underbara foton som Sofia tagit på mig och Matti. Han är så fantastisk, även om han inte alla gånger ville se vaken och på allerten ut. Men jag fick ju bara hjälpa honom på traven som på första bilden - hålla öronen riktade framåt, hehe.

Jag förespråkar verkligen inte att rida utan hjälm, eftersom man vet aldrig vad som kan hända då man hanterar djur. Hästen kan vara hu snäll som helst, men yttre faktorer kan påverka som du inte rår på. Hästen kan snubbla och gå omkull, den kan bli skrämd för något och du inte hänger medi svängen den gör osv.

 

Men till dessa bilder som dessutom mestadels var stillastående tyckte jag det skulle bli finare bilder om jag inte hade hjälmen på eftersom det var mjuk snö att skurra ner i ifall jag kände jag höll på att falla av, vilket jag inte var nära på att göra. Annars använder jag mig ALLTID av hjälm, undantag för sådana här fotograferingar. Matti skötte sig exemplariskt!

 

 

 

 

 

  

 

Tillbaka vid stallet efter lite avskrittning i terräng. Matti = tröttilainen

 

Sofia hade dessutom skrivit så fint om dagen på hennes blogg så jag var tvungen att ta en printscreen på hennes text här nedan. Ni kan ju bara ana hur glad jag blev när hon själv skrivit följande om dagen! Tack snälla du för de fina orden!!!

 

 

Det verkar som om mitt förra inlägg tolkats lite fel av vissa av er, så låt mig förklara mig bättre! Suvi är den enda som får rida Matti regelbundet, eftersom jag ser hur mycket båda tycker om varandra och hur bra de samspelar, och jag behöver hennes hjälp att motionera Matti nu när det är fruktansvärt mycket i skolan!! Så det var och är inte frågan om en till medryttare nu i detta fall gällande hoppningen. Utan synkar både häst o ryttare med varandra nu på torsdag så ser jag detta bara som en win-win sitation, eftersom Matti får hoppa mera som han tycker om, och tjejen får sin tävlingslicens och ger hoppeligen Matti ännu mera självfötroende eftersom hon själv tycker om att hoppa och inte tvekar som mig.

 

Så kanske jag upplevs för snäll som lånar ut min häst så där, men jag känner mig snarare självisk eftersom jag ser det som vinst för vår del att någon som tycker om att hoppa kommer att hoppa Matti några gånger så han får mera självfötroende och börjar tycker det är så otroligt roligt, eftersom jag är så osäker och rädd när det kommer höjd på hindret bromsar jag Matti och gör honom osäker i det långa loppet har jag på känn.

 

 

 

 

Som sagt, Mattis bästa är alltid i bakhuvudet i alla beslut jag gör gällande honom! Dessutom då jag har en liten "dröm" om att en dag kunna ha terapiridning i någon form med honom så gör ju denna deal bara ännu bättre, eftersom jag vill ge Matti fler positiva upplevelser med OLIKA sorters ryttare. För jag vill att han ska våga lita på andra ryttare och människor och inte enbart mig, så på detta sätt ger jag honom möjligheten att få tillit och känner sig trygg med olika ryttare på olika nivåer, eftersom denna tjej som ska hoppa Matti rider snällt precis som Suvi. Därför anser jag att det bästa sättet att träna honom att bli lugn i olika situationer är med olika sorters ryttare på ryggen och på marken. Men hittills har jag varit ganska så noga med vem som får rida honom flera gånger i rad, eftersom jag känner Matti så bra, så ser jag genast när det är någon han inte tycker om, så då slänger jag inte upp den ryttaren igen eftersom Matti ännu idag är ganska känslig, och det krävs av ryttaren att rida på en mjukt och schyst sätt för att han ska vara så behaglig och härlig som han är. Jag vill bara ge honom positiva upplevelser med olika ryttare på ryggen för att han ska kunna bygga upp säkerheten i sig själv och att i framtiden kunna gå som terapihäst.

 

 

 

 

Shit, det är ganska kul att se tillbaka på dessa två år jag haft Matti hur stor förändring han gjort.. Han blir bara stabilare och stabilare i psyket, och det är så roligt då flera stycken i nya stallet berömt honom för sitt lugna och stabila lynne, och jag har fått höra av andra tränare att de ser hur Matti litar på mig. Varje gång någon berömmer Matti tänkter jag på vad jag fick höra när jag var och provred honom första gången, "han är schitzo!", "han kan få fnatt!", "han är inte direkt trafik eller terrängsäker", "han är ingen lätt häst", "jag skulle inte vilja rida honom!" osv.. Kärlek, förståelse och tillit tycks vara ett vinnande koncept. Jag har lagt MYCKET tid på att hantera Matti från marken, att han ska följa mig av egen vilja och inte p.g.a att jag håller fast honom, att han ska flytta sig utan att jag nödvändigtvis rör vid honom. Jag lägger ännu idag också mycket tid på att borsta honom och umgås. En vanlig dag i stallet så består största delen av skötsel, ridningen kanske tar kanske 30-40% av tiden bara, återstående 60-70% är enbart hantering av Matti och mys för att stärka bandet mellan oss. Jag gör små saker som att ha honom lös i stallgången (ibland också utan grimma) när jag borstar honom, för att han ska lyssna på mig och att han ska känna sig trygg, säker och lära sig man ska stå stilla även om man inte är fast i någon kedja. Så även om det kommer plötsliga ljud och han kanske blir skraj och jag ser han blir lite osäker för en stund så går han aldrig iväg, han höjer huvudet och funderar vad det är, men han litar på mig och hålls vid mig eftersom jag är hans trygghet. Men vi övar fortfarande på att han ska känna samma trygghet när jag är på ryggen, för ibland om vi möter "farliga" saker som pulkkor och skidare så kan han bli osäker och han känner inte lika starkt som då jag är på marken att jag är ledaren och tryggheten.

 

 

Ute och promenerar utan grimma i Helsingby

 

 

Så allt som sades om Matti för 2 år sedan får de nog äta upp idag. Visst kan Matti hoppa till och busa, han fyller ändå bara 8 år nu i maj! Men allt bus är inom rimliga gränser och ALLTID på ett schyst sätt. Det finns inget ont i den hästen, han gör ingen illa med flit! När han blivit rädd på riktigt och jag kännt hans pulserande puls vid skänkeln och hela hans kropp fyllts med adrenalin så han ska kunna fly så hålls han ändå i handen, han litar på mig, t.o.m. då han kände lukten av älg och antagligen hörde dem i skogen då vi var ensamma i terräng så stack han inte. Visst trippade han eftersom han var rädd på riktigt och han visade tydlige att han var rädd, men han stack inte och lyssnade på mina 1000 halvhalter. Han har ett hjärta av guld, men är forfarande känslig för olika intryck och behöver en trygg, snälla och lugn ryttare/ledare för att själv bli det. Så jag vet det är en lång väg till att få honom redo mentalt för terapiridning, och kanse han aldrig blir redo, men drömmar ska man få ha. Matti har varit en sådan terapi för mig, och det är många tårar som fallit i hans man och många "kramar" man fått av honom som gjort att allt känns lite lättare. Jag skulle aldrig ha kommit så snabbt tillbaka upp på fötter igen efter utrbändheten och början på depression om det inte vore för Matti, han räddade mig kan jag lätt uttrycka det som. I Mattis sällskap har jag aldrig mått dåligt, allt annat kan rasera, men så länge jag har Matti och har möjligheten att åka ut till honom klarar jag det mesta. DÄRFÖR vill jag dela med mig av honom till andra som behöver honom för att börja må bättre! Matti ser verkligen människan och genom sina snälla hundögon tröstar han, eller bara genom hans närvaro ger en det stöd ingen annan kunnat eller kan ge.. Det är något speciellt med denna häst som inte kan beskrivas utan måste upplevas!