Är att jag blir tvungen att sluta med ridning och hästar, eller att jag blir tvungen att sälja Matti. Matti köpte jag med den åtanke att han ska få finnas med mig tills han blir så gammal att det är hans tid att lämna jordelivet. För jag menar han är min bästa vän, och som jag många gånger tidigare skrivit så säljer inte jag en vän.

 

Det här ämnet vet jag många gånger skapar starka åsikter, och måde så vara, jag vill inte säga vad som är rätt och fel för dig. Men jag säljer inte min bästa vän, utan jag tar hand om honom och försöker ge tillbaka all den glädje och kärlek som han ger mig, det är svårt men jag försöker så gott jag kan!

 

Veterinären är bokad för vaccination och raspning, och i morgon ska det bokas massage/ackupunkturtid åt Matti, för jag blir inte klok på hans rygg. Igår när jag kom till stallet och i vanlig ordning kände igenom ryggen så ömmade han något i den, och då hade vi  skrittat i terräng dagen innan så jag förstod verkligen inte hur han kunde ha ont. Därför var jag så nervös hur han skulle reagera i ryggen när jag kände igenom den idag, och tror ni inte hästen har ont? Nej, nej, han rörde inte en fena. Jag ser som inga som helst samband i när han ömmar och inte. Han har både varit igång dagen innan med ryttare/sadel på ryggen och utan för att sedan båda ömma och inte ömma följande dag.

 

Så eftersom Mattis fysik ändrat från dag till dag så fick han även idag också följa med på en promenad i skogen. Idag fick vi igen sällskap av pappa och hundarna och det var lika mysigt som alltid. Hundarna springer alltid som några dåran av glädje och Matti är måttligt road av deras lekar vid hans ben, haha. De här älskade djuren våra!

 

Jag började annars tänka på hur fantastisk denna päls är som hästarna har! Idag efter promenaden så var det shampoonerings-dax av bölderna på ryggen. Så medan shampoot verkade så började jag beskåda Matti och hans päls. De områden jag inte dränkt i vatten skyddade honom så fint mot vattendropparna som stänkt från slangen. Se bara på bilderna jag tog med min dåligt telefonkamera hur vattendropparna hålls ovanpå pälsen, och hur pälsen skyddar. Åter en gång fick jag mig en tankeställare hur vi människor lätt över-täckar hästen. Men då igen har jag mycket svårt att veta vad som är bäst för Matti, eftersom vissa gånger ömmar han i ryggen då det varit kallare ute, men så är inte fallet denna gång med ryggen, men flera gånger tidigare har det varit orsaken till hans ömma ländrygg.. Men jaa, är inte det ganska häftigt hur pälsen deras skyddar mot vatten sådär?!

 

 

Idag fick jag bara inse att jag omöjligt kommer hinna läsa på tent om jag skulle åka till stallet idag och motionera Matti, så jag ringde Juulia som lånade Matti förra året till Power Cuppen, och frågade om hon kuna motionera och ta hand om Matti idag och som tur tackade hon snabbt ja till. VILKEN TUR!!

 

Det är så länge sedan vi haft tenter nu (men tusen inlämningsarbeten istället) så jag märker nu att jag kommit lite ur spår med hur mycket tid som faktiskt måste läggas ner på tentläsningen? Så ikväll blir det råpluggning eftersom tenten är i morgon! Känns lite jobbigt att inte åka ut till stallet idag eftersom jag gör ju det alltid och laddar batterierna!! Men bara att inse idag, tiden räcker inte till om jag vill bli godkänd i morgon i tenten, så för att hållas pigg blir det väl att pimpla kaffe istället för att få energin från Matti..

 

Dagar som dessa saknar jag manegen något otroligt. Matti är påväg att få energi upp över öronen och jag har svårt att få bort den när det är sådant trevligt underlag som det är på ridplanerna just nu.

 

I terrängen fungerar han precis som förr, där märker man inte av energin på andra sätt än att han traskar ivrigare framåt. Men jag märker att vi varit borta från ridplanerna vid stallet ett tag nu, eftersom alla gånger vi ridit mera ordentligt det senaste halvåret har vi åkt till solf och tränat, så nu de gånger jag ridit på den kortsida på ridplanen var det smultit lite is så behöver det bara höras ett litet ljud någonstans ifrån så spänner han sig. Här om dagen fixade någon i utestallet med höet och vattnet och eftersom Matti inte såg det blev han rädd på riktigt och jag kände hur hans blod pulserade och han fick en adrenalin-kick av att fly. Så det är som inte uttråkighet  alla gånger utan han stressar upp sig och låer sig bli rädd för saker han annars inte varit så brydd i, så nu senast fick jag bara sitta där och låta honom titta och notera själv att det inte var något som ville äta upp honom, och så bad jag tjejen i utestallet att prata lite så Matti förstod var det var, och efter en stund slutade blodet i honom pulsera så fort och vi kunde fortsätta rida lite.

 

Tydligen får han alltid en period på ca 2 veckor på hösten och på våren då han blir så här övertaggad lätt. Minns ni jag skrev hur han var "rädd" för precis allt under ungefär 1,5 veckor på hösten så jag fick lov att ha honom att springa lös att energi i samband med att de första minusgraderna kom. Antagligen är det så nu på våren också. Klart han har energi då jag inte kan motionera honom så bra just nu p.g.a. underlaget, och den hjärngymnastik jag försöker ge honom hjälper inte alla dagar. Som tur är detta bara tillfälligt. Men ikväll måste jag rida ett hårdare pass med honom för att få ur all energi, för det här går inte!!

 

Det går ju inte riktigt nu att släppa lös honom på ridplanen så han får busa av sig som jag kunde i höstas, så min easy fix funkar inte nu och jag måste försöke från ryggen få honom avbusad utan att slänga av mig, hehe.. ;)

 

 

Tididiii, idag ska jag rida första gången på en vecka. Underlaget är inte det bästa, även om det snöat inatt. Det är så slaskigt och bara isen under snön, men kanske man kan göra något i alla fall? Mattis bölder är ju mycket mindre nu så jag vågar med gott samvete lägga på sadeln idag, men jag tror jag kommer att prova ha fårskinnspadden under, men då är frågan bara om den är för tjock och om sadeln börjar glida fram?

 

Jag har ju haft en gelpad under sadeln nu som gjort att sadeln hållits på plats, så om inte det funkar med fårskinnspadden måste jag börja tvätta gelpadden med tvål efter varje användning så den säkert hålls ren och byta schabrak efter varje ridning. Men det känns som en minimal sak att göra om man slippe bölderna i framtiden! :)

 

 

SVAR: Jag älskar att se tillbaka i tiden, för man lär sig av allt man utsätts för och det finns så många fina stunder jag fått ha med mina medryttarhästar, så jag går gärna tillbaka i tiden och delar med mig av dem till er! De hästar som presenteras här är hästar jag utöver ridskolehästar fått rida aktivt och regelbundet, för skulle jag räkna upp ridskolehästarna jag ridit extra på sidan av ridlektionerna skulle detta inlägg bli flera kilometer långt.. Men här kommer mina fina gossar och fröknar som jag fått äran att spendera tid med..

 

 

 

Min första älskade medryttarhäst kallades Wäinö. Han var en mycket speciell herreman som jag tyckte så otroligt massor om och jag minns så fantastiskt bra. Hans sträviga man. Hans lekfulla blick. Hans mule man skulle akta sig för så man inte fick ett nyp.. Jaa-a han vr så speciell den där Wäinö. Jag minns inte exakt hur gammal jag var när jag var medryttare på Wäinö, men jag gissar på mellan 11-12 år någonting.

 

Tyvärr hade Wäinö något med ena benet så det var inte många månader jag var medryttare på honom eftersom man ett tag inte vågade göra mera än skritta honom och de ägarna som tillät mig vara medryttare på honom returnerade honom till föregående ägare p.g.a. benet.. Han var en av de få hästar som min mamma desutom var förtjust i, och vi var faktiskt nära på att ta på foder i en väva något år senare..

 

Jag minns när Wäinös ursprungliga ägare tog kontakt till mig något år senare och frågade om jag skulle vara intresserad av att ta honom på foder så åkte jag och mamma bara för att hälsa på Wäinö och diskutera lite mera om honom, och jag minns så bra när jag ropade på honom i hagen så kom han luffsandes emot mig i hagen med sin lilla små tjuriga blick och jag började gråta av glädje över att få se honom igen. Wäinö var sig så lik, precis som tidigare nöp en i baken och hade sig, men just i den stunden då tyckte jag bara om att han nöp och bet på mig, eftersom jag hade saknat honom så! Jag fick rida en bit i terrängen med honom den gången, men jag noterade ganska fort att han inte gick helt rent, och därför blev det aldrig någon seriös diskussion om att ta denna gosse på foder, eftersom jag trots min ringa ålder förstod att ja inte kunde göra mycket med en häst som gick orent. Det var sista gången jag såg Wäinö..

 

 

 

Min följande medryttarhäst var finnhäststoet Vici. Vici kom jag i kontakt med när jag var 15 år gammal och red henne mer eller mindre aktivt tills jag var 18 år.  Varför jag började rida Vici var för att hennes ägaren behövde hjälp att motionera hennes hästar, men kanske framför allt att rida ut i terräng då ägaren blivit lite skraj av att rida henne bland trafik (som inte gick att undvika där var hon var uppstallad). Orädd som jag var på den tiden antog jag utmaningen och det var väl just det att jag inte var rädd som gjorde att det aldrig var några problem i terrängen, även om vi mötte trafik. Enda gången hon blev rädd var när en lastbil kom upp jämsides med oss på en lite smalare väg, och då blev det för trångt i Vicis ögon så hon hoppade upp på en mur som låg jämsides med oss och tyckte det var säkrare att springa på den? Haha, efter det började jag och Vicis ägare kalla henne bergsgeten när vi skojade om henne. Sen så råkade det sig så fint att vicis ägare Ansu och jag blev mycket goda vänner och fick en stark vänskap..

 

Vici red jag 95% av alla ridturer i terräng, och kanske 4 gånger under de ca 4 åren jag hjälpte till med Vici red vi lite hoppning eller dressyr på någon åker. Vici var ett sto med åsikter men otroligt härlig tjej. Nu är Vici pensionerad mer eller mindre från ridningen och lever pensionärslivet istället.

 

 

 

Min följande medryttarhäst fick jag när jag var 17 år. Maybe hette han men kallades Midas och var en ståtlig halvblods valack. Denna herreman som jag fick sköta om och rida var nog den mest kunniga hästen jag fått vara medryttare på, och jag skulle gärna ha fortsatt att hjälpa till med honom, men eftersom jag inte hade råd att betala för de gånger jag red så blev jag tvungen att sluta då jag inte fick föräldrarna då övertalade att hjälpa till att betala för ridningen.

 

Men de månader under hösten/vintern jag hade möjligheten att rida och hjälpa till med Midas njöt jag för fulla muggar. Det var så roligt att känna hur en känslig häst skulle arbeta, eftersom jag inte ridit många känsliga hästar. Så även om det handlade om någon månad så var det givande och lärorigt att få rida en stor häst och en känslig och mysig sådan. Midas var en sådan otroligt trevlig kille som hade mycket trevliga gångarter och lynne.

 

 

 

 

Följande häst att komma in i mitt liv mera regelbundet var ett annat finnhäststo vid namn Eila. Eila var en personlighet som passade mig som handen i handsken. Jag älskade hennes temperament och att den enda dagen inte var den andra lik. Med denna dam fick jag äntligen lära mig hur du saktar in en häst med sitsen, eftersom Eila var så känslig i munnen, så när du tog i för mycket med tygeln, så gick hon emot bettet och bet fast.

 

Eila minns jag inte riktigt hur jag började rida och bli medryttare på, för det blev lite mera vart efter som. Jag red någon lektion på henne när hon stod uppstallad i Vörå, och när hon flyttade till Helsingby blev det mera regelbundet, och i samma väva som jag blev närmare vän med hennes ägare Lena blev bandet mellan mig och Eila också starkare. Så i princip kan man väl säga jag var mer eller mindre medryttare på denna dam från att jag var 17-20 år, med mera betoning på min ålder vid 19-20?

 

Eila kan man väl också på ett sätt säga var den häst som gjorde mig intresserad av natural horsemanship eftersom hon hade sina funderingar, och att försöka förstå sig på henne och nå henne vissa dagar var inte lika lätt som andra dagar. En sådan basic sak som att leda henne kunde ibland vara en utmaning, och gud förbjude då hon var brunstig, då var hon ett helt kapitel för sig. Denna dam tog en mycket stor bit av mitt hjärta och jag har så många roliga minnen med denna tjej, och jag är så glad att jag fick den tid jag fick med henne för när jag tänker tillbaka får jag bara ett stort brett leende. I augusti 2012 fick hennes ägare ta det tuffa valet och låta henne galoppera iväg till de evigt gröna ängarna då benen inte höll mera.. Jag kan ännu fälla någon tår när jag tänker på denna fantastiska dam!

 

 

 

Sista hästen som jag hann vara medryttare på innan Matti kom in i bilden var den då 5-åriga new forest/engeslkt fullblod-blandingen Ramell. Nu var jag 20 år och hade för första gången lagt ut en annons att jag sökte medryttarhäst, och till min stora förvåning kom det många svar och jag fick möjigheten att välja mellan flera olika hästar denna gång. Men denna killen var så otroligt mysig och charmade mig på direkten. Det var tack vare Ramell som mina föräldrar förstod att jag inte kommer sluta med ridning och tack vare Ramell som bollen sattes i rullning med att en dag stå som hästägare.

 

Ramell hade då svårigheter med galoppen och jag fick möjlighet av hans dåvarande ägare (han är tydligen såld nu) att ta ridlektioner i både hoppning och dressyr och jag började känna allt mer att vi började hitta varandra, och jag lärde mig så otroligt massor på denna unga kille..

 

Jag var lite i längsta laget för denna ponny/häst,  men jag var helt såld och jag fick hålla på med Ramell 1-2 ggr i veckan. Men när hans dåvarande ägare började prata om möjligheter att ge ut honom på halvfoder, eller helfoder så började man seriöst överväga möjlgheterna. Men eftersom jag var i längsta laget för honom så fick jag bara inse att om jag skulle ta en häst på foder och satsa faktiskt stora summor, borde hästen kanske vara i passlig storlek.. Ägaren ville ha ut honom på halvfoder/helfoder och jag hade inte riktigt möjligt så det blev en övergång från Ramell till Matti eftersom Matti då råkat passligt dyka upp, och jaa resten av storyn vet ni redan och följer här på bloggen... :)

När jag ändå hade mitt inlägg om bettlösa träns och åsikter om hästsyn/ridattyd överlag igår så tänkte jag ladda upp den här videon som jag kom över idag då jag googlade.

 

 

Vilken fantastiskt rolig födelsedagsfest Soffi hade igår! Jag snubblade in genom dörren allt för sent i natt, men då det var så fruktansvärt roligt ville man ju inte ha förstånd att fara hem i tid så att man skulle vara pigg och på allerten idag. De är nog så fina vänner jag hittat i de där tjejerna vid Hubertus, alltid lika roligt att umgås med det galna gänget på 10 hästflickor!

 

Idag fick Matti vara ledig helt och hållet för jag var så fruktansvärt trött. Jag får aldrig ro att sova länge då jag varit ute, så jag gick och sova 05:30 och sov till kl. 10, så det var inte många timmars sömn. Men Matti såg lika trött ut han med, så kanske det inte gjorde något. Jag var ändå 1,5 timme i stallet och pysslade om ögonstenen min. Borstade honom noga från topp till tå, trimmade hovskägget, toppade svansen, masserade Mattis rygg och borstade bort allt hår på hans fleecetäcke så det inte ska kittla så nu när han får ha på sig det igen under utetäcket.

 

Jag måste då säga vilka härliga och ödmjuka tjejer det finns i stallet Vasa Hubertus. Alla hjälps åt och peppar varandra och är inte rädd att berömma varandra. Idag gjorde några små fina komplimanger om hur Matti musklat på sig (speciellt på halsen) och hur vi som ekipage har utvecklats sedan vi kom till Vasa Hubertus, man blir så glad av så lite! Kanske det inte varit så här förut i stallet eftersom många har fördomar att vi som är där är pryda eller stöddiga, men jag förstår inte att andra kan tycka det är snobbiga människor som har sina hästar där, alla är så ödmjuka och snälla mot varandra, jag har aldrig varit på ett stall var det finns så många ödmjuka, snälla och peppande människor, tänk det! :)

 

 

Känns riktigt som att man skulle ha frossa i kroppen!! Som tur tar Matti inte skada av att av att vara ledig en dag extra, för jag är så sjukt trött så ikväll blir det bara en lätt promenad i skogen då hela jag känns så slut och trött.

 

Helt otroligt hur man kan vara trött en fredag, men skönt med sovmorgon i morgon! I  morgon tar vi nya tag!! :)

 

 

Noterade ni att jag både invigde det nya täcket och nya jakan igår på träningen? Jag kände mig super proffsig i dem. Hehe, lilla jag och Matti såg ju lite fab ut ;) hehe. Jag är så glad över dessa presenter, de prickade så otroligt rätt! <3